22 augusti, 2017

Småskalig grönsaksodling som ger inspiration för framtiden

Ett liv med mer gemenskap, i överensstämmelse med ekosystemen och med möjligheten att få vara kreativ i sitt arbete och göra något meningsfullt. Det är en dröm som odlingskooperativet Under Tallarna har förverkligat. Samtidigt utvecklar man inte minst ett inspirerande exempel på hur småskalig grönsaksodling blir den mest högproduktiva och ekologiska modellen. …

LÄS MER

Ett liv med mer gemenskap, i överensstämmelse med ekosystemen och med möjligheten att få vara kreativ i sitt arbete och göra något meningsfullt. Det är en dröm som odlingskooperativet Under Tallarna har förverkligat. Samtidigt utvecklar man inte minst ett inspirerande exempel på hur småskalig grönsaksodling blir den mest högproduktiva och ekologiska modellen.

Stort intresse

– Vi får massor av besök av intresserade människor. Det blir några tusen varje sommar. Många söker idag efter idéer om hur vi ska hantera en ohållbar framtid och vi blir kanske ett exempel på personer som går till handling, säger Simone Grind, som är en av de fem delägare som driver kooperativet.

Under Tallarna bygger i övrigt på olika typer av medlemskap. Det som odlas går idag till 70 andelsmedlemmar under perioden juni–oktober. Då får 50 medlemmar en prenumererad veckolåda som ungefär motsvarar en familjs veckobehov av grönsaker. De övriga 20 andelarna går till restauranger. Intresset är stort. Andelarna är slutsålda i år och man planerar att utöka verksamheten och antalet medlemmar. Det här upplägget innebär samtidigt både en riskfördelning och en naturlig dialog mellan producenter och konsumenter.

Man kan också vara stödjande medlem i Under Tallarna och vara med på olika arrangemang. Här ordnas skördemiddagar, träffar, kurser, praktikantdagar, öppna arbetsdagar som är väldigt välbesökta, med mera. De här mötena mellan människor är en viktig poäng med verksamheten.

Skapa det liv man vill leva

Under Tallarna (eller formellt Tuna kooperativ) finns i Järna, startade år 2012 och har byggt upp verksamheten utan lån eller bidrag. Marken som arrenderas av Södertälje kommun var för länge sedan en del av en gård, men hade vid starten legat öde under många år. Här fanns bara ruinen av ett nedbrunnet hus. Idag sjuder det av grönsaksodlingar och centrum för det hela är ett stort egenbyggt växthus där man driver upp plantor för odlingarna och där man också har utrymmen för gemenskap.

Här träffar jag tre av dem som driver verksamheten – Simone Grind, Robin Tidblom och Ossian Tidblom. De har lite olika bakgrunder men verkar ha liknande motiv för att arbeta med kooperativet.

– Vi vill skapa en plats för både högproduktiv matproduktion och en mötesplats för socialt, kulturellt liv med utrymme för rekreation och upplevelser. Det handlar om att skapa det liv vi vill leva. Samtidigt blir den småskaliga matproduktionen ett bra verktyg att arbeta med frågor som vi tycker är viktiga, exempelvis biologisk mångfald, socialt inkluderande, starka lokalsamhällen, miljömedvetenhet och konsumtionsmedvetenhet, säger Simone.

– Det är ett försök att leva med ekosystemen på ett sätt där människan inte är alltför separerad, och att den vägen utforska hur man kan göra, säger Robin.

– Det här ökar också människors engagemang för lokalsamhället. Man bryr sig mer om sin lokala matproduktion, menar Ossian.

Foto: Erik Olsson

Högproduktiv odling

Enligt Ossian händer det mycket just nu inom småskalig grönsaksodling över hela världen och vi lever i en tid då man kan lära av varandra och kombinera de bästa tipsen. Under Tallarna har ambitionen att göra den här typen av odling till den mest högproduktiva och mest ekologiska modellen. I de egna odlingarna kan man själva se att samarbetet med ekosystemet gör att man kan producera så mycket mer.

Under Tallarna odlar mer intensivt än många andra odlare. Det grundar sig på detaljer i metoderna och modern forskning om ekologi. Man har fasta odlingsbäddar där man odlar på hela ytan. De plöjs aldrig. Detta för att bygga upp ett mikroliv i jorden som gör att grönsakerna kan tillgodogöra sig näringsämnena där. Man använder mycket biokol vars struktur ger en bra miljö för mikroliv i jorden. Ungefär som ”jordens korallrev”, menar Robin. Den här kolblandade odlingsjorden laddar man med mycket näring i form av kompost och komposterad gödsel.

Hos Under Tallarna får man under en säsong fram 2–3 omgångar grönsaker på en och samma yta och med en varierad växtföljd. Att man får ut så mycket beror både på hur man sköter odlingsjorden och att man för det mesta driver upp plantor i växthus som sedan planteras, dvs man sår inte så mycket direkt. Genom det material man använder i odlingsbäddarna samt genom att man odlar på hela odlingsytorna har man inga större problem med ogräs som ska rensas. Inte heller har man problem med sniglar. Våra odlingsbäddar är inte ett bra habitat för dem, de vill inte vara här, berättar Ossian.

Foto: Erik Olsson

Behövs mer småskalig matproduktion

– Det här är en spännande modell för hur mycket som kan produceras exempelvis nära stan där det inte finns så mycket yta, säger Simone. Det är något som samhället kommer att behöva mer av i framtiden, vi kan inte fortsätta som vi gör idag. Det handlar också om matsuveränitet i Sverige som man pratar mycket om idag. Om vi inte producerar mat, vad händer då redan efter tre dagar om vi plötsligt inte längre kan importera?

Hon menar också att det som Under Tallarna gör kan alla göra överallt. Det finns mycket kommunal och annan mark i anslutning till samhällen som går att använda till matproduktion och som skulle må bra av att användas till det. Det krävs också en hel del arbete och envishet och att man vågar tro på sin idé. Därför behöver det hela också vara lustdrivet, och det får man med sig om man arbetar på ett sätt som stämmer med det liv som man vill leva.

Enligt Simone behövs även större samhällsvisioner för att den här typen av småskalig matproduktion ska få ordentligt genomslag. Det räcker inte med att politiker och tjänstemän tycker det är bra i största allmänhet. Det behövs funktioner i samhället som kan bidra till den utveckling man vill se. Simone tycker det är bra att Södertälje kommun nu ska arbeta med en odlingsstrategi för hela kommunen. Men det finns ganska få odlare och hon menar att hela Sverige behöver utbilda sig i hur småskalig matproduktion går till.

– Det behövs också mer utrymme att testa nya lösningar. Om vi ska skapa ett samhälle som stämmer med planetens begränsningar behöver vi alla, inklusive politiker och företag, se exempel på hur man kan arbeta utanför den vanliga fyrkanten. Det är detta som kommer att skapa utveckling. Inget nytt föds av att enbart vara emot allt som är dåligt. Vi fokuserar istället mer på att utveckla ett bra exempel och att inspirera andra, säger Simone.

Text: Red./Staffan Nilsson

Källor

Under Tallarna

18 augusti, 2017

Innovativa sätt att odla mat

Vi är i ständigt behov av innovativa lösningar inom jordbruket. Här är 5 exempel på kreativa initiativ från bönder runtom i USA som vi inspireras av! Vad sägs om att odla ekologiska aroniabär eller uppfinna en ny form av ved att elda med?…

LÄS MER

Vi är i ständigt behov av innovativa lösningar inom jordbruket. Här är 5 exempel på kreativa initiativ från bönder runtom i USA som vi inspireras av! Vad sägs om att odla ekologiska aroniabär eller uppfinna en ny form av ved att elda med?

1. Urban odling
Crested Butte i Colorado är belägen högt upp på Rocky Mountains och erbjuder därför inte optimala odlingsförhållanden. Tidigare kunde odling ske enbart på sommaren, men sedan kom Kate Haverkampf på en lösning. Hon lanserade Tassinong Farms, en farm inuti återanvända fraktbehållare. LED-lampor lyser upp växthyllor som är rotade i en behållare gjord av återvunna plastflaskor. Med ett smartphone-aktiverat spårningssystem kan Haverkampf hålla koll på sina odlingar. Om näringsblandningen i vattnet blir ojämn kan hon svepa på sin telefon för att fixa det – var hon än befinner sig. Eftersom det inte finns någon jord minskar risken för ogräs, och behovet av bekämpningsmedel minskar i det tätt kontrollerade odlingsutrymmet inomhus. Vattenanvändningen är minimal.

2. Superfrukt
Iowa är fullt av fält där man odlar majs och soja. Men bonden Andrew Pittz skiljer sig från mängden. På hans familjegård är fälten täckta med certifierade ekologiska aroniabär. Bären innehåller en högre mängd antioxidanter än alla andra frukter, vilket gör dem till riktiga superbär. Men Pittz odlar dem framförallt av hänsyn till miljön.
Bären växer mycket på hans gård även utan bevattning. Mellan bärbuskarna finns mattor av lokalt gräs som bidrar med kväve i jorden och ökar avkastningen samt minskar behovet av kemikalier.

3. Att plantera rättvisa
Steniga sluttningar brukar inte rankas högt i jordbruksvärlden. Men utanför Albany i New York valde två personer att arbeta i just den miljön. De tillämpade metoder för jordrening och började avlägsna stenar och plantera grödor. Fem år senare öppnade de en affär på Soul Fire Farm. Affären fokuserar på miljö och rättvisa och vill stötta Albanys socialt utsatta miljöer. De har också startat en workshop i jordbruk, Black and Latin Farmers Immersion, som lockar svarta bönder från hela landet. Allt på gården odlas utan syntetiska kemikalier och bönderna är beroende av kompost för att öka produktiviteten. De levererar även lådor med grönsaker och för familjer som har ont om pengar kan den bli så gott som gratis. Detta för att de vill ge alla möjligheten att äta nyttig mat som är odlad med omtanke om miljön!

4. Att ta vara på ”Kollandet”
På kullarna i Kentucky är miljön full av damm och toxiner och förorenat vatten, efter att man avlägsnat bergstoppar där. Man har funderat på om det går att göra något med den förorenade platsen. Robin Richmond Mason kom att tänka på kenaf, en växt som är släkting till hampa, ockra och bomull. Mason upptäckte att kenaf är en potent källa till bränsle som brinner längre och varmare än konventionell ved – vilket är en bonus på landsbygden där trävärme är vanligt. Att hitta en ny källa till ved bidrar även till att lätta trycket på skogarna som skövlas för ved. Man ser också kenaf som ett första försök att öka växtlivet på platsen.

5. Gammal bondgård, nya knep
Don Bustos familj har bedrivit jordbruk i New Mexiko i tre sekler och än idag använder han och hans brorson det gamla systemet för vattendiken, som kallas Acequias, för att mata sina grödor. De odlar högkvalitativa ekologiska grödor, för marknader och offentliga skolor. Idag odlas nästan sex dussin sorter av frukt och grönsaker året om med hjälp av en serie lågteknologiska växthusstrukturer och en solvärmare. Don Bustos har också varit en stor förkämpe för kvinnliga och svarta bönder. Han har även skapat ett utbildningsprogram som knyter samman små odlare med offentliga skolkafeterior.

Det här är en sammanfattning av en artikel på engelska, publicerad hos EcoWatch, läs den gärna här!


17 augusti, 2017

Rödbetan – beta vulgaris

Rödbetan håller på att bli väldigt populär. Vi har sett den dyka upp i mat- och hälsoartiklar där den hyllas och rekommenderas för sin förmåga att från näringssidan utjämna spänningar och ensidigheter i den mänskliga organismen. Rödbetan ger oss möjligheten att genom kosten närma oss den goda hälsa vi vill uppnå och motverka de fysiska obalanser vi ibland måste medicinera. …

LÄS MER

Rödbetan håller på att bli väldigt populär. Vi har sett den dyka upp i mat- och hälsoartiklar där den hyllas och rekommenderas för sin förmåga att från näringssidan utjämna spänningar och ensidigheter i den mänskliga organismen. Rödbetan ger oss möjligheten att genom kosten närma oss den goda hälsa vi vill uppnå och motverka de fysiska obalanser vi ibland måste medicinera.

”Riv en rödbeta, en morot, några droppar citron, ät varje dag – det ger stark kraft!”
Detta sade karskt den gamla damen i sängen bredvid då jag var inlagd för att få blod.
Och jag gjorde så, varje dag. Det gav stark kraft.

Vildplantan Beta vulgaris från medelhavsområdet, en strand- och saltväxt, är den planta som kultiverats till mangold, sockerrova och rödbeta i en äldre tid. Men det var först i mitten av 16:e århundradet som rödbetan fick någon större utbredning i Mellaneuropa. Den är lättodlad och kan växa och frodas långt norrut i våra kalla, mörka jordar.
Rödbetsroten är rund och trind och genomskuren ser vi ett blomlikt ringmönster. Smaken är sötaktig och i hela roten ända ut i bladnerverna strömmar den rödlila saften. Den röda färgen är som naturens röda bläck. Den färgar av sig på dina händer, på skärbrädan och den färgar din urin! Flödande i vår kropp fyller den oss med antioxidanter. Pigmentet är en fytokemikalie som är växtens naturliga skydd mot solens strålning, insektsangrepp, bakterier, virus och svamp.
Rödbetsblasten innehåller mer järn och andra mineraler än spenat.

Vidare är rödbetan blodbildande och blodtryckssänkande, hjälper vid förstoppning särskilt när vi har ätit för tung mat, bra mot finnar, fetma, hudproblem, anemi och mycket mer.
Rårivna rödbetor rekommenderas som diet till cancersjuka.
Dessutom är rödbetan basisk och stabiliserar ph-värdet i en för sur kropp.

Inte utan att man kan förstå att rödbetan en gång odlades som läkeört!

Men så är den god också!

Här i en variant på Morotskaka med rödbetor och saffransglasyr:

4 dl ekologiskt vetemjöl
3 dl ekologiskt strösocker
½ tsk salt
1 tsk bikarbonat
1 tsk vaniljsocker
1 msk kanel
1 msk malen nejlika
1 tsk riven muskotnöt
1 ½ dl ekologisk rapsolja
3 ekologiska ägg
3 dl helst biodynamiskt odlade rivna rödbetor
3 dl hackade valnötter

Saffransglasyr
1 påse malen saffran
200 g cream cheese
2-3 dl florsocker
1 tsk vaniljsocker

Sätt ugnen på 175 grader. Smörj och bröa en rund bakform.
Blanda de torra ingredienserna. Rör i olja och ägg till en jämn smet
Tillsätt rödbetor och valnötter.
Häll smeten i formen. Grädda kakan mitt i ugnen i ca 45 minuter.
Kakan är färdig när den släpper från kanten och en provsticka är torr.
Låt kakan svalna något i formen. Stjälp sedan upp den på ett galler och
låt den kallna under formen.
Använd en elvisp till glasyren och blanda ihop ingredienserna till en slät kräm.
Om du använder hel saffran så börja med att stöta den tillsammans med lite socker i en mortel. Bred glasyren över kakan.

Text: Red/Anna Gran
14 augusti, 2017

Att ta hand om

”Att tänka är ett sätt att tänka. Att göra är ett annat.” För ungefär ett och ett halvt år sedan gjorde jag en intervju med Eva Malm för tidskriften Balder. Intervjun handlade bland annat om Evas nyskrivna bok ”Handen som handling” , en bok som fått sin upprinnelse i de tankar, frågor och utmaningar hon mött i sitt yrkesliv som waldorflärare och som utbildare av waldorflärare. Det hon under vårt samtal berättade om handen och handens betydelse för vårt tänkande gjorde starkt intryck på mig. Bilden av handen som medarbetare till hjärnan, som ett redskap som arbetar i två riktningar - inåt och utåt - bär jag med mig som ett nytt, både öppnande och ödmjukande perspektiv i livet. …

LÄS MER

”Att tänka är ett sätt att tänka. Att göra är ett annat.”
För ungefär ett och ett halvt år sedan gjorde jag en intervju med Eva Malm för tidskriften Balder. Intervjun handlade bland annat om Evas nyskrivna bok ”Handen som handling” , en bok som fått sin upprinnelse i de tankar, frågor och utmaningar hon mött i sitt yrkesliv som waldorflärare och som utbildare av waldorflärare. Det hon under vårt samtal berättade om handen och handens betydelse för vårt tänkande gjorde starkt intryck på mig. Bilden av handen som medarbetare till hjärnan, som ett redskap som arbetar i två riktningar – inåt och utåt – bär jag med mig som ett nytt, både öppnande och ödmjukande perspektiv i livet.

På senare tid har jag känt mig föranledd att återvända till Evas bok. Det är som om något i vår akuta samtid ropar efter de svar som boken rymmer med sin tanke, att det i den skolade handens känsla för material och form finns en potential för en allomfattande omsorgs- och ansvarskänsla att växa fram. I nyhetsrapportering, debattartiklar, i samtal vid frukostbordet med frustrerade tonåringar om världen efter Trumps intåg, omdömeslösa diskussioner på nätet, brister i skolsystemet, är det lätt att känna en barnslig längtan efter ordning, att någon ska veta bättre och på något sätt ta ett omsorgsfullt ansvar för allt galet vi får ta del av. För hur vet man egentligen hur man ska tänka, vad som är relevant eller vad som är sant? Hur tar man ut kursen över det öppna hav som det mediala havet förvandlats till? Kompassen behöver finnas inom mig och en stor existensiell fråga tornar upp sig och blir stående i skälvande majestät – hur fostras egentligen ett gott omdöme, en ansvarskänsla att navigera efter? Kan handen – genom sin förmåga att nå ut och knyta an – vara oss en ledsagare i vår tankemässiga mognad?

Så jag sätter mig i junisommaren och läser om Evas bok. Låter texten ta mig med på en resa som tar sin början i de handavbildningar som hittats i grottor, bilder som skapats för många, många tusen år sedan. Resan går vidare till hieroglyfernas Egypten, där flinka händer genom gestaltande bildtecken fick ut de tänkta begreppen till det gemensammas sfär. Det blir uppenbart hur starkt förbundna handen och anden på den här tiden var med varandra. Det inre och det yttre var aspekter av samma värld och materien var besjälad och krävde både handen och andens vördnad. I boken tar handens färd oss vidare till Grekland och genom Evas poetiska och bildrika språk får vi uppleva hur de egyptiska bildtecknen övergår till alfabetets bokstäver som låter även mer abstrakta och filosofiska tankar tränga ut ur människans inre för att kunna skrivas ner och inte minst delas i samtal och filosofiska dialoger. Fortfarande står människan nära det gudomliga och balansen mellan kropp och själ var viktig. I boken låter Eva Aristoteles vara den som genom sitt tänkande försiktigt och trevande frigör människan från överhög (gudomlig) ledning för att överlåta den kunskapande ansträngningen till människan själv. I sitt verk ”Den nikomakiska etiken” delar han in kunskapsbegreppet i tre olika fält då han skiljer på vetande (episteme), kunnande (techne) och klokhet (fronesis), dvs det teoretiska fältet från det praktiska och det som handlar mer om socialt samspel. Det praktiska kunnandet, det som har sin boning i handen, har sin givna plats i mitten och en mer konstnärlig gestaltning av händernas centrala position i kunskapsprocessen speglas genialt i skulpturen ”Körsvennen från Delfi”. Eva skriver:

”Denna bild kan man se som en idealiserad mänsklig representant för Apollons, Dionysos och Athenas samarbete. Det stilla huvudet med stark inre aktivitet som riktar sig utåt mot ett mål. Hästarnas driftartade krafter som styrs och hålls i schack av körsvennens händer i uppmärksam avvägning. Som tänkandet i behov av de viljemässiga livskrafterna, representerade av hästarna. Som viljan i behov av tyglarna genom tänkandets klarhet och besinning. Och man kan se hur händerna spelar sin nödvändiga, kloka och styrande roll i mittfältet av den gudabenådade kroppen. Händerna, som både inser och vill. I människans mitt. För människan i gudomlig balans. Apollon, Athena, Dionysos.”

Händer som både inser och vill, skriver Eva. Händer som både känner in och kan, händer som tänker, känner och vill i utrymmet mellan det yttre och det inre, i fältet där uppmärksamheten samspelar med omdömet och skapar en stundens nödvändiga sanning.

Vi färdas vidare i händernas historia och i nära samarbete bygger hand och ande katedraler i Europa och vi förstår att ännu på 1200-talet var tro och kunskap delar av samma helhet, att bygga en katedral krävde ett besjälat kunnande, men något börjar ändå hända här. Händerna bygger vid den här tiden ett universitetet i Paris och långsamt börjar tro och vetande skiljas åt. Ett bildningsideal utanför kyrkan växte fram i Europa och som ett svar på det kom Gutenbergs boktryckarkonst. Kunskapen blir mer tillgänglig och när industrialismen får sitt genombrott och maskinen övertar en del av handens arbetsuppgifter släpper handen också sitt samarbete med anden och i det frirum som uppstår inleder handen i stället en långvarig relation med det renodlade tänkandet. Hantverket tappar sin ställning, materien bearbetas av maskinen och vägen framåt för människan går nu genom att hon skolar sitt tänkande. Vi börjar känna igen oss i det kunskapsorienterare landskap vi själva lever i. Från att ha varit fast förbundna med vårt inre i vårt sökande efter sanning och kunskap har vi på senare tid mer och mer orienterat oss mot det yttre, det mät- och vägbara, mot det vi kallar vetenskapen. Genom att lägga tyngdpunkten utanför oss själva, sätta vår tilltro till instrumenten, tycks vår kunskap oss mer objektiv. I vår datoriserade tid är det inte bara hantverket som övertagits av maskinen utan delvis också vårt tänkande, med all information tillgänglig i ”molnet”. Det historiska förlopp som tänkandet haft att hantera omfattar nu inte bara det tredimensionella rummet utan faktiskt hela oändlighetsprincipen. Vi når långt utanför vår mänskliga dimension, men vem vägleder oss i vårt ansvarstagande? Gudarna upplevs som långt borta och vi bär ansvaret bokstavligt talat i våra egna händer som vi ju alltmer slutat att skola.

Jag tänker ibland på de enkla orden ”ta hand om”. De får liksom en ny innebörd när jag läser och begrundar Evas bok. Ta Hand Om – beroende på vilket ord jag väljer att betona, får meningens egentliga innebörd en större tyngdpunkt – ta hand om, vilken varm och vacker gest. Jag ser för mitt inre hur en trygg hand läggs kring något som behöver skydd, omsorg och kärlek. Vi behöver ta hand om varandra och om vår levnads tid, lägga vår hand om det omgivande på ett välvilligt och människotillvänt sätt.

I min omläsning av Evas bok drabbas jag denna gång på ett fördjupat sätt av bokens sista del där hon initierat beskriver hur handen är och blir en central del av vårt omdömes utbildande. I kapitlet ”Daning” beskrivs hur ett barn danas och växer in i sitt jag inte minst genom beröring. Samhörighet och förbindelse skapas genom händernas och kroppens bekräftelse på en inifrån ställd men outtalad fråga om livet. Med våra händer, blickar och gester kan vi välja att gestalta ett ordlöst ja. När barnet växer till sig gör det det från huvudet och ut mot periferin. Riktningen växlar sedan håll i puberteten då den kroppsliga tillväxten plötsligt sker från periferin och inåt. I samma skede utvecklas självständigheten och förmågan att på allvar förbinda sig med jorden. Den individuella förmågan till tänkande och kreativitet har nu en möjlighet att mogna till vuxet ansvarstagande.

Det gamla begreppet för denna process var jordemognad, ett fantastiskt ord! Eva uttrycker att det både hos det lilla barnet och hos tonåringen finns ett livsavgörande behov och en kunskapstörstande drivkraft att med sina händer anknyta, inte bara i relation till andra, utan även till jordens materia och att det här finns en stor uppgift och potential inte minst för pedagogiken. Hon introducerar oss för pedagogen och filosofen Merleau-Ponty och begreppet ”den levda kroppen”, ett begrepp som tar oss in i handens egen upplevelse av sig själv genom följande bild:

”Om vi med vår vänstra hand tar tag i vår högra hand är det den vänstra handen som är det aktiva subjektet och den högra handen som är föremål för handlingen, objektet. Här finns en klyfta mellan subjektet och objektet. Men i det ögonblick då den vänstra handen fattar om den högra sker också något annat. Den högra handen varseblir, känner, den vänstra och får då rollen av subjekt. Båda händerna blir på samma gång subjekt och objekt i sinnesupplevelsen.”
Citatet ovan beskriver också det som Merleau-Ponty kallar ”subjekt-objektkretsen”. Händerna som fattar varandra är den trängsta subjekt-objektkretsen. Genom vårt agerande vidgar vi kretsen, när vi skriver lämnar till exempel vår uppmärksamhet händerna och förflyttas till pennans spets, när vi kör bil vidgas kretsen ytterligare. Våra sinnesupplevelser finns inte enbart lokaliserade till vår kropp utan vidgar sig till ett område utanför kroppens gränser.
”I den levda kroppen, i subjekt-objektkretsen, är man aktiv och skapande. Även andra människor agerar i min levda kropp. I det som uppstår förankrar man sitt liv. Detta sätt att uppleva livet som en realitet åstadkommer en ansvarskänsla, för sig själv och sina handlingar. Ansvaret vidgar sig och införlivar andra människor och världen i vid bemärkelse.”

Genom att vi lever och agerar förlägger vi vårt inre i det yttre, vi tar plats i världen. För mitt inre ser jag hur varje individ liksom omges av en trädgård. Vi väljer delvis själva hur vi vill gestalta den trädgården och hur vi vill ta hand om den och hur vi vill att andra ska ha det i vår trädgård – i vår närhet. Vilka tankar ska få växa där, vilka gester går i blomning, hur beskär jag träden, skapar ljus och luckrar jorden så att vattnet tränger ner. I mellanrummet mellan tanke och handling agerar handen. I mellanrummet mellan människor agerar jag. Våra individuella trädgårdar bildar en gemensam plats, en jord att vårda.

Ja, någonting händer då våra händer möter världen. Våra tankar finns med i händerna och händerna är med och formar det vi tänker. Processen går i två riktningar oavsett vem som beskriver den och med vilka begrepp. Materien bjuder våra händer både motstånd och möjligheter, lär oss skilja på mjukt och hårt och lär oss genom övandet och bedömningen vilken gest som bäst lämpar sig. Vi bildar genom händernas möte med materien en omdömesförmåga. Vad vill den här processen lära oss, vad har den att säga vår samtid där handens verksamhet – hantverkandet – visst finns i många yrkesgrupper och intresseområden, men ändå lever åtskilt i kunskapsprocessen så som den generellt ser ut i våra skolor och i vår allmänna uppfattning om den? Kanske kan den lära oss att vi, genom att låta handen och sinnesvarseblivningen ta plats och få betyda något i vårt kunskapande, får mer tid och utrymme till besinning – till ett före som skapar möjlighet till eftertanke. Om en mer närvarande sinnesiakttagelse blir något som vi medvetet skapar utrymme för då vi iakttar ett fenomen, om handen ibland får vägleda tanken, om vi genom att lyssna och att intuitivt våga tro på det våra sinnen talar om för oss, då finns det i uppmärksamhetens ögonblick en plats, en fantastisk möjlighet att öva och skola vår omdömesförmåga, att förstå att omdöma är något helt annat än att döma. Kanske låter det oss utveckla en mer finkänslig förmåga att navigera i den oändlighetsprincip vi just nu är satta att förstå och omfatta. Inför ett otal varianter av sanningen får vi kanske en rimlig chans att bedöma vad som i eftertanken blir mest mänskligt. Vi griper med handen, men begriper – bildar begrepp – med vår tanke. Handen som anatomi och som sinnesverksamhet och som möjlighet att genom sinneserfarenheten besinna oss, ta oss tiden att bilda oss ett rimligt och gott omdöme, ge oss möjligheten att Ta Hand Om.

Medan jag skriver min text lyssnar jag hängivet till en speciell nocturne av Chopin och känner stor och ödmjuk tacksamhet till pianisten som så flitigt övat sina händer att hon med dem får mig att stundvis lämna min kropp och mitt tänkande och flyga fritt i sommarens dofter och ljumma vindar.

 

Ytterjärna Forum
Text: Ellinor Andersson

11 augusti, 2017

Så pratar träden med varandra

Suzanne Simard är skogsekolog och forskar kring skogens komplexa och symbiotiska nätverk. I sitt TED talk pratar hon om hur skogen är så mycket mer än träden vi ser. Under marken finns en hel värld av oändliga biologiska mönster som binder samman träden och gör så att de kan kommunicera med varandra. Hon menar att det påminner om en sorts intelligens.…

LÄS MER

Suzanne Simard är skogsekolog och forskar kring skogens komplexa och symbiotiska nätverk. I sitt TED talk pratar hon om hur skogen är så mycket mer än träden vi ser. Under marken finns en hel värld av oändliga biologiska mönster som binder samman träden och gör så att de kan kommunicera med varandra. Hon menar att det påminner om en sorts intelligens.

I föreläsningen berättar Simard om hur hon sedan barnsben fascinerats av skogen och att intresset aldrig försvann. Hon blev nyfiken på hur träd i en skog kunde dela information med varandra under marken. Till en början var många skeptiska till hennes teori men så småningom fick hon forskningsmedel för att undersöka saken och upptäckte mycket riktigt att vissa trädsorter kunde kommunicera på det sättet. Alltså samarbeta, snarare än att tävla med varandra.

De upptäckte att moderträd kunde skicka mer kol till sina ”släktträd” och till och med reducera sina egna rötter för att skapa mer plats för de yngre träden. När moderträden var döende eller skadade skickade de meddelanden med kunskap och visdomar till nästa generations träd. På så sätt har man kunnat se att träden byggt upp en beredskap mot framtida hot och därmed haft större chans att överleva.

Suzanne Simards förhoppning var till en början att den här vetskapen om att träd kommunicerar i hög grad skulle förändra hur man skövlar och hanterar skogen – att man skulle börja använda mer holistiska och hållbara metoder som var mer praktiska och billiga – för att bevara det komplexa underjordiska kommunikationssystemet. Dock fick hon inse att det inte skulle bli så, åtminstone inte än. Hon menar att skogen har en enorm kapacitet att läka på egen hand men att vi människor måste ge den rätt förutsättningar och bevara den och dess kunskap i så hög utsträckning som möjligt.

Lyssna gärna på hela föreläsningen här.

9 augusti, 2017

Risk för minskat utrymme för hållbart jordbruk

I mitten av nästa år kommer sannolikt tre koncerner att bestämma över 60 procent av den kommersiella världsmarknaden för utsäde. De tio största koncernerna kommer att bestämma över 80 procent av världsmarknaden. Det pågår sedan ett till två år tillbaka fusionsprocesser mellan ChemChina med Sygenta och mellan Dupont Pionier och Dow Chemical. …

LÄS MER

I mitten av nästa år kommer sannolikt tre koncerner att bestämma över 60 procent av den kommersiella världsmarknaden för utsäde. De tio största koncernerna kommer att bestämma över 80 procent av världsmarknaden.

Det pågår sedan ett till två år tillbaka fusionsprocesser mellan ChemChina med Sygenta och mellan Dupont Pionier och Dow Chemical. Nyligen har också Bayer anmält sitt förvärv av Monsanto till konkurrensmyndigheten i Bryssel.

Dessa processer kommer fortsättningsvis minska utrymmet för ett hållbart jordbruk och hållbar odling. Inom dessa koncerner finns jättelika forskningsavdelningar som fortsätter att utveckla nya genteknikmetoder som Crispr/CAS (billigare, precisare och inte spårbart). Våra livsmedelsväxter designas enligt den intensiva konventionella odlingsmodellen – naturligtvis med koncernens vinstmaximering som mål – många gånger genom utveckling av s.k. hybridsorter där sorterna inte kan reproducera sig. Odlarna måste alltså varje år köpa in nytt utsäde för att kunna odla. Marknaden och den globala livsmedelsförsörjningen blir kort sagt helt beroende av ovan nämnda koncerner. Konsumenter har kommit att ha en skeptisk eller kritisk inställning till GMO-produkter i synnerhet i Europa. Därför lanseras nu nya begrepp och man undgår också därigenom att lyda under den lagstiftning som gäller för GMO. Tekniker där man griper in direkt i genomet, delvis med syntetiskt DNA, utvecklas. De kallas för ”nya växtförädlingsmetoder” eller ”molekylärbiologiska tekniker inom växtförädligen”.
Det rapporteras samtidigt (Bundesamt für Naturschutz, Agrarreport 2017) att skadorna från det konventionella jordbruket utgör huvudorsaken till den biologiska mångfaldens minskning. Antalet vipor har decimerats med över 80 procent under de senaste 30 åren i Tyskland. Rapphöns med med 94 procent i Europa. Även sånglärkan har reducerats med 35 procent. Detta är endast ett av många områden som berörs av den ensidiga huvudinriktning som det ”moderna” jordbruket har fått.

Mycket talar för att vi endast kan motverka denna utveckling genom en odling utan kemiska ”växtskyddsmedel” och konstgödsel. Vi behöver odling och jordbruk med en ekologisk inriktning. Inte undra på att denna utveckling tilltalar allt större delar av befolkningarna. Det betyder samtidigt att vi behöver utsäde till både spannmål och grönsaker som fungerar utan externa insatsmedel.

GLS Treuhand , Bochum, driver sedan 1996 tillbaka en fond ”Zukunftstiftung Lantwirtschaft Saatgutfond” (framtidsstiftelsen jordbruk, utsäde) som varje år samlar in betydande belopp, som sedan delas ut till ett decentraliserat, men samordnat nätverk av växtförädlare inom ekologisk och biodynamisk odling. Ofta kan utvecklandet av en sort ta upp till 10 år och medföra kostnader upp till 600.000 euro. Fram till i dag har över 60 nya grönsaks- och sädessorter utvecklats genom dem för det ekologiska odlandet i trädgård och jordbruk.
Ett vidare mål är att informera allmänhet, politik och näringsliv om betydelsen av en oberoende, genteknikfri och ekologiskt utsädesförädling.
Utsäde har varit underlaget för vår näring under tusentals år. Genom generationer har det getts vidare och spritts. Kultursorterna kännetecknas av sin reproducerbara förmåga, mångfald och regionala anpassningsförmåga. Med ovan nämnda förädlingsarbete blir de anpassade till dagens förhållanden i det ekologiska jordbruket.
Dags för ännu ett uppvaknande, samt ett utnyttjande av konsumentmakten i det dagliga valet av våra inköp, för en trovärdig samhällsutveckling även på detta område?

7 augusti, 2017

Ängar för biologisk mångfald

Jordbruksverket och Naturvårdsverket står bakom en strategi kring ökad biologisk mångfald i odlingslandskapet. En av rekommendationerna i strategin är att ersätta kortklippta gräsmattor med ängar, enligt en artikel på Sveriges Radio.…

LÄS MER

Jordbruksverket och Naturvårdsverket står bakom en strategi kring ökad biologisk mångfald i odlingslandskapet. En av rekommendationerna i strategin är att ersätta kortklippta gräsmattor med ängar, enligt en artikel på Sveriges Radio.

Strategin väntas bli klar till årsskiftet. Hasse Berglund, biolog på Naturvårdsverket, säger i Sveriges Radios artikel:
”Tätortsnära gräsmarker är en sådan tillgång som man skulle kunna sköta just för att bevara sådana värden, se till att det blir fler blommor, mindre tråkigt gräs och mycket mer bin och fjärilar.”

I en Sifo-undersökning frågade Naturvårdsverket allmänheten hur viktigt det är att det finns humlor och bin i Sverige – 91 procent svarar att det är mycket viktigt. I Naturvårdsverkets artikel om undersökningen nämns att humlor, bin och blomflugor tillsammans har en nyckelroll för större och jämnare skördar. Utan pollinering från olika arter blir exempelvis bären deformerade och svåra att sälja. Hela 90 procent av den C-vitamin som människan äter kommer från grödor som är beroende av insektspollinering.

77 procent av personerna som deltog i undersökningen tyckte att det var mycket viktigt att beslutsfattare tar hänsyn till naturvärden (luft, vatten och klimat) när bostäder och vägar ska byggas. Det finns alltså en stor medvetenhet om dessa frågor hos allmänheten.

Humlor och bin trivs bättre i ängar än på gräsmattor, som oftast bara innehåller en eller några få arter enligt Sveriges Radios artikel. Ängar behöver inte underhållas på samma sätt som gräsmattor. Både lantbruket och offentliga gräsmattor kommer att spela en viktig roll i strategin för biologisk mångfald. Hasse Berglund menar att färre djur och växter ska hotas till utrotning ett antal år fram i tiden om gräsmarkerna tas om hand på ett bättre sätt.


3 augusti, 2017

Att bada i skog

Nu på sommaren när de flesta kanske har lite mer tid för fritidsaktiviteter kan vi inte låta bli att dela med oss av den här fina filmen, som handlar om det japanska begreppet Shinrin-yoku. Det betyder ungefär att bada i träd eller skog, alltså att utan stress eller prestation vistas i en sådan miljö för lugn och välbefinnande. …

LÄS MER

Nu på sommaren när de flesta kanske har lite mer tid för fritidsaktiviteter kan vi inte låta bli att dela med oss av den här fina filmen, som handlar om det japanska begreppet Shinrin-yoku. Det betyder ungefär att bada i träd eller skog, alltså att utan stress eller prestation vistas i en sådan miljö för lugn och välbefinnande.

Det är vetenskapligt bevisat att detta har en positiv effekt på människors hälsa, såväl fysiskt som psykiskt. 1982 lanserade Japan företeelsen som ett nationellt hälsoprogram. Företeelsen har spridit sig även till Sverige, här hittar du som är nyfiken Shinrin-Yokus svenska Facebooksida.

1 augusti, 2017

Waldorf på frammarsch i Kina

Den första waldorfskolan i Kina startade år 2004 i den så kallade "Hibiskusstaden" Chengdu. Utvecklingen har sedan dess gått – åtminstone med svenska mått mätt – i rasande tempo. Idag finns det inte mindre än 600 waldorfskolor och waldorfförskolor i Kina. Vad är det som gör att waldorfpedagogiken mottas så bra i Kina?…

LÄS MER

Den första waldorfskolan i Kina startade år 2004 i den så kallade ”Hibiskusstaden” Chengdu. Utvecklingen har sedan dess gått – åtminstone med svenska mått mätt – i rasande tempo. Idag finns det inte mindre än 600 waldorfskolor och waldorfförskolor i Kina. Vad är det som gör att waldorfpedagogiken mottas så bra i Kina?

Under vårterminen spenderade trettiofem kinesiska waldorflärare flera månader i Ytterjärna för att lära sig mer om waldorfpedagogiken. När intervjun görs är det lärarnas sista dag på Järna kulturcentrum i Ytterjärna och vi får en pratstund med Shi Min från Shanghai, och Liu Yangan och Wang Chunlong som båda kommer från Xi’an Natural School i staden Xi’an, Kina.

Waldorfskolornas utveckling i Kina har fått internationell uppmärksamhet de senaste åren. År 2014 skrev till exempel New Yorker att ”Waldorf model is “quickly becoming one of the most influential countercultures in China”. Men enligt Wang Chunlong är waldorfpedagogiken fortfarande i sin linda i Kina.

– Problemet är att många har hört talas om ”waldorf” och ”antroposofi” men få vet vad det är. Många av våra waldorflärare har kommit i kontakt med waldorfpedagogiken genom att de låtit sina barn gå där. Men de saknar ofta en djupare kunskap kring waldorfpedagogiken.

Därför valde man att ordna vårens lärarkonferens ute i Ytterjärna. Under konferensen har sextio waldorflärare från hela Europa engagerat sig och arrangerat olika workshops för de kinesiska lärarna. Man har även arrangerat studiebesök till waldorfskolor och waldorfsärskolor i Järna och Stockholm.

– En stor skillnad mellan waldorfskolorna här och där hemma är att waldorfskolorna här skiljer sig ganska mycket från varandra. De har alla sin speciella karaktär. I Kina är alla waldorfskolor nästan identiska. De är mer strukturerade och alla följer exakt samma linje. Jag tror inte det är så bra när allt blir identiskt, vi skulle behöva göra mer som i Sverige, förklarar Shi Min.

Likheter med den klassiska kinesiska kulturen

En anledning till att antroposofi och waldorfpedagogik har kunnat växa så snabbt i Kina är likheterna med den traditionella kinesiska kulturen.

– Det finns många likheter och jag tror det är därför vi kunnat ta till oss filosofierna ganska enkelt. Tai Chi och Chi Gong har till exempel vissa likheter med eurytmi och bothmergymnastik. Även meditation och filosofi har länge varit en naturlig del i vår kultur vilket gjort att man även kunnat ta antroposofin till sig, berättar Wang Chunlong.

Foto: Erik Olsson

En positiv framtid

En utmaning man står inför i Kina nu är att dels få wadorfskolorna certifierade av regeringen, men också att utbilda föräldrarna lite mer och få dem att förstå vad mänsklig utveckling innebär.
– De senaste decennierna har Kinas ekonomi utvecklats enormt vilket förstås varit jättebra för både landet och waldorfskolornas möjlighet till att växa i antal. Men det har även skapat ett mer materialistiskt sätt att tänka på bland människor, där de mer spirituella värderingarna allt oftare glöms bort.

Överlag är lärarna dock väldigt optimistiska inför waldorfpedagogikens framtid i landet. Även den traditionella skolpedagogiken håller på att utvecklas och Kinas regering har nyligen beslutat att konst och musik är väsentliga ämnen att lära sig vilket innebär att de numera ingår som ämnen i den obligatoriska studentexamen.

– Det här är förstås väldigt bra även för waldorfskolorna eftersom det är tankar som linjerar med waldorfpedagogiken. Vi är väldigt positiva till framtiden!

29 juli, 2017

Med fokuset inställt på Hilma af Klint

Anna Laestadius Larsson har alltid fascinerats av historia och har flera historiska romaner bakom sig. Den senaste i raden handlar om Hilma af Klints liv. Den gåtfulla Hilma af Klint som gömde alla sina konstverk, fick budskap av andar och senare i livet inspirerades av antroposoferna. Och som blev upptäckt först många år efter sin död. …

LÄS MER

Anna Laestadius Larsson har alltid fascinerats av historia och har flera historiska romaner bakom sig. Den senaste i raden handlar om Hilma af Klints liv. Den gåtfulla Hilma af Klint som gömde alla sina konstverk, fick budskap av andar och senare i livet inspirerades av antroposoferna. Och som blev upptäckt först många år efter sin död.

– Intresset för historia uppstod vid ett väldigt specifikt tillfälle. Som barn samlade jag på souvenirdockor. När jag var nio år var jag i Paris och fick en docka som föreställde Marie-Antoinette. Jag frågade vem hon var och fick svaret att hon varit en vacker ung drottning som blev halshuggen av folket. Där började mitt historiska intresse! Jag ville veta allt om henne. Senare läste jag historia på universitetet och jag har alltid köpt biografier över olika intressanta historiska personer. Att kunna kombinera mitt feministiska engagemang med historieintresset i mina romaner passade därför väldigt bra. Jag har alltid älskat att läsa böcker som för mig till en annan tid och en annan värld, säger Anna.

Anna Laestadius Larsson har varit verksam som journalist i många år, med fokus på jämställdhetsfrågor. Hon drömde om att skriva romaner men tyckte inte att hon hade så mycket att berätta. När hon en gång besökte Drottningholms slott fick hon slumpmässigt syn på ett bröllopsporträtt. Personen på porträttet blev huvudperson i trilogin med böckerna Barnbruden, Pottungen och Rävhonan.

– Plötsligt kände jag att jag visst hade något att tillföra. Jag ville skriva kvinnornas historia men på ett skönlitterärt sätt, så att jag också fick friheten att fantisera. Medan jag jobbade med de böckerna var jag i Malaga på skrivresa för att få miljöombyte. Jag satt på solkusten och tyckte att det var riktigt hjärndött med bara golf och sol. Så jag åkte in till staden i Malaga och där hängde en Hilma af Klint-utställning på Picasso-museet. Det var ett starkt och omvälvande möte. Redan då bestämde jag mig för att jag ville skriva om henne och att det skulle bli mitt nästa romanprojekt.

Gåtan Hilma af Klint

Undertiteln till Annas sprillans nya roman Hilma är ”en roman om gåtan Hilma af Klint”. Men vad är det egentligen som gör henne så gåtfull? Dels är förstås ett intressant faktum att hon höll sina många konstverk hemliga under sin levnad.

– Hon trodde inte att samtiden skulle förstå dem. Hon såg det här som ett kall, en mission som hon hade fått från den andliga världen. Och hon ansåg att det var viktigt att konstverken presenterades för världen i en tid när världen kunde förstå dem, annars var allt jobb bortslösat. Sen tror jag att hon hade en personlig fruktan för hur de skulle mottas och för vad som kunde drabba henne. Kvinnliga konstnärer hade en svår situation, de häcklades och vissa hamnade på mentalsjukhus. Normen var att man helst skulle måla landskap och porträtt – inte vara den första i världen att måla abstrakt konst!

Hilma af Klint kom från en adlig sjöofficersfamilj som var välbeställd men inte förmögen. Hon föddes i Karlbergs slott eftersom hennes pappa undervisade sjökadetterna där, men senare flyttade familjen till en våning i stan. När pappan dog fick Hilma själv ta hand om mamman eftersom hon var den enda ogifta av syskonen. Då hade de det inte lika välbeställt. Hon var en särling på många sätt och gick emot normen för vad en kvinna skulle göra. Hon gifte sig inte, levde med kvinnor och målade på sitt sätt. Samtidigt valde hon bort vänskap för sitt kall – något vi känner igen från många av de stora manliga konstnärerna menar Anna Laestadius Larsson.

Efter Hilma af Klint finns 26 000 kryptiska anteckningar som hon skrivit för hand. Anna Laestadius Larsson beskriver att man måste dechiffrera texten och får ont i huvudet av att försöka förstå den.
– I anteckningarna refererar hon till vad andarna säger till henne och försöker förstå det. Man kan tro att hon är galen men hennes liv var superstrukturerat. Andarna sa ibland åt henne att ta en paus i några veckor från målandet och andevärlden för att hon inte skulle bli sjuk. Det var förstås hennes egna tankar men hon tog omvägen via andarna. Hon hade väl sett att t ex den samtida konstnären Ernst Josephsson började kommunicera med andevärlden och så småningom blev helt galen. Hon försökte hålla sig förankrad i den verkliga världen.

En annan gåtfull detalj är att extremt lite privat finns efterlämnat från Hilma af Klints liv. Hon hade i princip inga privata anteckningar. Det finns inga vykort eller brev. Folk sparade brev förr och det borde därmed finnas men Anna har inte hittat någon som sitter på några brev. Det verkar som om hon har bett folk att förstöra sådant material.

– Kanske tänkte hon att bara verken skulle tala efter hennes död. Hon är nog inte jätteglad för min bok med tanke på det, mitt kall har varit att hitta människan Hilma! Och delvis har jag gjort det. Jag har fått en förståelse. Genom att titta på tiden hon levde i, människorna hon umgicks med och försöka ringa in allt så är jag nog i alla fall på god väg, även om det sista ordet inte är sagt om Hilma i och med min roman.

Nyandlighet och antroposofi

Nyandlighet var mycket populärt i slutet av 1800-talet. Spiritismen och teosofin och antroposofin, som en reaktion mot den strikta kristna kyrkan som uppfattades som lite förlegad. Samtidigt var folk väldigt religiösa och gick i kyrkan varje söndag.

– Det var inte bara några få konstiga personer som höll på med nyandligheten. Många från överklassen var intresserade och trenden var stor. Hilma var intresserad redan från ungdomen och hade haft andliga upplevelser så det var ingenting konstigt för henne. Hon var med i flera olika grupper, bland annat De fem, berättar Anna.

De fem bildades som en utbrytning ur Edelweiss-förbundet, då De fem ville gå ännu djupare i andligheten. De träffades minst en gång i veckan och hade seanser där de bad någon bön, försänktes i meditativ stämning och tog emot budskap från andarna. Ibland i form av automatisk skrift men även automatiska teckningar.

– Man har kunnat se att vissa av dem påminner om mönster som återkommer i Hilmas målningar sedan. Man trodde mycket på att få andarnas kloka budskap via telepati. Det här var i en tid när telefonen var ny och mycket ny teknik dök upp, säger Anna.

Rudolf Steiner var en betydelsefull person för Hilma af Klint. Hon sökte hans uppskattning men fick den inte såsom hon önskat. Han förstod inte hennes konst, vilket var en stor sorg för henne. Hon forskade efter hans död i det antroposofiska arkivet och försökte förstå andarna som talade till henne.
– Så småningom inspirerades hon även av den antroposofiska målartekniken vått i vått som Steiner förespråkade, och gick ifrån sin geometriska stil.

Konstnären ville inte att man skulle visa hennes konst förrän tidigast 20 år efter hennes död. Man tror att den tanken var inspirerad av Steiners uttalande om att det skulle dröja minst 50 år innan världen kunde förstå vad de gjort, och årtalen överensstämmer ungefär.

– Hon ville att antroposoferna skulle ta hand om hennes verk efter hennes död, men de var inte intresserade av det till en början. Så småningom var det därför hennes brorson Erik som fick ärva de 1300 konstverken. Det dröjde ett par år extra men 1966 packade hennes brorson och hans son upp tavlorna och tog bilder av dem. De sökte upp Moderna museet och Nationalmuseum som dock inte var intresserade av konsten. Då tog de kontakt med antroposoferna i Järna och i och med det startades Hilma af Klint-stiftelsen. Än idag är det så hennes konst förvaltas!

Läs även