Vad är det som händer med en människa under hennes första två år, och hur viktiga är de här åren egentligen? I dokumentärfilmen ”Våra två första år” får tittaren uppleva en människas första två år med hjälp av forskning och ny kamerateknik.

Vad är det som gör att en bebis redan kan simma och lära sig nya språk på nolltid, medan det för en vuxen kan ta flera år? ”Bebisar besitter förmågor som vi vuxna har förlorat”, säger berättarrösten i inledningen av filmen, och konstaterar längre fram att: ”De två första levnadsåren är människans viktigaste”.

På SVT:s hemsida presenteras ”Våra två första år” så här:
”Med hjälp av ny kamerateknik berättar BBC om en nyfödd människas första levnadsår. Vad kan en baby se och höra? Hur upptäcker spädbarn sin omvärld? Varför kan de simma under vatten? Och varför får små barn sådana raseriutbrott? Denna dokumentär från Oxford Scientific Films besvarar många av frågorna och bjuder på många överraskningar. Vi vet inte så mycket som vi trodde.”

En dokumentär som väcker många tankar. Hur viktig blir till exempel maten vi väljer att ge barnen under de här åren? Medicinerna vi stoppar i dem? Tiden vi låter dem vistas hemifrån på dagis? Och så vidare…

Dokumentärfilmen kan ses på SVT Play till torsdag 25 juni.

Steiner i ett idéhistoriskt perspektiv, del 3 av 8

1600-talets filosofiska och vetenskapliga scenförändring illustreras väl av Pierre-Louis Dumesnils målning, ur vilken detaljen ovan föreställer bland andra Descartes och den svenska drottningen Kristina. Descartes står till höger i bilden och pekar på ritningarna på bordet medan Kristina sitter mitt emot honom till vänster i bilden. Som synes handlar det om undervisning i något som ser ut som geometri, fysik eller kanske kosmologi. Descartes, som var dåtidens främsta filosof, hade lockats till Stockholm av Kristina för att undervisa henne i tidens vetenskaper. För några år sedan skrev Svante Nordin Drottningen och filosofen, en utmärkt och underhållande bok om detta möte. Man måste förstå det symboliska i denna (arrangerade) bild. Här har vi en av dåtidens främsta regenter som, tillsammans med andra prominenta personer, undervisas i naturvetenskap av dåtidens främsta filosof. Mer än något annat avslöjar denna bild vilken ny värld 1600-talets människor går till mötes!

Detta är den tredje, av planerade åtta till nio artiklar, i vår serie om Steiner i ett idéhistoriskt perspektiv i förhållande till uppkomsten och utvecklingen av kunskapsbegreppet. I förra artikeln behandlade vi den antika synen på vetenskap uppfattad som det som berör det varaktiga och det eviga. Vi såg att denna syn innebar att vetenskapens dignitet i antiken framförallt hade att göra med dess föremåls dignitet. Ju renare föremålet var (ren från sinnenas erfarenhet), desto högre värde hade det filosofiska/vetenskapliga arbetet. Detta innebär att det vi idag kallar naturvetenskap var underordnat kunskapen om idévärlden eller om det ”högsta varat”. Det är just denna uppfattning om kunskap i allmänhet och naturkunskap i synnerhet som börjar ge vika under senmedeltiden och som får, med Descartes, sin definitiva förpassning till historien. Det som vi kommer att se i denna artikel är den radikala förändring på synen på kunskap som sker på 1600-talet. Efter Descartes kommer det inte längre att vara dess föremål som ger vetenskapen dess dignitet, utan dess form. 1600-talet är metodens revolution. Det är nu som naturvetenskapen får sitt riktiga filosofiska genombrott och det är nu som grunden läggs för vår moderna syn på natur- och humanvetenskap. Denna artikel om Descartes, liksom den om antikens Grekland förra veckan eller kommande artikel om Kant nästa vecka, är därför viktig för att förstå vilken idéhistorisk tradition som Steiner anknyter till.

Det metodiska tvivlet som utgångspunkt

Även om begreppet vetenskaplig revolution kan ifrågasättas är 1600-talet onekligen ett av de viktigaste århundradena i filosofins och vetenskapens historia. Det är under detta århundrade som den definitiva uppgörelsen med antikens arv äger rum, vilket samtidigt öppnade för den klassiska vetenskapens framväxt. René Descartes, som brukar betraktas som den moderna filosofins fader, deltog helt och hållet i kampen mot aristotelismen och var fullständigt på det klara med att detta tankearv från antiken inte kunde tillfredsställa den moderna strävande människan. Liksom Bacon menade Descartes att vetenskapens största hinder var det okritiska förhållandet till dogmer och auktoriteter överhuvudtaget. Därför måste man, enligt hans mening, börja med att kritiskt granska all vår kunskap från grunden för att se om det finns en säker grund överhuvudtaget. Denna granskningsprocess är utgångspunkten i två av hans mest avgörande verk, Le Discours de la Méthode (Avhandling om metoden), 1637, och Meditationes, 1641, ett verk också känt under namnet Metafysiska meditationer.

Bacons kritik av aristotelismen var baserad på en återupprättelse av sinneserfarenhetens betydelse i kunskapsprocessen. Descartes nöjde sig dock inte med detta. Han frågade sig hur man överhuvudtaget kunde lita på den till synes uppenbara sinnesförnimmelsen. Descartes utgångspunkt, i sitt sökande efter den säkra grunden, är skeptikerns ståndpunkt, tvivlet. Skepticismen, eller tvivlets filosofi, är lika gammal som filosofin själv, men på Descartes tid, hade den vuxit till en landsplåga för kyrkofäderna. Stärkt av de nya vetenskapliga upptäckterna gjorde skeptikerna narr av den aristoteliska skolastiken och av de olika gudsbevis som presenterades. De resonerade som så, att om aristotelikerna misstog sig i betraktelsen av sinnevärlden, hur kunde man då lita på dem när de tog sig an den andliga verkligheten och gjorde anspråk på att bevisa Guds existens? Detta ville Descartes ändra, ty även om han gärna förkastade den aristoteliska skolastiken, hävdade han att det gick att hitta en säker grund för filosofi och vetenskap samt bevisa Guds existens, bara man fick börja om från början. Denna ambition kan man tydligt utläsa i den fullständiga titeln på hans Metafysiska meditationer: ”Meditationer över den första filosofin i vilka Guds existens och själens odödlighet bevisas.”*

Som vi såg, utgår Descartes från skeptikernas ståndpunkt, tvivlet, men han går längre än så, han systematiserar tvivlet, han gör det till sin metod. Genom att bejaka tvivlet och integrera det som en metodisk nödvändighet i sitt resonemang, kommer Descartes att hitta en i hans mening otvivelaktig grund för all vår kunskap om världen, och därmed enligt honom övervinna skepticismen en gång för alla. Vi skall nu i all korthet följa Descartes resonemang i Meditationes, en bok som är mycket kort, omkring 70 sidor för alla sex meditationer, vilket bevisar att det inte alltid behövs långa verk för att revolutionera filosofin.

Cogito ergo sum

Första och andra meditationen omfattar knappt tjugo sidor tillsammans. De är dessutom lättlästa, språket är något ålderdomligt förstås, men ändå förvånande lättgängligt, vilket beror dels på Descartes intima berättarstil och dels på att han inte behöver anknyta till någon filosofisk tradition eftersom det är, menar han, lätt att inse att ingen säker grund, kan hittas i denna tradition. Så går Descartes direkt in på sitt resonemang.

Han börjar med sinnena och konstaterar att mycket av det som han har hållit för sant hittills har kommit via sinneserfarenheten. Men, konstaterar han, mina sinnen har bedragit mig ibland och därför är det ”klokt att aldrig helt lita på sådana som bedragit oss, det må vara blott en enda gång”. Sista orden i meningen (blott en enda gång) är de ord som är viktiga här. Har våra sinnen bedragit oss, även om det är så lite som en enda gång, kan vi alltså inte fullständigt lita på dem, eftersom vår kunskap därmed saknar den absoluta säkerheten som vi söker. Descartes går vidare i sitt resonemang och frågar sig om det inte vore möjligt att även ifrågasätta de mest uppenbara sanningarna, såsom att han just nu, medan han tänker, ”… sitter vid brasan iklädd en vinterrock…”. Det menar han går att göra och det gör han genom att betrakta drömupplevelsen. Han konstaterar att eftersom han många gånger förut trott att han var vaken trots att han drömde, vad är det som säger att det inte vore fallet just nu? Så måste Descartes återigen vidare i sitt sökande. Kanske finns den absoluta vissheten i matematiken, för det går väl ändå inte att ifrågasätta, säger han, att 2 +3 =5, eftersom detta är sant oavsett om jag drömmer eller inte. Här blir Descartes resonemang lite märkligt för oss idag. Han för in antagandet av en bedräglig gud, en ”mauvais génie” (”ond ande”), vars mål kunde vara att alltid lura oss, även när vi utövar matematik. Eftersom vi inte kan utesluta möjligheten att en sådan bedräglig gud finns, kan vi alltså inte vara säkra på matematiska utsagor heller.

Vid det här laget verkar det som att vi inte kan komma längre på tvivlets väg. Vi kan faktiskt tvivla på allting säger Descartes men, tillägger han i början av andra meditationen, mitt i allt detta tvivel och framförallt på grund av detta tvivel (och här kommer vändningen) finns det någonting som jag trots allt kan vara helt säker på, något som är otvivelaktigt och det är att jag tvivlar. Att jag tvivlar är just det enda som jag inte kan tvivla på eftersom det är precis det jag gör, och tvivlar jag, så tänker jag. Så kommer Descartes fram till sin berömda sats cogito ergo sum (”jag tänker alltså är jag”). Denna sats, ”jag tänker alltså är jag”, är alltså den primära, helt grundläggande och otvivelaktiga principen som Descartes finner i sitt filosofiska sökande. Descartes filosofi är en idealistisk filosofi just därför att dess utgångspunkt är denna rena ideella upplevelse: Cogito ergo sum. När vi senare i detta arbete kommer att ta oss an Steiner kommer vi att hitta en liknande resonemang med skillnad att det, hos Steiner, är den tänkande aktiviteten som sådan (och inte som hos Descartes subjektet, jaget) som kommer att vara utgångspunkten för kunskapandet.

Res cogitans och res extensa, den andliga och den materiella substansen

Nu kan man fråga sig hur denna rent idealistiska utgångspunkt samtidigt kunde vara utgångpunkt för hela den moderna filosofin eftersom vi, på det här stadiet, rör oss i en ren idésfär och detta inte nämnvärt motsäger aristotelikernas syn på vetenskap. Svaret på denna fråga är att Descartes inte stannar vid övertygelsen som föddes fram ur cogiton. Lika metodiskt som han, i den första meditationen, bevisar att man faktiskt kan tvivla på allting i världen, lika metodiskt ska han i de följande meditationerna återuppbygga denna värld. Ur cogitons sanning kommer han att härleda Guds odiskutabla existens, den materiella världens substans, samt den verkliga skillnaden mellan denna materiella substans (kallad res extensa) och den tänkande, andliga, substansen (kallad res cogitans). Både utsträckt substans och tänkande substans är i Descartes föreställning huvudattribut av den absoluta substansen, Gud. Dessa två substanser är helt åtskilda: den tänkande medvetna substansen, själen, är helt immateriell och saknar utsträckning, medan den utsträckta materiella substansen helt saknar medvetenhet. Utan att gå närmare in på Descartes resonemang kan vi ana att ett av Descartes filosofiska problem kommer att bli övervinnandet av en så radikal dualistisk världsuppfattning. Ty om själen och kroppen är så klart åtskilda, hur kan de ändå samverka?

Det som emellertid är viktigt för vårt arbetes syfte är att Descartes uppfattning om den utsträckta substansen, materien som vi skulle säga idag, fullständigt har förändrat vetenskapen. Ty, i och med att Descartes förkastar hela aristoteliska arvet, öppnar han i och med det för ett helt nytt vetenskapligt förhållningssätt. Hos Descartes finns till exempel ingen elementlära längre. I världen finns det bara ett slags materia som alla kroppar är uppbyggda av, även himlakropparna. Eftersom Descartes definierar materien som utsträckning (res extensa) finns det inte heller atomer eller odelbara partiklar, om de skulle finnas vore de utsträckta och därmed delbara. Det finns inte heller tomrum för Descartes, utan den finfördelade materien fyller hela universum. På basis av detta synsätt utvecklade Descartes i sin astronomi, en virvelteori. Denna teori går ut på att himlakropparna hålls fast i sina banor med hjälp av virvlar av mycket fin materia, som ett slags gigantiskt kugghjulsystem. Inte heller substantiella former finns, utan ytterst bara materia och rörelse vilka helt underkastas mekaniska principer. Därifrån kommer för övrigt Descartes uppfattning om djur som betraktas som maskiner. Djur är maskiner därför att de, till skillnad från människan, inte har någon själ. Därmed är djuren helt underkastade den mekaniska nödvändigheten som härskar i det utsträckta tingets värld.

Det är just väsensskillnaden som Descartes gjorde mellan res extensa och res cogitans som blev utgångspunkt för vårt moderna vetenskapsbegrepp. I och med att den utsträckta substansens värld blev helt skild från det tänkande jagets värld, blev det möjligt att bedriva en vetenskap helt oberoende av metafysiska ställningstaganden. Med och efter Descartes blev världen betraktad som ett enda stort klockverk, vars urmakare, Gud, inte behövdes mer än för dess tillkomst. Själva mekaniken skötte sig själv med hjälp av de inneboende naturlagarna. Som vi kan förstå, blev det ett lätt steg att därifrån tänka bort urmakaren. Descartes bryter alltså mot Aristoteles teleologiska syn på naturen (uppfattningen att allting i världen betraktas som inrättat för ett bestämt ändamål) och ersätter denna syn med en rakt igenom mekanistisk syn. I detta perspektiv blir vetenskapsmannens uppgift att, med hjälp av rätt metodik, utforska naturens mekanik. Man kan aldrig insistera tillräckligt på detta faktum att 1600-talets vetenskapliga revolution framförallt är Metodens revolution. Hädanefter är det inte längre dess föremål som ger vetenskapen dess dignitet utan dess form. Hädanefter är det metoden som utgör vetenskapen, inte någon ogripbar sanning.

Den mekanistiska och deterministiska vetenskapen

Det är därför ingen tillfällighet att en av Descartes mest betydelsefulla verk, utöver metafysiska meditationer heter just Discours de la Méthode (Avhandling om metoden). I detta verk säger Descartes att hans metod går ut på endast fyra principer, vilka han bestämde sig för att rätta sig efter i all forskning. Dessa fyra principer är i all korthet följande:

• Att aldrig acceptera någonting som sant innan detta presenterar sig så klart och tydligt för förnuftet (esprit) att det inte finns någon anledning att tvivla på det (som fallet är med cogito ergo sum till exempel).
• Att dela problem i mindre beståndsdelar så mycket som går och så mycket som krävs för att lösa dem.
• Att gå från det enkla till det komplexa.
• Att nå fullständig inventering av världens ting

Som vi ser är Descartes metod stark förknippad med hans syn på den materiella världen. Att till exempel följa den andra regeln och dela alla problem i mindre beståndsdelar är något som låter sig göras eftersom den utsträckta substansen består av ett enda slags delbar materia som fyller hela universum. Den utsträckta, materiella, världen är alltså lika enkelt uppbyggd som metoden kräver. Dessutom fyller materien hela universum utan tomrum. Det är med andra ord möjligt för den metodiske vetenskapsmannen att fullständigt dela hela universum i mindre beståndsdelar tills allting kan inses klart och tydligt. Descartes syn på den materiella världen tillåter alltså att man kan betrakta denna värld som en enda stor mekanism eftersom alla dess företeelser kan uppfattas som rörelseförändringar i materien. Denna mekanistiska världssyn fick sin kröning med Isaac Newtons tankar om naturfilosofins matematiska principer. I Philosophiae Naturalis Principia Mathematica (1687) lade Newton fram sin stora upptäckt, den allmänna gravitationslagen, en upptäckt som för alltid raserade den aristoteliska världsuppfattningen och samtidigt grundade den klassiska fysiken. Denna upptäckt fick ett enormt gensvar. Visserligen vederlade Newton därmed Descartes virvelteori men han fullbordade även dennes ambition. Tack vare upptäckten av några få grundläggande naturlagar såsom gravitationen, kunde nu världen ligga som en öppen bok inför vetenskapsmännens ögon.

Själva begreppet determinism, som numera karakteriserar vetenskapen som växte fram i kölvattnet av Newtons Principia, utan att för den skull vara helt representativ för Newtons världsbild, myntades senare på 1800-talet. Enligt den deterministiska synen kan världens företeelser härledas ur det tillstånd som världen vid en viss tidpunkt befinner sig i. Att man med exakthet kunde fastställa denna bestämda tidpunkt var någonting som man ansåg sig kapabel att göra tack vare Newtons allmänna gravitationslag, därför blev hans inflytande på hans vetenskapliga samtid så överväldigande. Även om Newton fortfarande gjorde en plats för Gud, som skapare, i sin världsbild, var han, till skillnad från Descartes, inte intresserad av att grunda sin fysik i en metafysik. Bevis på Guds existens är inte längre relevant i Newtons värld. Newton vidgade således avståndet mellan metafysik och vetenskap, vilket Descartes hade legitimerat med sin dualistiska uppfattning om världen, och denna process skulle fortgå och intensifieras under hela 1700-talet. I Newtons värld behövs visserligen Gud ännu för att skapa världen men han är satt på undantag. I början av 1800-talet kunde deterministen Laplace, som bar Newtons fana högt, svara Napoleon som undrade vilken plats Gud hade i hans världssystem: ”Sire, Je n’ai pas eu besoin de cette hypothèse” (”Ers majestät, jag behövde inte denna hypotes”). Det finns visserligen flera varianter av denna replik och dess äkthet är tveksam men den illustrerar ändå väl den klassiska vetenskapens djärvhet och självsäkerhet.

Innan vi lämnar Descartes måste vi komma ihåg att, även om Descartes tudelning av verkligheten mellan den tänkande substansen och den utsträckta substansen har varit avgörande för vetenskapens befrielse från religiösa/metafysiska föreställningar, så har Descartes själv aldrig ”tänkt bort” Gud från sitt filosofiska och vetenskapliga system. Tvärtom är Gud för Descartes, själva grunden för hela hans filosofi. Den mekanistiska världsbilden som Descartes lade grunden för, som skulle få så stort genomslag i och med Newtons arbete, vilar hos honom fortfarande helt och hållet i cogitons odiskutabla evidens och ytterst i Guds händer. Det är i Gud som de upptäckta mekaniska naturlagarna har sin grund och det är Gud som garanterar deras allmängiltighet. Med andra ord var Descartes övertygad om att han, i sin filosofi, hade lyckats med att förena vetenskap och metafysik i en klar och tydlig enhet. Som vi kommer att se i nästa inlägg, blev dock frågan om metafysikens vetenskapliga status därmed långt ifrån avgjord och det är precis denna fråga som kom att ligga till grund för Kants stora verk, Kritik av det rena förnuftet.

*) Denna titel är originalupplagans från Paris, 1641. Redan 1642, publicerades i Amsterdam en andra upplaga där titeln förändrades signifikativt: ”Meditationer över den första filosofin i vilka Guds existens och skillnaden mellan kroppen och själen bevisas.” Det är denna andra titel som kom att bestå.

**)Strikt taget är satsen ”cogito ergo sum” samt resonemanget som leder från ”jag tvivlar alltså är jag” till ”jag tänker alltså är jag” inte i andra meditationen i denna form utan i den tidigare publicerade ”Avhandling om metoden”. För enkelhetens skull har vi sammanfört här dessa två inte helt oproblematiska resonemang.

Text: Gérard Lartaud
Foto: Wikimedia

Ladda ner texten som pdf.

Läs hela artikelserien ”Steiner i ett idéhistoriskt perspektiv”

Artikel #1: ”Steiner i ett idéhistoriskt perspektiv”
Artikel #2: ”Den platonska och aristoteliska kunskapen”.
Artikel #3: ”Descartes och 1600-talets vetenskapliga revolution”
Artikel #4: ”Kants gränsdragning mellan vetenskap och metafysik”
Artikel #5: ”Grunddragen i Steiners kunskapsteori”
Artikel #6: Steiner och strävan efter en gränsöverskridande kunskap
Artikel #7: ”Den klassiska vetenskapens villkor, kriterier och begränsningar”
Artikel #8: ”Mot en utvidgad vetenskap”

Få saker är väl så avslappnande som att ligga i skuggan av ett träd med tårna sprattlandes i vädret och en doftande bok att försvinna in i för ett par timmar? Det tycker åtminstone vi på redaktionen så därför tänkte vi dela med oss av några tips på läsvärda böcker från de senaste åren.

”Spådomen” av Agneta Pleijel

En självbiografisk skildring av en av landets största samtida författare. ”Öppenhjärtigt och i laddade minnesbilder skriver Agneta Pleijel fram en ung flicka som en gång var hon. Boken spänner över tiden från födelsen 1940 och tjugo år framåt. Ledmotivet är den spådom som en älskad faster har fått, och vars uppfyllelse flickan med spänning följer.”

”När vetskap blir till kärlek – Meditation som kunskapsmetod” av Arthur Zajonc

Vid årsskiftet kom Arthur Zajoncs senaste bok ”När vetskap blir till kärlek” äntligen ut även på svenska. Arthur Zajonc är en amerikansk professor i fysik som skrivit en rad böcker om vetenskap medvetande och spiritualitet. Boken är en blandning av praktiska instruktioner och inspiration från olika tänkare – från Rudolf Steiner till Rumi, Goethe och Asiens visa mästare.

Läs mer om boken i vår tidigare artikel.

”Hotet mot livet. Den genetiska manipulationens dolda agenda” av F. William Engdahl

En viktig och skrämmande bok om gmo där författarens huvudsakliga tes är att få människor att tänka själva. Tonen slås fast redan i förordet där författaren själv varnar: ”Om du värdesätter din familjs, dina vänners och dina barnbarns hälsa, har du ett moraliskt ansvar för att motbevisa det du kommer att läsa och sedan avfärda det, och om du inte gör det, får du ta ansvar för konsekvenserna av spridningen av gmo över hela vår planet.”

”Morgen ved midnatt” av Kaj Skagen

Kaj Skagens bok om Rudolf Steiner Morgen ved midnatt – den unge Steiners liv og samtid, verk og horisont 1861-1902 är en begivenhet som slår det mesta. På nära tusen sidor tar han med sig läsaren på en dramatisk vandring på stundom slingrande stigar mot det elvaåriga engagemanget i teosofin. Som han sammanfattar det ”Steiners personliga utveckling genom ett landskap som börjar med Goethe och den tyska idealismen och korsar Nietzsche, Stirner och Haeckel innan det går över i mystiken och teosofin, är helt förståelig utifrån tidens krismedvetenhet och återspeglar dess avantgardistiska strömningar”.

Läs hela Göran Fants gästblogginlägg om boken.

”Tio lektioner i matlagning” Lotta Lundgren

En receptbok som är så mycket mer än just en receptbok. En personligt skriven skildring mitt i livet. Med stor portion humor och rakt på sak tar Lotta död på alla myter om att det där med att laga mat skulle vara någonting fruktansvärt svårt och krångligt. Blandat med praktiskt tips och konkreta recept, till exempel ett användbart register över vilka råvaror som passar ihop med vilka.

”Saltad nota: Om matfusket – från gatukök till gourmetkrog” Mats-Erik Nilsson

Författaren bakom succéboken ”Den hemlige kocken”, en bok som öppnade konsumenternas ögon inför vad våra livsmedel egentligen innehåller. I sin nya bok tar Mats-Erik Nilsson det ett steg längre och granskar maten bakom restaurangernas menyer. Har du koll på innehållsförteckningen bakom det du serveras på tallriken? Vad är det egentligen som ligger där?
Illustration: Anna Gran

I dagarna hölls årets upplaga av den årliga, internationella, tvärvetenskapliga konferensen ”Toward a Science of Consciousness” i Helsingfors. Konferensen, som i år var den 21:a i ordningen, behandlar grundläggande frågor kring medvetandet. Vad är en medveten närvaro? Finns den fria viljan?

Forskning presenterades och ämnet diskuterades ur flera olika synvinkar; neurovetenskap, filosofi, psykologi, biologi, kvantfysik, meditation, kultur, osv.

Genom konferensens egna digitala tevekanal Consciousness Central kan du se djupintervjuer med världens ledande forskare inom ämnet och analyser av presentationerna från konferensen.

Den svenska journalisten och författaren Agneta Lagercrantz har också skrivit ett inlägg om konferensen där hon även hänvisar till flera intressanta SvD-artiklar som hon skrev när konferensen hölls i Stockholm år 2011. Artikelserien gick under temanamnet ”Jaget, var är du?” och här kan du läsa mer om dem.

Text: Red. SZ

Steiner i ett idéhistoriskt perspektiv, del 2 av 8

Bilden ovan föreställer Platon och Aristoteles och är en detalj ur ”Skolan i Aten”, en större fresk målad av Rafael som man idag kan se i Vatikanmuseet. I denna målning har Rafael samlat alla grekiska filosofer som har haft betydelse för filosofin och vetenskapen. Platon och Aristoteles står i mitten av bilden och utgör målningens naturliga centrum. Platon, den äldre mannen till vänster, pekar uppåt, mot himlen, medan Aristoteles håller sin hand rakt framför sig, med handflatan vänd mot jorden. Detta är naturligtvis ingen tillfällighet, gesterna förmedlar, i konstnärlig form, essensen i deras respektive filosofi. I denna andra artikel i vår serie, ska vi bekanta oss närmare med dessa tänkare och se vilken betydelse de har haft för den ursprungliga utformningen av vårt vetenskapsbegrepp.

Det grekiska undret?

Som Svante Nordin skriver i Filosofins historia, har det blivit en konvention i filosofihistorien att utgå från Thales (född på 600-talet f.Kr.) när man vill markera filosofins födelse. Thales var den förste av naturfilosoferna och hans syn på vatten som naturens urämne brukar betraktas som den grekiska filosofins början. Det speciella med de första grekiska filosoferna brukar, på samma konventionella sätt, karakteriseras som övergången från mytiskt till rationellt tänkande. Med detta menar man att även om tidigare kulturer hade utvecklat tankesystem och vetenskapliga redskap (såsom lantmätarkonsten i Egypten och astronomin i Babylonien), så var tänkandet i dessa kulturer fortfarande inbäddat i ett mytiskt förhållande till verkligheten, det vill säga att naturfenomen och mänskliga skeenden tolkades som gudarnas ingripande i världen. Det är detta tänkande som man menar att de grekiska tänkarna skall ha ersatt med ett mer rationellt sätt att förhålla sig till verkligheten. Bilden av Grekland som rationalitetens vagga måste dock nyanseras. För det första utvecklades filosofiska system i till exempel både Kina och Indien, även om dessa var inbäddade i en religiös världsbild. För det andra var kunskaperna i vare sig Egypten eller Babylonien rena trosföresatser eller rena empiriska iakttagelser. Dessa inordnade sig i en rationell reflexion och avgörande upptäckter gjordes före det så kallade grekiska undret. Nämnas kan exempelvis att vissa grundläggande geometriska lagbundenheter, såsom Pytagoras sats, var kända redan på babylonisk tid.

Det som emellertid karakteriserar de första grekiska filosoferna, vilket därmed ger anledning att betrakta dem som den västerländska filosofins egentliga grundare, är det systematiska sökandet efter orsakerna till vad som är. I Babylonien hade man kunskaper som vittnade om ett rationellt förfaringssätt, men man hade fortfarande inte tagit steget till att systematiskt fråga efter orsakerna till allting. Detta orsakssökande var ett sökande efter grundprinciper som kunde bidra till en enhetlig förståelse av världens fenomen. Det är just detta sökande efter grundprinciper som markerar filosofins och även vetenskapens födelse, eftersom det var en och samma sak att vara filosof eller vetenskapsman i det antika Grekland. Filosofens uppgift var att försöka nå den fasta, odiskutabla grunden, på vilken man kunde bygga en säker vetenskap om världens företeelser.

Platons tvåvärldslära

Som vi vet är Sokrates, den ständigt frågande människan, förebilden för det mänskliga sökandet efter rationell kunskap, som filosofi och vetenskap alltid har inneburit. Därför är det i Platons dialoger, där Sokrates sökande iscensätts av Platon, som vi kan finna den dualistiska läran som skulle bli så betydelsefull för filosofin och vetenskapen. För Platon finns det inte en värld utan två världar, han talar om en sinnevärld och om en idévärld. Sinnevärlden är den vi kommer i kontakt med via våra sinnen och den är föränderlighetens värld. Det finns ingen beständighet eller varaktighet i denna värld: en ros föds, växer och blommar upp för att till sist förmultna. Men det finns också en annan värld, idévärlden, som vi når med hjälp av vår tanke och det är just denna värld som har varaktighet, oföränderlighet. Ty visserligen föds och dör rosor varje år inför våra ögon men rosen som idé försvinner inte med den sinnliga rosens försvinnande. Denna rosens idé fanns dessutom innan vi själva föddes och skall även finnas kvar efter vår död. Idévärlden har alltså, utöver varaktighet och oföränderlighet, en evighetskaraktär. Utan att gå djupare in i en språklig analys, måste nämnas att det givande med Platons dialoger är att filosofin där ännu är ung. Det finns en öppenhet, en nyfikenhet och en glädje att förstå världen och allt detta återspeglar sig i ett språk som ännu inte har funnit sin fasta filosofiska form. Vårt idébegrepp till exempel, som anknyter till de grekiska orden eidos och idea, får med dessa ord en bredare betydelse, såsom fysiskt utseende, form, art, väsen eller natur. Detta innebär att Platons filosofi är mångfacetterad och inte alltid så entydig som vi gärna vill göra den till.

Platons tvåvärldslära hänger samman med hans syn på den mänskliga kunskapen. Således gör han i ”Staten”, bland andra dialoger, skillnad mellan doxa (mening, antagande) och episteme (exakt vetande, vetenskap). Doxa är en mening, en åsikt som relaterar till sinnevärlden och aldrig höjer sig över den. Dessa åsikter är förstås viktiga men de kan inte förmedla någon varaktig kunskap eftersom de härstammar från sinnenas värld, det vill säga föränderlighetens värld. De saknar med andra ord en fast grund och denna grund finner vi just med hjälp av episteme, kunskapen som tar sig an den oföränderliga idévärlden. När det gäller episteme skiljer Platon på den matematiska/geometriska och den dialektiska vetenskapen. Matematiken och geometrin är visserligen vetenskaper vars objekt endast är tillgängliga för tanken, men samtidigt använder de sig fortfarande av symboler eller figurer såsom trianglar och fyrkanter, vilka härstammar från sinnevärlden. Det är av denna anledning som matematiken och geometrin endast är en förberedelse, en propedeutik, för en högre vetenskap, den högsta vetenskapen, nämligen dialektiken, vars mål är den rena idévärlden (ren från allt som kommer från sinnevärlden). Dialektikerns väg är en mödosam väg och det är bara efter en lång skolning som han kan, med ”teorins öga” (theoria betyder seende, kontemplation på grekiska), skåda den högsta principen, det vill säga det godas idé – filosofens ideal och högsta mål. I detta perspektiv är alltså vetenskapen, den högsta vetenskapen, för Platon det som berör det varaktiga och det eviga. Detta innebär att vetenskapens dignitet är knuten till dess föremåls dignitet: Ju renare föremålet är (ren från sinnevärlden) desto högre värde har detta föremåls vetenskap.

Denna uppfattning om vetenskapen har två följdaspekter, vilka vittnar om hur radikalt annorlunda vi uppfattar vetenskapen idag. Den ena aspekten är antikens syn på vetenskapens spridning eller, rättare sagt, icke-spridning. Enligt denna uppfattning om vetenskap var det fullkomlig otänkbart att den skulle spridas hur som helst. Eftersom dess högsta mål var förborgat hörde vetenskapen till det hemliga och man kunde inte få ta del av den utan noggranna förberedelser. Idag är däremot ingenting mer främmande för oss än just hemlighållandet av vetenskapliga rön. Den andra aspekten av den antika vetenskapen är att den saknar historisk karaktär, vilket är ganska följdriktigt eftersom den befattar sig med eviga, tidlösa, sanningar. Återigen är skillnaden stor med våra moderna vetenskaper, vilka förutsätter ett ständigt ifrågasättande, och förkastande, av tidigare vetenskapliga rön. Denna ”obefläckade” högsta vetenskap kommer att länge hålla stånd mot sinnenas vetenskap (naturvetenskapen) och det är först på 1600-och 1700-talet som den kommer att ge vika även om fröet till naturvetenskapens erkännande såddes redan av Platons lärjunge, Aristoteles.

Aristoteles första filosofi

Aristoteles förkastade Platons tvåvärldslära och föreställningen om att idéerna hade en självständig existens i en värld bortom sinnevärlden. För honom finns idéerna som inneboende grundprinciper i tingen och idén, uppfattat här främst som form, har sin hemvist hos världens ting. Aristoteles underkände alltså inte, såsom Platon gjorde, sinnenas erfarenhet. Tvärtom menade han, att all vår kunskap börjar med sinnenas erfarenhetsvärld. Således fördjupade sig Aristoteles i zoologi, meterologi, botanik etc. – eller med andra ord: dagens naturvetenskaper. Aristoteles är också grundaren av den, i hans ögon, främsta vetenskapen av alla, nämligen logiken, eller organon (redskap på grekiska) som logiken först benämndes. Dessa logiska redskap var vad filosofen behövde för att ta sig an förståelsen av världen och naturen omkring oss.

Utöver logiken och naturfilosofin utvecklade Aristoteles dessutom en lära om grundprinciperna för all vår kunskap om världen. Denna allmänna principernas filosofi kallade han för ”första filosofin”, ”första” i betydelsen att denna filosofi är en vetenskap om de ”första orsakerna” och om de ”första principerna”. Det är intressant att notera att just denna Aristoteles första filosofi gick till historien under namnet Metafysik trots att Aristoteles aldrig begagnade sig av det begreppet som beteckning för sin första filosofi. Metafysik, på grekiska meta ta physika, är ett uttryck som lär ha uppstått redan under 200-talet f.Kr. och man brukar ange två huvudförklaringar till uttryckets uppkomst. Den ena förklaringen är av mer praktisk natur. Eftersom meta ta physika betyder ”det som kommer efter fysiken” ser man metafysiken (eller metafysikerna egentligen, som den gamla benämningen lyder) ur en praktisk synvinkel. Ur detta perspektiv var metafysiken helt enkelt den samling texter som kom efter fysiken på Lykeions (Aristoteles skola) hyllor, vilka utgivits under samma namn strax före vår tidräkning av en av Aristoteles lärjungar, Andronikos från Rhodos. Den andra förklaringen, som premierades främst av nyplatonikerna, är mer filosofisk. Eftersom physis på grekiska betyder natur, ser man Aristoteles ”fysiska” texter som det som berör naturvetenskaperna medan metafysiken är texten som berör allt det som är över, bortom det fysiska. Det är av den anledningen som Aristoteles Metafysik ganska fort, redan under senantiken, betraktades som de allmänna principernas lära, medan fysiken behandlade naturens fenomen.

Eftersom metafysik är ett ord och ett begrepp som vi ofta kommer att stöta på i vår framställning kan det vara av värde, utan att gå närmare in på det, att nämna de tre områden som Aristoteles Metafysik spänner över. På grund av verkets tillkomst är dessa tre områden inte ordnade i en övergripande struktur även om de är relaterade till varandra. Först är Metafysiken en lära om de första orsakerna och de första principerna. Det är här Aristoteles reflekterar över visheten uppfattad som orsaksvetenskapen och det är här som han bland annat lägger fram sin lära om de fyra orsakerna. Sedan är Metafysiken en ontologi, det vill säga en lära om varat och dess egenskaper. Det är här Aristoteles reflekterar över varat samt de olika sätt, av vilka substansen är den främsta, som varat ”kan sägas på”. Slutligen är Metafysiken en lära om det högsta, gudomliga, varat, det vill säga en teologi. Etiologi (läran om orsakssamband), ontologi och teologi, så kunde man mycket kort sammanfatta Aristoteles främsta verk.

Det som emellertid är viktigast för vår betraktelse är att komma ihåg att metafysiken för Aristoteles inte är det man senare gjort den till. Skillnaden mellan kunskapen om naturen och kunskapen om varats väsen, som utvecklades till det för oss välbekanta motsatsförhållandet mellan naturvetenskap och filosofi/metafysik (det är för övrigt i samma andemening som vi fortfarande idag gör skillnad mellan natur- och humanvetenskap) är inte så entydig hos Aristoteles. På ett sätt kunde man betrakta hans Metafysik som en annan sorts fysik, en fysik som fortsätter med andra medel. Den tolkningen görs till exempel av Pierre Pellegrin, en fransk forskare. Det är dessutom så att några av Aristoteles texter, vilka man betraktar som hans ”fysiska” texter, innehåller några ”metafysiska” resonemang och vice versa. Man får inte glömma att det hos Aristoteles inte finns någon metafysik utan bara en första filosofi, vilken undersöker orsakerna till det som är tillhanda i vår fysiska värld samt grundprinciperna till vår kunskap om denna värld. Det finns således inget motsatsförhållande hos Aristoteles mellan vad vi idag skulle kalla en ideell och en materiell verklighet. Tvärtom var det fråga om en enhet och den högsta vetenskapen, första filosofin, ledde till insikten om denna enhet.

Till sitt innehåll skiljer sig alltså Aristoteles filosofi från Platons filosofi därigenom att han menar att idéerna inte finns i en annan högre värld, utan lever som inneboende grundprinciper i tingen. När det gäller själva synen på vetenskapen, behåller dock Aristoteles i stort sett samma förhållande till och samma uppfattning om vetenskapen som Platon: Vetenskapen, den högsta vetenskapen, är det som berör det eviga och det nödvändiga. Ur det perspektivet kom metafysiken, uppfattad som en teologi, en vetenskap om det högsta varat, ”första röraren”, Gud, att passa som hand i handske för de muslimska och de kristna tänkarna.

Medeltiden och övergången till ett nytt vetenskapligt förhållningssätt

Medeltiden är en mångfacetterad tid. Från det västromerska rikets fall under 400-talet fram till Konstantinopel och det östromerska rikets fall 1453, utspelar sig tusen år av mycket rik historia. Ur idéhistorisk synpunkt är kanske en av denna tids viktigaste händelser den filosofiska och vetenskapliga utvecklingen som skedde under den arabiska kulturen, vilken nådde sin höjdpunkt från mitten av 900-talet till slutet av 1100-talet med bland annat Bagdad och Cordobas enastående blomstring. Mycket av antikens filosofiska och vetenskapliga skatter överlevde tack vare denna kultur. Så var fallet med Aristoteles skrifter, vilka ”återupptäcktes” av de kristna lärde först i början på 1200-talet, i och med att dessa skrifter översattes från arabiska och grekiska till latin. Tack vare Thomas av Aquinos arbete under 1200-talet, bröts slutligen kyrkans fientliga inställning till Aristoteles och därmed kunde en ny filosofisk och vetenskaplig tid ta sin början. Kristendomen, som hittills hade varit starkt präglad av främst de platonska idéerna, tog sig an Aristoteles filosofi och hans skrifter blev snabbt källan till all vetenskaplighet och förblev det ända fram till 1600-talets början. Under senmedeltiden blev skolastiken dock alltmer inskränkt och dogmatisk. Aristoteles reducerades till att vara en ofelbar auktoritet och det vetenskapliga bestod framförallt i att tolka Mästarens ord, själva erfarenheten var av mindre betydelse – vilket egentligen var långt ifrån Aristoteles uppfattning om kunskapen. Så studerade skolastikerna Aristoteles och vände ryggen till världen utanför studiekammaren. Det berättas anekdotiskt att denna absurda attityd nådde sin höjdpunkt under 1600-talets första hälft då några envisa aristoteliker vägrade att se genom det nyss uppfunna teleskopet, med anledningen att de visste mycket väl vad de skulle se, eftersom de hade läst det i Mästarens skrifter.

Det var först under senrenässansen som några tänkare öppet började motsätta sig auktoriteten Aristoteles, såsom han framfördes av kyrkofäderna. Efter att Kopernikus hade banat vägen, var Galileo Galilei, samtida med Kepler, den som blev galjonsfiguren i kampen mot aristotelikerna. Galilei begagnade sig av ett nytt vetenskapligt förhållningssätt, han integrerade experimenten (sinnenas erfarenhet) i den vetenskapliga processen. Visserligen tillskrev Galilei också stor vikt till den rent intellektuellt-spekulativa forskningen men likväl framhävde han vikten av experimenten som forsknings- och kontrollmedel. Med Galilei blir experimenten en metodisk nödvändighet i kunskapsprocessen. Han experimenterade till exempel mycket med pendel och det lutande planet för att kunna beräkna kroppars fall. Detta ledde till att han så småningom kunde formulera sin teori om kroppars rörelser, en teori som gick helt emot Aristoteles teori om fallande kroppars hastighet. Vidare vederlade Galilei stora delar av Aristoteles astronomi, vilket föranledde den berömda rättegången mot honom.

I England hade Francis Bacon också tagit sig an den skolastiska aristotelismen och hans kritik var långtgående. Han menade att vetenskapens uppgift var att befria människor från alla ”idoler”, det vill säga fördomar i Bacons terminologi. Det var dessa fördomar, vilka först och främst aristotelikerna stod för, som förhindrade ett sunt, verklighetsförankrat, förhållande till världen. Bacon utgick från sinnenas erfarenhet och han ansåg att det är genom sinnena som vi får all vår kunskap om naturen. Enligt Bacon skulle man bygga vetenskapen på ett strängt och metodiskt experimenterande. Han hävdade vikten av att först samla in erfarenheter och sedan dra slutsatser i stället för att, på skolastiskt vis, underkänna sinnenas erfarenhet. Bacons metod, att förlita sig på sinneserfarenheten och experimenten, brukar kallas för empirism (empeiria är grekiska för erfarenhet). Denna empirism blev stilbildande för många av Englands filosofer och är än idag fortfarande stark representerad i England och engelsktalande länder. Parallellt med denna empiristiska skola utvecklades den rationalistiska skolan. Empirister och rationalister var visserligen förenade i kampen mot aristotelismen och framhävandet av ett nytt vetenskapligt förhållningssätt, men de var ändå starkt skilda åt i fråga om sin metod. Empiristernas metod var induktiv, den skred från erfarenhet till erfarenhet för att slutligen, ur dessa erfarenheter, härleda teorin. Rationalisternas metod var deduktiv, den utgick från fasta grundläggande principer för all vår kunskap. Rationalisterna föraktade inte experimentets värde men hos dem, var experimenten inte det primära utan mer ett hjälpmedel för det deduktiva tänkandet. René Descartes var rationalisternas främsta företrädare och fader. Som sådan betraktas han som den klassiska filosofins och vetenskapens egentliga grundare. Vi ska därför ägna nästa inlägg helt och hållet åt honom.
Foto: Wikimedia

Ladda ner artikeln som pdf här.

Läs hela artikelserien ”Steiner i ett idéhistoriskt perspektiv”

Artikel #1: ”Steiner i ett idéhistoriskt perspektiv”
Artikel #2: ”Den platonska och aristoteliska kunskapen”.
Artikel #3: ”Descartes och 1600-talets vetenskapliga revolution”
Artikel #4: ”Kants gränsdragning mellan vetenskap och metafysik”
Artikel #5: ”Grunddragen i Steiners kunskapsteori”
Artikel #6: Steiner och strävan efter en gränsöverskridande kunskap
Artikel #7: ”Den klassiska vetenskapens villkor, kriterier och begränsningar”
Artikel #8: ”Mot en utvidgad vetenskap”