I år fyller Solåkrabyn, den största socialterapeutiska verksamheten i Sverige, 50 år. Gerard Lartaud, styrelseordförande i Saltå by och författare, har inför jubileet skrivit boken Historien bakom Solåkrabyn, som blickar tillbaka på läkepedagogikens och socialterapins utveckling i Sverige, vars rika historia bara kan förstås i ljuset av svensk omsorgshistoria. Hans blogginlägg nedan ger en resumé.

Viggbyholmsskolan

Av alla praktiker sprungna ur det antroposofiska arbetet hör läkepedagogik och socialterapi till de mest utbredda och allmänt erkända. Läkepedagogik och socialterapi riktar sig till personer med psykiska funktionsnedsättningar – läkepedagogiken riktar sig not barn och ungdomar och socialterapi mot vuxna.

Allt började 1934 på Viggbyholmsskolan, Sveriges första internatsamskola, som låg i frontlinjen för utvecklingen av nya reformpedagogiska idéer. Skolans rektor Per Sundberg, var en betydande personlighet både inom pedagogik och socialt engagerad kristendom. Året innan han startade Viggbyholmsskolan 1928, hade han startat Olofskolan i Stockholm tillsammans med bland andra Carl Malmsten. Sundbergs och Malmstens centrala idé var att förena hand och tanke, en idé som även var central för Waldorfpedagogiken, som hade grundats 1919 i Stuttgart av Rudolf Steiner, antroposofins upphovsman.

Med tanke på detta var det inte förvånande att Sundberg hade knutit till sig ett antal lärare, som var intresserade av antroposofin, Helmut Giese och Marit Laurin bland andra.

Skolan hade så kallade ”problembarn” och Marit var en av lärarna. I maj 1934 fick Marit höra att en tysk läkepedagog var på besök i Stockholm och nämnde detta för Per Sundberg. ”Ta hit honom” svarade rektor Sundberg. Efter lite övertalning kom så småningom denna läkepedagog, Gustav Ritter, på besök på skolan. Det inledande besöket ledde till att Mikaelgården bildades ett år senare, den första läkepedagogiska verksamheten i Sverige. Grundarna var Marit Laurin, Gustav och Charlotte Ritter.

Ett modernt initiativ

År 1935 var läkepedagogiken knappt 10 år gammal. I juni 1924 hade Steiner hållit sin Läkepedagogiska kurs, en serie om 12 föredrag riktade till medarbetare knutna till Lauenstein i Tyskland – den första läkepedagogiska verksamheten i världen. Läkepedagogikens bärande idéer var revolutionerande i mitten av 1920-talet. Tanken om alla människors lika värde, liksom tanken att det inom varje individ, oavsett funktionsnedsättning, finns utvecklingsmöjligheter, gick helt emot dåtidens dominerande socialdarwinistiska idéer.

Med hänvisning till Darwins evolutionsteori och begreppet naturligt urval – jmfr Survival of the fittest, de bäst anpassades överlevnad – var socialdarwinismens utgångspunkt att samhällets utveckling sker genom utslagning av de svaga individerna. Därför var man emot socialpolitiska insatser för svaga och utslagna personer, dessa skulle helt enkelt rensas bort från samhället – allt för att skydda dem med goda gener, så att dessa gener kunde föras till nästa generation. I detta perspektiv sågs personer med funktionsnedsättningar (man sade naturligtvis inte så på den tiden) som underlägsna varelser, vilka utgjorde en fara för samhället.

Socialdarwinismen var alltså dåtidens vetenskapliga mainstream och representerades i Sverige främst av det sinistra ”Statens institut för rasbiologi”, grundat 1922 i Uppsala, vars uppgift var att skapa en vetenskaplig grund för rashygieniska åtgärder. Nazisterna hämtade för övrigt mycket inspiration från detta institut för rasbiologi. De tog också dessa idéer till sin spets, när de under slutet av 1930-talet satte igång med ett stort eutanasiprogram och avlivade alla personer med någon form av utvecklingsstörning i Tyskland.

För att till fullo förstå det revolutionerande i läkepedagogiken, när den såg sin början i Sverige i mitten av 1930-talet, måste man alltså komma ihåg att det var vid den tidpunkten som ovannämnda socialdarwinistiska idéer var som starkast i Sverige. Tala om att vara före sin tid och att kämpa mot strömmen!

De första verksamheterna

Tillbaka till Mikaelgården och 1935. Det var svåra tider, inte nog med att man kämpade mot strömmen, man hade inga pengar, urusla lokaler och därtill fick man ofta treva sig fram på okända pedagogiska och terapeutiska vägar. Christhild Ritter, dotter till Gustav Ritter, har i sin bok Annons om ett ledigt hus, ingående skrivit om denna första tid. Även Marit Laurin har, med anledning av Mikaelgårdens 40-årsjubileum 1975, skrivit en krönika över läkepedagogikens första svåra tid i Sverige.

Förutom Gustav och Charlotte Ritter och Marit Laurin är Hans Glaser en person som kom att betyda mycket för utvecklingen av läkepedagogiken i Sverige. Hans var från Tjeckoslovakien och av judisk härkomst. Han var köpman, handlade med tyger, och råkade befinna sig i Sverige när Hitler invaderade Tjeckoslovakien. Hans stannade här och kom så småningom till Mikaelgården genom kontakter.

Efter några år tog verksamheten vid Mikaelgården form och man började även planera för en fortsättning för de äldre barnen. Det ska även sägas att det fanns en del slitningar i relationerna mellan främst Gustav, Marit och Hans. Allt detta ledde till att Marit Laurin Valborgsmässoafton 1942 skrev under köpekontrakt för Saltå Gård (numera Saltå By) vid Pilkrog i Järna. Därmed tog läkepedagogiken ett nytt steg – ett mycket svårt steg med hänsyn till rådande krigsomständigheter.

I sin krönika skriver Marit följande: ”Och nu började alltsammans om igen, alla pionjärtidens mödor, denna gång skärpta av att det rådde krig och kristid i världen. Än en gång måste allt byggas upp ur intet, ja detta ”intet” var ännu mer totalt än första gången. Ty till Mikaelgården medförde Charlotte och Gustav Ritter dock flera års praktisk erfarenhet av det läkepedagogiska arbetet med barn […] Men hur detta arbete skulle förvandlas för att motsvara behoven hos ungdomar och vuxna, det visste man ingenstans någonting om, det måste vi själva försöka komma underfund med.”

Når Saltå grundades kallades det Saltå Arbetsskola (namnbytet till Saltå By skedde 1995). Precis som namnet antyder var idén med Saltå Arbetsskola att erbjuda ungdomar, i början nästan bara pojkar, möjlighet att lära sig ett yrke. Att personer med psykiska funktionsnedsättningar skulle lära sig ett yrke var en helt revolutionerande tanke på den tiden.

Jag har redan nämnt de socialdarwinistiska idéerna, vilka fortfarande var tongivande under 1940-talet. Det var brukligt att man ”gömde” personer med psykisk funktionsnedsättning i olika institutioner och betraktade dem som ”obildbara” – tyvärr ett vanligt förekommande uttryck i dåtidens medicinska journaler. På den punkten var Saltå en helt unik föregångare – ja, en av de allra första verksamheterna, som förde fram idén om rätten till arbete för ungdomar och vuxna med psykisk funktionsnedsättning. Vi lyssnar åter på Marit i ett ”tiggarbrev”, som hon skrev 1946, med anledning av de stora ekonomiska svårigheterna Saltå mötte då:

”Finns det resurser bland skolans vänner eller har någon av dem kanske ett annat förslag till lösning av svårigheterna? Det gäller skolans existens […] Så liten och obetydligt den kan förefalla, så är den dock den enda i sin art, den enda som medvetet strävar efter att infoga utvecklingshämmad ungdom i det produktiva sociala livet. Det är kanske ej så betydelselöst, som det utifrån kan se ut, om den finns eller ej.”

Med tanke på utvecklingen i Järna och Sverige är dessa rader närmast profetiska. Precis som Marit retoriskt anade 1946 var pionjärernas umbäranden inom läkepedagogiskt arbete verkligen inte ”så betydelselöst”! Tvärtom! Allt det som har skett i Järna och i landet, både vad gäller läkepedagogik och socialterapi – och allt det övriga antroposofiska arbetet – bygger vidare på dessa pionjärers insatser.

År 1945 var det dags för den tredje verksamheten, efter Mikaelgården och Saltå Arbetsskola, när Gustav Ritter, tillsammans med sin andra fru Agathe, grundade Solbergahemmet, numera Solberga By. Solbergahemmet var precis som Mikaelgården en internatskola för skolbarn med psykiska funktionsnedsättningar. Mora Park, ett internat för förskolebarn, kom 1952, och 1953 hade turen kommit till Helgestahemmet, numera Stiftelsen Eir.

Ännu fler verksamheter växte fram till under de följande årtiondena, som till exempel Solåkrabyn 1970. Idag omfattar svensk läkepedagogik och socialterapi ca 40 verksamheter på skilda håll i landet, vilka tillsammans erbjuder plats till totalt ca 1 000 personer med funktionsnedsättningar och arbete åt ca 1 800 medarbetare.

Solåkrabyn blir till

När Solåkrabyn öppnade sina portar 1970 var pionjärtidens kämparanda långt ifrån över. Visserligen började man verksamheten i nyuppförda lokaler, men ekonomin var lika problematisk som 35 år tidigare. På samma sätt som Marit beskrev det i sin krönika var dessutom Helmut Just (Solåkrabyns föreståndare) och hans medarbetare konfronterade med det faktum att de inte hade någon erfarenhet att anknyta till. Socialterapin var ännu i sin vagga. Steiner dog 1925, ett år efter att han hade hållit sin läkepedagogiska kurs och eftersom denna kurs endast fokuserade på barn, fanns det inga anvisningar om hur man skulle arbeta med vuxna med funktionsnedsättningar.

Det fanns inga liknande verksamheter i Sverige, inga idéer att anknyta till. Det fanns visserligen antroposofiska verksamheter för vuxna framförallt i Tyskland, men geografiskt avstånd, kulturella/sociala skillnader, samt den något dogmatiska antroposofiska hållningen, som präglade arbetet i dessa verksamheter, gjorde att det inte heller där fanns mycket att anknyta till.

Människorna som grundade Solåkrabyn hade dock en vision om en bygemenskap där vuxna med psykiska funktionsnedsättningar både skulle kunna bo och arbeta, i ett medlevarskap med medarbetarna. På samma sätt som läkepedagogiken på 1930-talet, var antroposofisk socialterapi i början av 1970-talet långt före sin tid. När personer med psykiska funktionsnedsättningar fortfarande samlades i stora institutioner avskilda från samhället, hade Solåkrabyns grundare en idé som föregrep samhällsutvecklingen och synen på omhändertagande av personer med psykiska funktionsnedsättningar. Dessa pionjärer talade varmt om småskaligheten, om hemliknande miljö, om respekt för den enskildes integritet, om rätt till meningsfullt arbete oavsett funktionsnedsättning – ja, kort sagt om alla idéer, som kom att ligga till grund för den sedan 1994 gällande LSS-lagen.

Karl Grünewald och de olika omsorgslagarna

En person som har betytt oerhört mycket för utvecklingen av levnadsvillkoren för personer med psykiska funktionsnedsättningar är Karl Grünewald, som var medicinalråd på Socialstyrelsen 1968, när den första omsorgslagen började gälla. Den andra omsorgslagen kom 1986. Grünewald kom att föra en livslång kamp mot de stora avskärmade – till stor del omänskliga – institutionerna för psykiskt- och utvecklingsstörda. Dessa stora institutioner började avvecklas på 1970-talet, men det skulle dröja drygt 20 år innan de sista stora institutionerna stängdes. Det tog alltså många år för samhället att hinna i kapp det, som från starten, var den drivande idén bakom Solåkrabyns – liksom för all antroposofisk läkepedagogik och socialterapi – nämligen ett fullvärdigt liv baserat på respekt för varje individs inneboende utvecklingsmöjligheter.

I jubileumsboken Historien om Solåkrabyn redogör jag detaljerat för samhällsutvecklingen, de olika omsorgslagarna, samt de olika regelverken på handikappomsorgsområdet, i förhållande till framväxten av antroposofisk socialterapi i Sverige. Grünewald själv hade ett gott öga till bland annat Solåkrabyn och betraktade verksamheten som det goda exemplet på hur modernt omhändertagande av personer med psykiska funktionsnedsättningar skulle bedrivas. Då Grünewald under åren utvecklat ett vänskapligt arbetsförhållande till Helmut Just, Solåkrabyns föreståndare, ringde han ofta i början av 1970-talet och bad Helmut att ta emot studiebesök från när och fjärran.

Så kan man till exempel läsa i en tidningsartikel från Södermanlands Nyheter den 8 augusti 1972: ”Solåkrabyn, som tillkommit efter fastställande av den reviderade omsorgslagen, har planerats och anlagts enligt senaste rön. Det har också gjort att den väckt berättigat intresse över praktiskt taget hela världen. Många omsorgsdelegationer har under den senaste tiden besökt Solåkrabyn. Hittills har man haft flera besök från USA men också från bland andra Japan, Indien, England och Tyskland.”

Sedan 1994 är det LSS-lagen som reglerar arbetet med personer med funktionsnedsättningar. Denna lag betonar individens behov och rätt att leva som alla andra, samt respekten för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Dessa grundläggande rättigheter är alltså 26 år gamla, men det var hela 85 år sedan samma värderingar låg till grund för det läkepedagogiska och socialterapeutiska arbetet. Något att minnas och att firas när Solåkrabyn i år firar sitt 50-årsjubileum!

Text: Gérard Lartaud

Vi har nu upplevt några månaders utbredning av coronaviruset och är alla påverkade av vad detta medfört i samhällslivet, men också i våra privata liv och i vårt medvetande. Vad som framkommit om coronavirusets ursprung, liknar vad vi vet om flera andra virusutbrott. Grunden är djuretiken!

Djur hanteras i alltför många sammanhang på ett direkt oetiskt och för djuren ytterst plågsamt och ohållbart sätt. De utsätts för lidande, ångest och sjukdomsalstrande tillstånd. I storskalig industriell djurproduktion sker detta kontinuerligt och vi hotar även de vilda djurens liv och livsvillkor i en alltmer skrämmande omfattning. Behovet av ett intelligentare, ansvarsfullare, etiskt förhållningssätt framstår som alltmer nödvändigt.

Denna insikt har långsamt börjat tränga in i det etablerade politiska, ekonomiska och sociala livet lokalt, nationellt och globalt. Trots det förefaller det ta lång tid att förändra det existerande systemet med sina regelverk, handelsöverenskommelser, förordningar och inte minst maktstrukturer. Till djurens lidande kommer människors lidande i olika former.

Coronapandemin visar med ännu större tydlighet att om vi inte förmår förändra vårt agerande i framtiden kommer förutsättningarna för våra samhällen undan för undan falla samman. Den rika biologiska världen, där vi använder naturvetenskapen för att söka kunskap om dess olika livsformer, har stora likheter med den av människor formade kulturella världen, med dess olika yttringar – språk, teknologi, idéutveckling, människosyn, konstnärlig verksamhet, odling, inre och yttre kultivering, vetenskap, samhällsutveckling, ekonomi etc. Båda dessa världar influerar varandra i en ständig evolution.

För mig är frågan hur den frihetsutveckling som fört fram till dagens situation, kan utvecklas vidare så att de essentiellt mänskliga egenskaperna – de som är speciellt kännetecknande för människan som art och som skiljer henne från alla andra arter – istället på ett positivt sätt får prägla samhällsutvecklingen. Tidigare i mänsklighetens utveckling har ”naturen” haft övertaget i förhållande till den kulturella utvecklingen. Nu är vi i motsatt situation. Därmed har det av människan kultiverade också fått ett större ansvar för hur framtiden gestaltas för hela planeten.

Frågan måste ställas om vilka värderingar och intentioner som ska vara rådande i den värld vi människor alltmer tar över! Jag menar att vi måste fokusera mer på människans andliga egenskaper och förmågor såsom ansvarstagande även för andra än sig själv, etiskt tänkande och – i detta sammanhang – djuretik.

I den mänskliga förmågan ingår också att kunna verka moraliskt skapande inom samhällslivet genom samhällsordningar och rättssystem, som organiserar egoismen så att den blir socialt fruktbar. Hur mycket lidande behövs innan vi kan fatta rätt beslut?

Djur har sin egenart och behöver möjlighet att leva på ett sätt som är naturligt för dem oavsett om de lever med människan eller i det vilda. Det människan kultiverar måste på samma sätt vara i balans och samklang med naturen. Med en sådan utgångspunkt slipper vi både klimatförändringar och framtida pandemier!

Anders Kumlander

Ordförande i Vidarstiftelsen

Läs mer om vår påverkan på naturen.

Den vackra sensommaren och inledningen av hösten har inneburit många avsked för oss. Vårdverksamheten på Stiftelsen Vidarkliniken, både sjukhus och vårdcentral, stängde slutgiltigt den 13 september.
Nu står de vackra lokalerna i Ytterjärna tomma i väntan på nya initiativ.

Det har varit tunga besked vi tvingats ge våra engagerade medarbetare, men det jag känner är framförallt tacksamhet över de nästan 34 år vi kunde erbjuda denna uppskattade integrativa, antroposofiska vårdform till våra tusentals patienter.
Det gjordes möjligt av modiga beslutsfattare i tidigare regeringar sedan 1985, då vi startade, som oavsett politisk färg stöttade vår verksamhet.
Vi har fått både ekonomiska bidrag för vår forskning, som uppvisat strålande resultat, och vårdpersonal från den offentliga vården har strömmat till på studiebesök och utbildningar.

Vår tro är att vår verksamhet gjort avtryck framförallt inom omvårdnadsområdet och vår ambition och kamp för den antroposofiska, integrativa medicinens framtid i Sverige ger vi aldrig upp.

Den kommer bara att ta nya former.

”Hoten mot och undergrävandet av den akademiska friheten ökar i Europa idag och de kommer nu inte bara från näringslivet utan också från staten själv, genom högerpopulistiska regeringar.”
Bo Dahlin, professor emeritus i pedagogik vid Karlstads universitet, reflekterar över tidsandan och hur vi hamnat där vi är.
”Vad gäller akademisk frihet befinner vi oss på ett sluttande plan. Lutningen är kanske inte så väldigt brant, men det är dags att vara vaksam”, menar han.

År 1810 grundades Humboldtuniversitetet i Berlin på initiativ av framför allt Wilhelm von Humboldt (1767-1835). Humboldt var lingvist och filosof och skrev bland annat boken Om gränserna för statens verksamhet, ett mycket intressant arbete i just detta sammanhang.
Humboldtuniversitetet var det första moderna universitetet i den meningen att det omfattade både undervisning och forskning. Tidigare universitet var enbart undervisande, forskning var då inte en så institutionaliserad verksamhet som det är idag.

Frihet att välja

Humboldtuniversitetet är nu det största och äldsta universitetet i
Berlin. Det grundades på två frihetsprinciper: Lehrfreiheit och
Lernfreiheit. Det betyder frihet att studera vad man vill, frihet att
undervisa om vad man vill, och frihet att forska om vad man vill. Dessa friheter var direkta konsekvenser av den Upplysningsfilosofi som kulminerade i slutet av 1700-talet, från vilken vi också har en oberoende press och oberoende domstolar.
Detta är den historiska bakgrunden till att jag som nybliven student på Stockholms universitet hösten 1967 hade frihet att välja vilket ämne som helst. Jag behövde inte bestämma mig för en särskild yrkesinriktning. Jag kunde fortsätta att fördjupa mig i de ämnen som var mina favoriter på gymnasiet (som var matematik och fysik. Efter två, tre år hade jag dock helt sadlat om till filosofi och pedagogik.)

Politiskt vakna studenter

Ett och ett halvt år senare, våren 1968, kom studentrevolten. Särskilt i Paris gick det våldsamt till. I Stockholm ockuperades kårhuset. Här var anledningen den så kallade UKAS-reformen: en utredning från universitetskanslersämbetet föreslog att fasta studiegångar med yrkesinriktning skulle införas i den högre utbildningen.

Kanske var studenterna mer politiskt vakna på den tiden; de tycks i varje fall ha ansett att detta var ett oberättigat ingrepp i den akademiska friheten från statens sida. Universiteten skulle inte vara serviceorgan åt näringslivet.

Resultatet av konflikten blev en modifierad reform, den så kallade PUKAS (Palmes UKAS). Idag finns det fortfarande möjlighet att välja ämnen fritt, men jag skulle tippa att majoriteten av i vart fall yngre studerande läser på fasta studiegångar, delvis av rädsla för att inte bli ”anställningsbara”. (På exempelvis Karlstad universitet var andelen helårsstudenter som läste på program förra året cirka 80 procent.)

Ett val baserat på rädsla är inte ett fritt val.

Fullsatta föreläsningssalar

Men vissa politiska krafter klagar fortfarande på att universiteten inte anpassar sig till företagens behov. För några år sedan föreslogs också att studerande i humanistiska ämnen skulle få lägre studielån. Humaniora ansågs inte vara lönsamt ur samhällets perspektiv. Förslaget gick som väl var inte igenom men UKAS-impulsen fortlever.

En reflektion om mitt eget ämne, pedagogik: Under några år på 1970-talet var det mycket populärt att läsa pedagogik i Stockholm. Grundkursernas föreläsningssalar var i det närmaste fullsatta. Ett skäl var att många unga människor önskade en förändring av samhället och insåg att skola och utbildning var en central faktor i denna strävan. Idag är grundkurserna i pedagogik som enskilt ämne nedlagda på de flesta lärosäten på grund av för få studerande.

Grundkurser med bara en handfull studerande går inte ihop ekonomiskt. Det beror på det anslagssystem som infördes på 1990-talet, som ger pengar på basis av antalet ”producerade” högskolepoäng. Industriella modeller för sociala verksamheter är som bekant populära idag. Den högre utbildningen ses som en industri som producerar högskolepoäng och som får betalt därefter (vilka eländiga arbetsvillkor det leder till kan man läsa om i Susanne Dodillets artikel ”Så löser universiteten en omöjlig uppgift” – även i länk nedan).

”Produktion” och anslag

Tidigare fanns inte denna koppling mellan ”produktion” och anslag. Då kunde man ge kurser som ansågs viktiga, oberoende av hur många som läste dem. Det finns olika sätt att begränsa friheten i en verksamhet. Anslagssystemet är nu visserligen föremål för utredning – kan man då hoppas att sambandet mellan ”produktion” och anslag upplöses?

Jag tror det inte förrän jag ser det.

Hoten mot och undergrävandet av den akademiska friheten ökar i Europa idag och de kommer nu inte bara från näringslivet utan också från staten själv, genom högerpopulistiska regeringar. I Ungern är det numera så att regeringstrogna tjänstemän fördelar forskningsmedel, samtidigt som universitetsstuderande uppmanas anmäla lärare som uttrycker vänstersympatier.

Andra länder som Polen, Serbien och Tjeckien är på väg åt samma håll. Det lagstadgade skyddet för Lehr– och Lernfreiheit behöver därför stärkas (se Mats Ericson, ordförande i SULF, SvD Debatt 22/6 2019 – även i länk nedan). Det är alltför lätt att ta för givet att friheter som vi haft en lång tid är tillräckligt skyddade av lagar och förordningar.

Autonomireformen

I Sverige genomfördes den så kallade autonomireformen för universitet och högskolor 2011. Det låter ju som ett stärkande av friheten. Men universitetslärarnas kollegiala inflytande i den högre utbildningen har paradoxalt nog minskat sedan dess (se Mats Ericsons debattartikel).
Anledningen är att autonomin visserligen ökat på lärosätenas högsta ledningsnivå, men inte på underliggande nivåer (institutioner, ämnesavdelningar). I lärosätenas styrelser sitter inte sällan representanter för näringsliv och politik, med – kan man tänka sig – mer eller mindre egna agendor.

Skydd för akademisk frihet

Det lagstadgade skyddet för akademisk frihet behöver stärkas, så att det gäller också för enskilda lärare och forskare.
Ett annat exempel på hur friheten beskärs är hur sökandet av
forskningsmedel från Vetenskapsrådet och andra forskningsfinansierande myndigheter har blivit alltmer styrt och byråkratiserat.

Flera villkor måste uppfyllas för att en ansökan överhuvudtaget ska behandlas. Genusaspekter ska anges – eller förklaras varför de inte är relevanta. Detta gäller särskilt forskning i humaniora och samhällsvetenskap. (Detta gäller för övrigt inte bara för forskning utan för alla typer av kulturprojekt.) Nätverkskontakter ska anges, helst ska man vara flera från olika lärosäten som söker pengar till ett gemensamt projekt. Soloansökningar har mindre chans att få anslag.

Tillämpbarheten eller förväntade praktiska konsekvenser ska anges. Det räcker inte med att bara vilja förstå något. Man kan undra hur det skulle gå för Albert Einstein om han sökte forskningsmedel idag. Skulle han ha någon chans? Han ingick inte i något formellt forskningsnätverk. Han satt på patentverket i Bern och klurade på en rätt säregen fråga, typ: ”hur ter sig naturen för en observatör som rör sig med ljusets hastighet?”

Tänkbara praktiska konsekvenser…?

Strävan att homogenisera

Ett sista exempel: Under 2016 gav S/MP-regeringen i uppdrag till alla lärosäten och forskningsfinansierande myndigheter att arbeta med jämställdhetsintegrering. Uppdraget gällde inte bara ledning och styrning – vilket kanske vore rimligt – utan också utbildning och forskning.

Sålunda föreskrivs det nu ofta att kurslitteraturen till åtminstone 40% ska vara författad av kvinnor. Avsteg från denna norm måste då motiveras. Det finns alltså en strävan att homogenisera och politisera utbildning och forskning så att allt genomsyras av det som anses politiskt korrekt. Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, har protesterat mot undervisningens och forskningens ”genusifiering” i olika tidningsartiklar redan långt före 2016, men således utan resultat. I den nyligen utkomna boken Befria universiteten menar statsvetaren Erik Ringmar att svenska
politiker verkar tro, att det är staten som är universitetets huvudman.

Instrument för politisk styrning

Därför behandlas utbildning och forskning som instrument för politisk styrning. I samma anda skriver litteraturvetaren Anna Victoria Hallberg i en tänkvärd artikel i Axess (nr 6/2017) att ”våra universitet är i allt mindre utsträckning en heterogen plats för omstridda idéer och individer. I stället lever vi i megafonernas tidevarv där den tågande kören kräver intellektuell och politisk rättning i ledet”.

Vad gäller akademisk frihet befinner vi oss på ett sluttande plan.
Lutningen är kanske inte så väldigt brant, men det är dags att vara
vaksam. Akademisk och kulturell frihet handlar om möjligheten för andliga inspirationer att förkroppsligas och förverkligas i kulturlivet. Frihet är ett villkor för att man ska kunna ta initiativ och skapa något nytt. Utan ett fritt kulturliv stelnar hela samhället förr eller senare i en själsdödande konformism.
1) Helårstudenter (HST) är ett volymmått på antalet registrerade studenter.

Nu när Stiftelsen Vidarkliniken tvingats lägga ner sin sjukvårdsverksamhet (rehabiliteringssjukhus och vårdcentral) efter ett politiskt spel i Region Stockholm kan man fråga sig hur det kunde gå så här för en så uppskattad och för patienterna så framgångsrik verksamhet. Det finns flera oroande dimensioner i det här dramat, men jag ska för enkelhetens skull här bara hålla mig till en enda.

Inom hälso- och sjukvården finns det förvisso olika synsätt på hur vård bör bedrivas, och vad som läker människor och ger dem bättre hälsa. Men om vi för ett ögonblick bortser från alla sådana diskussioner finns det ändå en odiskutabel grundbult som borde förena och som borde väga allra tyngst – nämligen SLUTRESULTATEN FÖR PATIENTERNA. Jag vill här lyfta fram det egentligen helt självklara att det absolut inte kan finnas någonting i hälso- och sjukvården som är viktigare än just detta, givet att vården också ges på ett patientsäkert sätt. Vården finns ju till för patienterna!

Men när det gäller Region Stockholms hantering av Stiftelsen Vidarkliniken måste man tyvärr konstatera att de ansvariga sjukvårdspolitikerna den senaste tiden har låtit egna symbolfrågor och ideologi gå före faktiska resultat för patienterna. Det är riktigt oroande och mycket allvarligt.

Det man åstadkommit på Vidar Rehab (som tidigare hette Vidarkliniken och genom åren varit huvudverksamheten) är påtagligt positivt. Alla studier och patientutvärderingar, både egna och andras, visar att rehabiliteringssjukhusets vårdkoncept gav mycket bra resultat för patienterna när det gäller hälsa, livskvalitet och även ökad egen förmåga att ta ansvar för sin fortsatta hälsa. I många fall handlar det om livsavgörande resultat – ganska ofta för patienter som inte blivit hjälpta någon annanstans inom vården. Det är nog svårt att hitta en klinik i Sverige med genomgående så nöjda patienter.

Publicerade vetenskapliga studier (läs här och här) har också visat att patienter med långvarig smärta respektive utmattningssyndrom som fått vård på Vidar Rehab halverade sin användning av smärtstillande läkemedel respektive psykofarmaka, samtidigt som motsvarande patientgrupper i landstingets vård istället fick fördubblad förskrivning av sådana läkemedel. Ett högintressant resultat för både patienter och samhällets hälsoekonomi.

I den logiska världen borde alla sjukvårdspolitiker, forskare och även samhällsekonomer applådera och säga att: den här vårdinriktningen verkar ju fungera bra både för patienterna och samhället – den ska vi ha kvar och utveckla och lära oss av. Så har också tongångarna från landsting och regeringar varit under många av de 33 år som Vidar Rehab funnits. Men idag har vi tydligen fått fler sjukvårdspolitiker som i praktiken tillåter sig att prioritera annat än resultaten för patienterna.

Om det nu finns något som ansvariga politiker i Region Stockholm tycker är viktigare för en rehabiliteringsklinik än att patienterna får bättre hälsa, minskad sjukskrivning och dessutom blir mindre läkemedelsberoende så skulle jag hemskt gärna vilja veta vad detta kan vara. Patientsäkerheten kan det knappast handla om i det här fallet. Det är nog svårt att hitta vårdformer som är så fria från biverkningar och vårdskador som vården på Vidar Rehab.

När de goda patientresultaten i Stiftelsen Vidarklinikens verksamheter offras i Region Stockholm görs det med svepande och grovt förenklade allmänna formuleringar om vetenskap och patientsäkerhet. Detta blir ganska bakvänt och motsägelsefullt. Det finns en hel del vetenskaplig evidens till stöd för den här vårdinriktningen, och även lång beprövad erfarenhet. Hela den här frågan handlar egentligen inte om evidens utan om andra saker, exempelvis att Sverige har fyrkantigare regelverk för naturbaserade läkemedel än många andra länder. Det handlar också en hel del om personligt tyckande hos enskilda politiker.

Det finns väldigt mycket att säga om allt detta. Men man behöver egentligen inte alls ha den diskussionen för att se hur fel det var av Region Stockholm att sänka samarbetet med Stiftelsen Vidarkliniken. Det räcker med att konstatera att en mycket efterfrågad vårdverksamhet som visar goda patientresultat, hög patientsäkerhet och av allt att döma är samhällsekonomiskt vettig helt enkelt har stängts av. Och att det främst är två politiker som nu står bakom detta, Anna Starbrink (L) och Ella Bohlin (KD).

Så kan det gå när verkliga resultat i vården inte längre är det viktigaste.