En blind systemtro lägger det egna omdömet åt sidan och överlåter ansvaret att tänka åt någon annan.

Som ni kanske läst ordinerade professor Karin Dahlbergs mer humaniora och vetenskapsteori för en bredare, mer nyanserad och öppnare syn på vetenskap och vård (se ”Smal syn på vetenskap lämnar många utan vettig vård”). Till saken hör att Karin Dahlberg långtifrån är den enda som ser hur bristen på humaniora, filosofi och en bredare bildning får kusliga konsekvenser för den etik som ligger till grund för vårt samhälle.

Exakt samma analys kom också från Hans Ruin, verksam vid Södertörns Högskola, när han förra veckan gav sig in i debatten om Paolo Macchiarini och Karolinska Institutets akademiska kultur.

De flesta har väl hört historien nu: KI, Sveriges mest välrenommerade medicinska lärosäte, har sedan länge både professorer i medicinsk etik och ett etiskt råd som ska granska och godkänna forskning och försök som pågår där. Och ändå: hur kommer det sig att denna högteknologiska jätteinstitution med 5233 anställda, komplett med etiskt råd, professorer i etik och tydliga ansvarsfördelningar anställer en kirurg på falska meriter, tillåter att han opererar in konstgjorda luftstrupar på patienter (något som inte ens är teoretiskt möjligt!) och sedan sopar igen spåren efter honom när det visar sig att han förfalskat resultaten av operationerna och att patienterna dog under stora kval?

Personligen tror jag liksom Hans Ruin att svaret ligger i den djupare samhällstrenden som går mot en gradvis ytligare, snävare och fundamentalt sett omänskligare syn på vetenskap. Och den trånga och filosofiskt ogrundade synen på vetenskap kommer sedan att i allt högre grad diktera villkoren för våra liv.

Hans Ruin (den yngre) säger det såhär:
”Vi håller på att förvandlas till en kultur utan minne och historia, och till sist utan ansvar, där vi överlåter till den ena upphandlade experten efter den andra att lösa det ena eller andra problemet.”

Hans Ruin (den äldre) intresserar sig också för samma fråga uttrycker det så här i en essä från 50-talet:
”Det är sant att också det förutsättningslösa sanningssökandet ofta kan gömma ett omänsklighetsfrö. När tanken brytes ut ur sitt sammanhang med själslivets andra element och överlämnas helt åt sig själv vandrar den lätt ut i en snövärld av abstraktioner. Obeboeliga rymders kyla slår emot oss. Intellektet ensamt når aldrig fram till en människa, skapar aldrig kontakt, ännu mindre liv. Vad intellektet umgås med är tankar, föreställningar, begrepp, där livets omedelbara kvaliteteter till sist försvinner i vetenskapliga scheman och diagram. Intellektet i logisk renodling leder ofta till hårdhjärtad rationalism, där man skriver lagar för människorna som de aldrig kan följa, emedan de inte är enbart förstånds- eller förnuftsvarelser, utan skapade av kött och blod.”

Genom att ersätta vår egen omdömesförmåga med vetenskapligt skolade expertutlåtanden, som vi sedan kallar för objektiva, evidensbaserade och vetenskapligt bevisade, fråntar vi oss själva det kanske mest värdefulla vi har: vårt eget tänkande och vårt eget ansvar.

En blind systemtro, vare sig det är på vetenskapen, på idén om den ”överlägsna rasen” eller på det kommunistiska manifestets ofelbarhet, är någonting av det farligaste och det svåraste vi som människor har att förhålla oss till. Helt enkelt för att den lägger det egna omdömet åt sidan och överlåter ansvaret att tänka åt någon annan.
Har vi riktigt tur innebär Macchiarinimisären därför ett tillfälle till skärskådning. Där, kan man hoppas, får vi till slut syn på inte först och främst en psykopatisk kirurg och en dysfunktionell akademisk institution, utan vad som händer när vi överlåter vårt omdöme och vårt ansvar till en vetenskap baserad på intellektet i logisk renodling utan hänsyn till att vi inte är enbart förstånds- eller förnuftsvarelser, utan skapade av kött och blod. Därför behöver vi en mänskligare vetenskap. Vi behöver humaniora, filosofi och antroposofi.