Vi lever i ett samhälle där det som inte går att mäta prioriteras bort och där det ses som ett tecken på lathet att göra ingenting – och där många blir sjukskrivna. Men att göra ingenting och rent av riskera att ha tråkigt kan verkligen vara viktigt på flera sätt, menar copywritern Sofia Zetterqvist i denna gästblogg.

 ”Jag har tråkigt” brukade jag som barn klaga till mamma. Känslan av att ha lekt klart alla lekar, ryktat alla barbiehästar och rastat alla gosedjur, var hemsk. Jag minns den väl. Känslan av att ha ingenting alls att göra. Och om känslan i sig var hemsk så var min mammas svar om möjligt ännu mindre tillfredsställande: ”Det är nyttigt att ha tråkigt ibland”. Det fick mig oftast att skrika rakt ut.

Tjugofem år senare står jag i kassakön på min lokala matbutik och rullar ögongloberna medan svetten sakta sipprar ut längs ryggraden. Kvinnan framför mig letar efter sitt betalkort. Jag tuggar intensivt på tuggummit som en gång under dagen smakade pepparmint. Hon säger att korten ligger ju aldrig där man lagt dem, att det är nästan som om de får ben ibland. Jag ler. Den obefintliga smaken av pepparmint blandas ut av blodet från min kind jag råkar bita i.

I Sverige sjukskrivs tiotusentals svenskar varje år som ett resultat av stress. Antalet sjukskrivningar med utmattningssymptom har sexdubblats på bara tio år. Majoriteten av alla jag känner i min bransch har någon gång varit sjukskriven som ett resultat av för mycket att göra.

Vi gör så mycket att det gör oss sjuka. Och den som gör mest är oftast bäst. Att göra ingenting är nämligen ett tecken på lathet, det visste redan påve Gregorius när han formulerade de sju dödssynderna år 540.

Att ta det lugnt idag innebär oftast att titta på en serie eller scrolla sig genom sociala medier, ofta båda samtidigt. Inte sällan med en podcast i öronen, ja jag vet till och med de som har på tv:n i bakgrunden medan de spelar en film på datorn. När jag senast såg en hel film utan att ta upp mobiltelefonen under tiden kan jag inte ens minnas.

Enligt Anders Hansens bok Skärmhjärnan: hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda rör vi vid våra mobiltelefoner så mycket som 2600 gånger per dag, och vi gör det i snitt minst en gång var tionde minut. En av tre kollar till och med mobilen mitt i natten. Kanske är det därför inte heller någon slump att sömnstörningar bland unga har ökat i Sverige med 500% sedan 2007 – året då iphonen såg dagens ljus.

Vi lever i ett samhälle där det som inte går att mäta och stoppa in i ett Excel-dokument prioriteras bort. Istället hyrs management-konsulter in för skyhöga arvoden för att ta reda på var i kedjan det görs minst, var det går att effektivisera mera. En personlig inre upplevelse är sällan något värt om den inte på något sätt går att omsätta i ett diagram till en powerpointpresentation.

För hur mäter man det där som sker i mellanrummen, i pauserna? Hur mäter man den inre resan? Och framför allt: hur mäter man effekten av att göra just ingenting?

En brittisk studie visar att passiva aktiviteter, aktiviteter som skulle kunna klassas som tråkiga, faktiskt kan öka kreativiteten. Genom att göra ingenting börjar du istället att dagdrömma vilket i sin tur kan ha positiva effekter för att komma på nya idéer.

Det är i alla fall vad man tror på The Boring Conference som arrangeras varje år i England. En konferens där man garanteras en riktigt tråkig dag. ”En dags firande av det vardagliga, det vanliga, det uppenbara och det förbisedda” står det i programtexten.

Enligt psykologiforskaren John Eastwood, som driver Boredom Lab där de undersöker just fenomenet att ha tråkigt, är det inte heller bra att vara uttråkad för mycket. Det är däremot bra att vara i en potentiellt tråkig situation utan att bli uttråkad. ”Förnöjsamhet är konsten att ha tråkigt utan att ledsna på det” lyder ett gammalt talesätt och kanske ligger det någonting i det?

I Italien har man ett helt eget uttryck, dolce far niente, som betyder det ljuvliga i att göra ingenting. Det brukar även översättas med behaglig sysslolöshet. Ett uttryck som omvandlar själva situationen av att göra ingenting alls, till att bli ett event i sig.

Jag minns fortfarande scenen som utspelade sig på Pasticceria Alcedo i den toscanska byn Fiesole. Det var min första av sextio dagar i Italien och på väg till bussen skulle jag köpa med mig en kaffe som takeaway. ”Takeawhat?” Ordet fanns uppenbarligen inte i den lokala baristans ordförråd. ”To bring, I want to bring the coffee with me.” Jag gick på stället samtidigt som jag höll en låtsaskaffe framför mig. Baristan såg frågande ut men dök tillslut ned i en låda och kom efter en lång stund upp med en mugg tillverkad av frigolit. Lock hade aldrig funnits. Mannen bredvid mig som hade iakttagit scenariot försökte förklara: ”You know here in Italy we like to drink our coffee in the bar, while actually talking to someone.” Jag har aldrig känt mig så svensk.

Vad är det egentligen vi håller på med när vi mikrostressar över att tunnelbanan är två minuter sen, att baristan är ovanligt långsam, eller för den delen att kvinnan framför oss i kön inte står med betalkortet redo i handen?

14 mars 2020 avrådde Utrikesdepartementet från resor utanför Sverige och Folkhälsomyndigheten uppmanade oss att jobba hemifrån. Under flera veckor har vi stannat hemma i våra bostäder, skurit ned på socialt umgänge, ställt in resor, afterworks, träningar och fester. Hela landets befolkning har kollektivt fått öva på det, att göra ingenting. Och även om jag önskar att pandemin aldrig hänt, så tänker jag att vi kanske kommer kunna titta tillbaka på den här tiden och se att vi även lärde oss någonting. Att göra ingenting gav oss kanske mer?

Kanske blir min mammas svar, inte bara ett svar till en uttråkad femåring som borstat klart barbiehästarnas regnbågsfärgade svansar, utan ett svar som får eka ut till hela nationen: ”Det är nyttigt att ha tråkigt ibland.” Kanske blir dolce far niente det nya carpe diem. Ja, kanske blir 2020 året då ingenting-konsulten blir den nya management-konsulten som fakturerar för att se var i systemet vi kan införa fler andningspauser att göra ingenting på.

Text: Sofia Zetterqvist