– Vi skär idag av många möjligheter för våra barn till sinnesupplevelser i form av direktkontakt med elementen, säger Torsten Grind, lärare, handledare och allkonstnär med stor erfarenhet av att utveckla lekområden för barn. 

– Det är så otroligt viktigt för självkänslan och självbevarelsen att få känna att elden är varm, att få jord i skorna, plurra och så vidare. Vi skyddar barnen så att de till slut blir rädda för livet. Barn ska inte kunna fara illa eller skada sig, men det behöver vara på riktigt.

Torsten beskriver sig spontant som ”garanterat outbildad i den vanliga bemärkelsen”, men hans erfarenheter av att arbeta med människor i skiftande sammanhang är omfattande.

– När jag som 17-åring var ute och liftade, hamnade jag på Saltå by i Järna och kände direkt att jag var hemma, berättar han. Här hittade jag människor som kunde tillfredsställa min nyfikenhet och lära mig allt från eurytmi, skulptur och träsnideri till biodynamiskt jordbruk.

Sedan dess har Torsten också verkat på olika pedagogiska institutioner – läkepedagogik på Saltå by, förskola på Kristofferskolan och senare även Lunds Waldorfskola i Skåne i många år.

– Det växte på sig hela tiden, men det var alltid att vara i arbete och samtidigt lära, säger han.

 Idag använder han sina samlade erfarenheter i olika sammanhang. Ett av dem är att utveckla lekmiljöer för barn. När Torsten kommer till en plats för att hjälpa till med ett lekområde på en förskola, skola eller institution, handlar det först om att ta reda på om de vuxna vill in i en gemensam skapande process eller om de vill få ett lekredskap – t ex en gunga, som ser ut på ett visst sätt.

– Då brukar jag säga att det finns många som är mycket bättre på att ordna sådant än jag, säger han. Man kan beställa på nätet och be någon komma och sätta upp.

– Det jag kan erbjuda är att vi samtalar och samskapar så mycket som är möjligt. Det viktiga är att platsen eller redskapet sedan blir en mötesplats där vuxna och barn kan mötas och som alla tycker om att vara på.

Utgångspunkten, inspirationen och hans stora intresse är hur kommunikationen ser ut på olika nivåer och hans viktigaste frågor är: ”Vad vill platsen, vad vill människorna och vad är det jag kan bidra med som stödjer det de vill utveckla?”.

– Kommunikationen är inte bara intellektuell eller filosofisk, menar han. Oavsett vad vi säger pågår en icke verbal kommunikation mellan oss människor. Genom uppdrag jag haft på skolor i samband med lek har en sorts lekterapiform växt fram, där jag kan utforska detta fält tillsammans med barn och vuxna.

– För mig är leken kärnan i att kunna läsa av en situation och förstå vad ett barn behöver. Är jag fylld av för mycket pedagogiska idéer och tankar när jag möter barnet, då frestas jag lätt att genomföra dem på bekostnad av det som lever i nuet.

– Istället handlar det om att inte ställa sig i vägen. Ju mer upptagen jag är av min egen föreställningsvärld, desto mindre ser jag. Ju mer jag istället kan lyssna, iaktta och använda mig av det som uppstår, desto rikare blir mötet eller samtalet.

En pedagogisk process

När Torsten arbetade på Mora park, en läkepedagogisk skola för autistiska barn, kom frågan om han inte kunde skapa en miljö där barnen kunde samlas, läsa sagor och gå in när det regnar.

– Min grundintention blev då att titta på platsen, berättar han. Vad finns det för material naturligt? Stenar? Lera? Grenar? Hur ska vi skapa ett hus av det som finns så långt det går.

– En annan fråga var om vi har bråttom att göra detta eller om vi har tid på oss? Vi fick svaret att vi har all tid i världen! Detta skulle vara en pedagogisk sak och ingenting som snabbt måste få ett resultat.

Torsten ville få sina kollegor att vara medskapande i arbetet. De skulle bli förebilder för barnen.

– När de vuxna blev engagerade och nyfikna, började tälja, flytta stenar och bygga, smittade det av sig på barnen, som också ville vara med, berättar han. De vuxna blev människor – levande med sig själva – men samtidigt i sin yrkesroll.

– Man behöver vara pedagogiskt uppmärksam på vad som händer och sprida en engagerad atmosfär. Då dras barnen in i det. När de vuxna kommer in i kreativitet, aktivitet och skapande, samtidigt som de håller ett öga på barnen så att de inte far illa, blir barnen lugna. De börjar delta eller leka lekar runtomkring som är annorlunda, mer i samarbete, mer rofyllda. Det blir som att ingå i ett gemensamt rum, helt enkelt.

Arbetet i Mora park resulterade i att man byggde ett hus med halmtak och en kupol av vidjor med väggar i olika material t ex en kubbvägg med lera, en stenvägg, en flätad vägg, en trävägg, en halmvägg och ett integrerat torn.

I gruppen fanns en pojke som ville spika mycket.

– Då gjorde vi små fjäll på tornet, berättar Torsten. Det blev många små brädbitar som han fick spika fast på alla sidor och upptill. Den killen är numera snickare, gift, har bil och jobbar för fullt.

Efterhand växte behovet i Mora Park av en annan plats som inte hade några väggar, där man skulle kunna tillaga mat.

– Då ordnade vi det. Det blev en bakugn och en häll, där man kan se hur elden slickar hällen underifrån.

– Ur detta bygge växte sedan en klätterställning fram lite längre ner i en slänt. Sedan kom det en gunga, som vi designade tillsammans, och ännu en eldplats ute, när man inte vill sitta under tak och så vidare.

Mora Parks lekområde har utvecklats under femton år och det fortsätter att utvecklas.

– Det var en paus under några år, men sedan förra året är jag tillbaka, säger Torsten. Halmtaket har börjat ruttna och nu har vi gjort en annan sorts tak. Vi har också fått in en eldstad i det ursprungliga huset. Man har upptäckt att man även vill sitta därinne och elda. Då får man tänka om.

Kommunikationen är inspirationen

I samband med ett arbete som klasslärare i Solviksskolan, mötte Torsten Iris Johansson, autistisk kvinna och blev handledd av henne under en lång period.

– I princip är jag det fortfarande, säger han. Iris och jag har hållit många kurser ihop. Efter en period blev jag tillfrågad att handleda själv på olika institutioner runt omkring.

Hans erfarenhet av handledning är idag långt vidare än inom området barn och lek.

– För mig är kommunikationen som alltid pågår, vare sig vi vill det eller inte, det inspirativa fältet, säger han. Det handlar om att släppa förväntningar, föreställningar, tankar och ideal så att jag får kontakt med vad som behöver uttalas i det rum där jag sitter med en grupp eller enskilt med en människa, som trasslar med sig själv, sitt äktenskap eller vad det nu är.

Förskolan Lilla Bullerbyn i Järna är en annan plats där Torsten utvecklat ett lekområde. Personalen hade märkt att det hade hänt något med barnen, när de hade varit på besök i Mora park och lekt och sökte något liknande.

– Lilla Bullerbyn hade fått ett hus redan innan, som barnen inte lekte så mycket i, berättar Torsten. Vi höll på fram och tillbaka tills vi märkte att det nog behövdes en båt. Barnen skulle kunna klättra både utanpå och inuti båten, hoppa, krypa in i den och samlas där. En båt är ett motiv som inspirerar.

– Vi kunde hitta material till masten, bommen och lite till på platsen, men det behövdes också mycket bräder. Barnen, pedagogerna och jag sågade och sågade. Vi fick båten att nästan växa fram ur jorden. Jorden blev havet.

Båten ligger på en sluttning, är väl använd och växte fram på ett för Torsten typiskt sätt.

– Jag har en grundidé, sätter upp några stolpar och säger till barnen t ex att här är fören. Då börjar de leka där och efter ett tag ser man hur de rör sig, vilka vägar de går och vilka lekar de leker.

– Inspirationen kommer den vägen. Vad är det de vill göra här eller vad det är det de faktiskt gör? Båten får då olika attribut t ex en planka man går ut på, en brygga att stå på osv, osv.

– Tillvägagångssättet är att börja och sedan iaktta. Barnen pratar med de vuxna och så växer något gemensamt fram. Jag har slutmandatet att formge, men övriga känner ändå att de har varit med och skapat.

– Andras ögon och inspiration hjälper till att gestalta mitt arbete, som blir rikare av det.

På Lilla Bullerbyn har lekområdet också växt vidare efterhand och det har blivit tåg, flygplan liksom ett staket och en eldplats.

– Förskolan kände mer och mer att de behövde ha en tydlig gräns. Då byggde jag ett staket med små vaktkurer så att barnen kan stå där, komma upp lite, titta ut och kanske se när föräldrarna kommer.

– Vi har också byggt en ordentlig tippie (indiantält red.anm) i trä med eldplats och ett utedass. Jättefint! Så kommer det ena behovet efter det andra.

Ursprungligt i höghusområdet

Torsten berättar också om ett lekområde på en muslimsk förskola i Hallonbergen.

Förskolan låg mitt i ett höghusområde och Torsten fick god kontakt med kommunens landskapsarkitekt och Stickan, grävare åt kommunen.

– De ordnade så att det kom dit stora stenar och annat från trakten och jag hittade stubbar mm. Så uppstår engagemanget igen. De ville ha något ursprungligt mitt i höghusområdet.

Barnen ville kunna leka med vatten och först blev det en vattenlekbana på förskolan. Därefter blev det en sandgrop och stenar, som man kan hoppa på för att ta sig fram till några stockar, som bildar en eldplats. Det blev också ett rör, som man kan krypa igenom, klättra upp på och hoppa från ner i sanden.

– Motivet är att barnen ska kunna hitta olika vägar, säger Torsten, hoppa från sten till sten i vattnet, balansera på en stock, komma upp lite grann och kunna se platsen uppifrån, komma ner och få ett prov i mod genom att ta sig genom röret.

Torsten understryker också vikten av lösa material.

– Det finns mycket forskning kring det, säger han. Det sätter igång en enorm kreativitet att ha några brädbitar liggande, några stora klossar eller kubbar som du kan resa mot något eller ha lösa stenar i ett vatten, som rör sig och flödar. Den sortens kreativitet är den bästa.

– Det vågade de inte ha i Hallonbergen. Det var för mycket förstörelse. Det fanns risk för att några i området skulle börja slänga stenar och stockar. De hade också problem med att lekplatsen blir ett tillhåll om man skulle bygga ett slutet rum. Det måste vara öppna rum.

Pedagogerna var också oroliga att barnen skulle bli smutsiga och blöta.

– Vi hade en hel del samtal kring det, säger Torsten. Hur mycket kunde de tillåta barnen att utforska elementen? Det hårda? Det mjuka?

– I grunden handlar det om självbevarelse. Att kunna ta hand om sig själv. Kunna ramla omkull, slå sig och resa sig upp. Det ska inte vara farligt, men det är viktigt att kroppen får känna av yttervärldens gränser.

Torsten menar att hans arbetssätt är ett ursprungligt sätt att jobba och jämför med nybyggaren som kommer till en plats och har behov av tak över huvudet, ser sig omkring och börjar skapa med det som finns.

– Numera är vi vana vid att var och en har sin yrkesroll som snickare eller lekplatsentreprenör. Man har kanske tidigare köpt en färdig produkt som är säkerhetstestad etc. Det här är något annat. Jag vet ingen annan som håller på som jag, men träffar gärna någon om han eller hon finns därute.

– När jag kommer till en plats blir organisationen, det sociala klimatet och relationen till barnen synligt. Utvecklingen av lekmiljön blir också en slags handledning för personalen i deras pedagogiska förhållningssätt. Hur uppstår olika beslut och vad får de för konsekvenser? Allt sådant blir synligt och leder ofta till samtal.

– Det kan handla om hur de kommunicerar med varandra eller vad det är som driver deras pedagogik? Hur bemöter vi barnen? Hur talar vi till dem? Hur ser samarbetet ut?

– De vuxna har ju sina kollegor och sin egen handledning, men så kommer jag in med min färg och mitt bidrag och då uppstår det vissa frågor, som jag är van att röra mig i. Ibland har det blivit konfliktlösning och ibland har det blivit inspiration.

Drömprojektet

Torstens drömprojekt är en icke omhändertagen skolgård med olika motiv – en bergknalle, skog, vatten eller t o m en bäck, kanske stenblock och möjligheten att få jobba med utvecklingen över tid, helst tillsammans med en grupp unga människor som vill förbinda lek, natur, konst och kommunikation.

– Jag vill Inte gå in med en helhetsplan från början, utan börja med det nödvändiga. Jag vill börja där gnistan och glädjen finns och sen låta resten växa fram på ett emergent sätt.

– Det intresserar mig också att komma till en plats där det kanske finns något som förefaller heligt, genomtänkt och klart, men som man kan fylla på och lägga till utan att ändra det färdiga.

– Den spännande utmaningen blir då att se hur barnen kan vara här utan att det skapar konflikt med ursprungsintentionen – bjuda in det ofärdiga, spontana, det levande, barnen och leken, lägga till i det estetiska och funktionella utan att våldföra sig på det som är.

– Kommunikationen med andra på platsen blir då avgörande. Vill de på riktigt öppna upp, tillåta överraskningar, ofullständigheter och liv eller är man mer intresserad att bevara det redan färdiga. Det blir ett bearbetande av vår ständiga konflikt mellan det kända och det okända, själva livet. Det kan väcka mycket känslor, motstånd och tyckande. Det blir en kommunikation som serveras när man står där lite oskyldigt och pillar med några stenar, ler han.

Foto: Erik Olsson

Samtidigt som konst och kultur kan vara ett verktyg i inlärningen, så utvecklar det omdömesförmåga, kreativitet, och färdighet i problemlösning. Caroline Bratt, rektor vid Waldorflärarhögskolan i Stockholm, vill använda den för att hjälpa barn och unga att växa och möta livets frågor.

I Bromma strax utanför Stockholms centrum finns Waldorflärarhögskolan. På en kulle ligger skolbyggnaden som verkar influerad av lekfullheten hos Elsa Beskows Hattstugan. Vinklar och vrår blandas med olika färger och material, vilket ger en upplevelse av att kreativitet och kvalitet samsas på ett finurligt sätt. Runt omkring finns ett flertal byggnader som alla inrymmer aktiviteter för Kristofferskolans grund- och gymnasieskola. Mitt bland barn och unga utbildas förskollärare, klasslärare, fritidslärare och ämneslärare där estetiska och praktiska lärprocesser är en viktig del av undervisningen.

Rektor vid Waldorflärarhögskolan Caroline Bratt, som själv är uppväxt med musik, körsång och bildkonst, vet betydelsen av att få möta och uppleva konst och kultur tidigt i livet. För henne var det en naturlig del av barndomen att besöka Konserthuset eller spela piano fyrhändigt med sin pappa. Det var ändå inte självklart att hon skulle hamna inom skolväsendet, utan hon var mer inriktad på att bli läkare men valde till slut att utbilda sig till jurist. Genom sina egna barn kom hon i kontakt med waldorfpedagogiken och på den vägen är det.

Frågan om vilken roll den klassiska kulturen och scenkonsten har i dagens samhälle inleder vår intervju.

Caroline menar att i ett pedagogiskt sammanhang kan konsten fylla olika funktioner; den kan både bidra med något i inlärningen och samtidigt ha ett värde i sig. Ett mål för Waldorfskolan är att de som lämnar skolan ska ha utvecklat ett fritt och självständigt tänkande, som också präglas av en form av omdöme och moral. Det konstnärliga arbetet bjuder på många möjligheter som elever ofta inte får på samma sätt i andra pedagogiska situationer. Att arbeta med och få möta konst och kultur utvecklar omdömesförmåga, kreativitet och färdighet i problemlösning.

– Det konstnärliga fältet är ett område där man kan arbeta med omdöme utan att behöva tala om det så mycket. Man arbetar med att komma på lösningar till hur saker kan uppfattas, låta och gestaltas. Man prövar sig fram, backar och gör om. Det är att arbeta med omdöme och omdömesförmåga och att öva sig i det, säger Caroline.

Waldorfskolan vill också skapa förutsättningar för att eleverna ska få uppleva existentiella frågor och processer. Där är konsten ett viktigt redskap. De konstnärliga uttrycken behöver utövas både som ett experimentellt skapande och som en del av bildningen.

– Ta som exempel barn om de ska musicera, det blir ju ganska begränsat om de är utelämnade till att enbart skapa musik själva. De måste också få öva och ges möjlighet att uppleva musik på ett både yttre och inre plan; då kommer konsten att få en roll som bildning, inte i bemärkelsen att jag blir allmänbildad, utan att jag bildar mig som människa. På det sättet kan min värld vidgas till att bli större än den jag befinner mig i, säger Caroline.

Inom Waldorfskolan vill man ge alla barn möjlighet att uppleva och praktisera konst och kultur. Många barn ges inte den möjligheten på fritiden, varför skolan har ett kompensatoriskt ansvar.

– Man vill att alla ska ha en viss äganderätt till kulturen, och där har skolan en viktig uppgift. Att få en kulturupplevelse en gång räcker ofta inte, utan man måste få se, lyssna och läsa flera gånger för att uppleva något, och att man känner att man har rätt till att uppleva det, säger Caroline.

Idag går cirka 8 000 barn och unga i Sverige vid en Waldorfförskola eller -skola. Det är en liten andel av alla barn som finns i det svenska skolsystemet, men för eleverna spelar det roll, menar Caroline. Hon har sett att Waldorfpedagogiken utvecklar förmågor och förhållningssätt hos eleverna som när de blir större kan skapa positiva avtryck i samhället.

Förra året firades att det var 100 år sedan den första Waldorfskolan grundades i Tyskland. Under den tiden har många barn och unga fått ta del av en skolundervisning som integrerar måleri, litteraturstudier, poesi, rörelsekonsten eurytmi, sång och musik med de så kallade kärnämnena som exempelvis språk och matematik. För att få ytterligare perspektiv och fördjupad kunskap sätts de olika konstnärliga uttrycken i ett historiskt och samhälleligt perspektiv; skapar eleverna bildkonst studerar de också konsthistoria, läser de litteratur ingår litteraturhistoria och så vidare.

Konst och kultur är en del av samhället, så vilket ansvar och vilka möjligheter har då den professionella kulturarbetaren?

– På något sätt har man ansvar för det man gör, det gäller även en konstnär som har ett ansvar för vad som ställs ut. Det handlar om ett slags medmänskligt ansvar, att man så gott man kan bidrar till samhället; någon gör det genom konsten och någon annan gör det genom något annat, säger Caroline.

Hon menar att det också handlar om den krassa verkligheten och involverar frågan om hur mycket en kulturarbetare kan tänka sig att tänja på sina egna moraliska gränser för att kunna försörja sig. Det handlar om hur kulturarbetaren förhåller sig till det, hur långt hon eller han är villig att gå. Gränsen är olika för olika personer och inkluderar att välja vilket pris man är beredd att betala.

– Staten har också ett stort ansvar för att det finns konstnärlig frihet, frirum i den konstnärliga sfären. Vi måste vara beredda att betala för det och samtidigt ställa frågan vad jag får för de skatter jag betalar, säger Caroline.

Kulturarbetarens möjligheter är intressanta att titta på, enligt Caroline. Där har den enskilda konstnären eller scenartisten möjlighet att influera och påverka i olika sammanhang. De kan skapa och verka i olika miljöer och göra skillnad med sin konstnärliga verksamhet. Caroline nämner projekt som har haft livsavgörande påverkan på unga människor i psykosocialt tunga bostadsområden; som Simon Rattle som satte upp baletten Våroffer tillsammans med Berlins Filharmoniska Symfoniorkester. Ungdomarna som bodde där var med och dansade, vilket var en helt ny upplevelse för dem eftersom de aldrig hade sett varken balett eller lyssnat på en symfoniorkester. Några av dem blev senare professionella dansare.

– Rattle använde sitt konstnärskap för att skapa möjligheter för andra, och det är ju fantastiskt. Det ligger väl i det konstnärliga att våga prova och ibland så faller det platt, men ibland kommer det något nytt och helt unikt som man inte hade räknat med, säger Caroline.

Waldorflärarhögskolan erbjuder inte enbart utbildning och fortbildning för förskole- och skollärare utan arbetar även med forskning och skolutveckling i ett nordiskt och internationellt sammanhang. Högskolan vill bidra med idéutveckling genom en helhetssyn på människa och omvärld. Sedan den första skolan startade 1919 så har waldorfpedagogiken utvecklats tillsammans med att lärarutbildningarna vuxit fram runt om i världen. Här går historien och samtiden hand i hand.

Waldorfpedagogiken har något tidlöst över sig och tanken om den bildade människan har vissa likheter med det antika grekiska bildningsidealet. Vilken betydelse har då de klassiska konstarternas långa utvecklingscykel och roll som bärare av historia?

Med hjälp av konsten kan man få en förståelse av sammanhang, menar Caroline och tar en målning från 1700-talet som ett exempel. Tavlan visar barn som är som små vuxna; bredvid pojkarna ligger böcker och ett exotiskt djur skymtar fram. Bilden visar på synen på barn, pojkars utbildning och upptäcktsresor som var en del av dåtidens samhälle.

– Konstens roll som bärare av historia visar att vi inte står ensamma, vi finns i ett sammanhang. Konsten belyser det och är en del av mänskligheten. Tar man bort konsten ur historien så blir det mycket som blir obegripligt. Kort och gott är det ett sätt på vilket man kan ta del av sin egen historia, säger Caroline.

Bildningstanken finns som en röd tråd inom Waldorfpedagogiken, och det livslånga lärandet där teori och praktik går hand i hand är väl förankrat. Konsthantverk har en given plats vid sidan av de traditionella, konstnärliga uttrycksformerna.

Vilken roll har förkovring och kultivering genom skolning och arbete med de klassiska konstarterna i det samtida samhället?

Förkovring och kultivering kan innebära att man tillägnar sig förmågor och tekniker, enligt Caroline. Om elever ska kunna utöva någonting så behöver de lära sig vissa saker. De behöver få öva sig och utveckla tekniker för att därigenom kunna komma på något eget och skapa mer fritt. De stora musikerna övade i timtals för att kunna behärska instrumentet och känna sig fria i musicerandet.

– En lärare berättade att han kunde se att de tonåringar som var mest fria i skapandet var de som hade fått rita av mycket under sina första skolår. Det tyckte jag var intressant, för det finns ett synsätt där barn ska få skapa fritt och ur sig själva, men det är ju inte så lätt att skapa fritt om man inte kan och inte har tekniken, säger Caroline.

I Waldorfskolan finns en idé om att om man arbetar praktiskt så övar man sig i en mer uthållig handlingsförmåga, vilket innebär att kunna gå från idé till handling. För att göra något konstnärligt eller hantverksmässigt så räcker det inte med att stanna på idéplanet. Idén måste komma ut antingen i en text eller i en produkt av något slag, menar Caroline. Det är en slags skolning att kunna gå från idé till handling och avslut, och som man har glädje av i alla möjliga sammanhang.

– Det är fantastiskt att få göra det i förhållande till de klassiska konstarterna. Det är en sorts kultivering och förkovring, men om man inte får hjälp med det som barn så är det få som kommer få möjligheten. Så det är viktigt att handha möjligheten till förkovring och kultivering så det kommer fler till del, säger Caroline.

De konstnärliga uttrycken är en lika viktig del av skoldagen som matematik, eller kanske till och med viktigare. Att vara konstnärligt skapande är för många ett sätt att kommunicera med omvärlden.

Caroline tar upp samtalet som en viktig del av undervisningen. I konst och filosofi lyfts existentiella frågor och upplevelser fram, som också kan delas genom samtal. Sverige har haft ett ganska litet intresse för filosofi, medan det i Norge och Finland finns en mer omfattande tradition. Att kunna analysera texter och verk har fått stort fokus i svensk skola, men att verkligen bottna i och ha kunskap om det man ska analysera kanske inte alltid är fallet.

– Unga elever ska reflektera och känna över texter, men de kanske inte har läst så många texter. Det kan ju nästan bli identitetskränkande att inte bara få läsa texten utan att jag måste redogöra inför en lärare vad jag känner innerst inne om en text. Jag kanske kan få behålla det för mig själv och ändå visa att jag förstått texten alla fall, säger Caroline.

För att kunna samtala måste känslan få hjälpa tanken och tvärtom, menar Caroline. Det kräver att man har hört, gjort och erfarit vissa saker. Hur kan man främja dessa samtal? Det finns lärare som arbetar med det tillsammans med elever, och vissa lyfter det genom just konst och kultur.

Konstnärliga alster och hantverk av elever och vuxna syns här och där i byggnaderna och utomhus på kullen. Upphängda affischer påannonserar kommande elevföreställningar och utställningar. Konst och kultur är här lika självklart för de som går naturvetenskapligt program på gymnasiet som för esteter.

Text och foto: Kristina I Kleinert

Den här artikeln är tidigare publicerad på Epoch Times och återpubliceras här på Ytterjärna Forum med tillstånd av Epoch Times Sverige.