21 augusti, 2018

Alexandra Charles von Hofsten tilldelas guldmedalj av regeringen

Regeringsmedaljen "Illis quorum" instiftades år 1785 och är därmed den äldsta regeringsmedaljen. Inskriften betyder "åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det" och nu har den alltså tilldelats Alexandra Charles von Hofsten för sitt arbete med kvinnors hälsa.…

LÄS MER

Regeringsmedaljen ”Illis quorum” instiftades år 1785 och är därmed den äldsta regeringsmedaljen. Inskriften betyder ”åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det” och nu har den alltså tilldelats Alexandra Charles von Hofsten för sitt arbete med kvinnors hälsa.

Alexandra är bland annat ordförande i 1,6 miljonerklubben och 2,6 miljonerklubben, har varit socialt engagerad i välgörenhetsorganisationen Stadsbrudarna sedan 1970-talet och verkat som ambassadör för Star for Life – ett utbildningsprogram som finns i Sydafrika, Namibia och Sri Lanka.

I ett pressmeddelande från Regeringen uttalar sig socialminister Annika Strandhäll med anledning av medaljutdelningen:
– Alexandra Charles har gjort stora insatser för att lyfta frågor och forskning om kvinnors hälsa. Regeringen ger henne utmärkelsen för sitt stora engagemang och sätt att inspirera.

Annika fortsätter:
– Forskning om kvinnors hälsa har länge legat efter forskning på män. Alexandra Charles olika initiativ har varit otroligt viktiga för en breddad debatt, fördjupad kunskap, nya framsteg och en mer jämställd vård i Sverige.

Vi publicerade nyligen en lång intervju med Alexandra där hon bland annat berättar om sin syn på vården och hur hon startade upp 1,6 miljonerklubben, en ideell kvinnohälsoorganisation med syfte att folkbilda och göra både vård och medicinsk forskning mer jämställd.

– Rättvisa är så viktigt för mig. Vi måste inkludera, inte exkludera, i samhället. Alla ska ha samma rättigheter – men också samma skyldigheter. Jag tror på samarbete och samverkan. Kvinnor ska självklart ha halva makten, hela livet, säger Alexandra i intervjun.

Läs hela vår intervju med Alexandra här.


9 augusti, 2018

Cikoria – cichorium intybus

Förväntans blida ansikte vänder sig hän emot den som kommer utefter vägen. Tålmodigt väntar den blå blomman på att hennes hjärtans kära skall komma. Månne den annalkande vara solen själv? Den utslagna blå blickar med kärleksfull glädje tills hon vissnar, då tar nästa blomma vid med ett uttryck av kärleksfull visshet om än med ett stråk av sorgmod över sig som kan anas i nyansen av det ljusa lila. Hon ger aldrig upp hoppet, Cikorian, den ståndaktiga, vårdtornet som reser sig över de övriga växterna vid vägkanten. Från juli till september blommar denna korgblommiga blomma om förmiddagarna. …

LÄS MER

Förväntans blida ansikte vänder sig hän emot den som kommer utefter vägen. Tålmodigt väntar den blå blomman på att hennes hjärtans kära skall komma. Månne den annalkande vara solen själv? Den utslagna blå blickar med kärleksfull glädje tills hon vissnar, då tar nästa blomma vid med ett uttryck av kärleksfull visshet om än med ett stråk av sorgmod över sig som kan anas i nyansen av det ljusa lila. Hon ger aldrig upp hoppet, Cikorian, den ståndaktiga, vårdtornet som reser sig över de övriga växterna vid vägkanten. Från juli till september blommar denna korgblommiga blomma om förmiddagarna.

Blåblinka, jernört, vägvårda (från det tyska Wegwarte som även betyder vägvänta) är olika namn på örten som har inspirerat till medeltida legender och förkristliga gudasagor. Hos de gamla germanerna var cikorian en trollört som gav lycka i livet och starka kroppskrafter. Särskilt kraftig var örten med vita blommor. Även som kärleksört användes cikorian. Då skulle den uppgrävas med ett hjorthorn klockan tolv S:t Peters dag, och sedan behövde man bara med blomman beröra den, vars kärlek man önskade. Om detta står i Välsignade växter av Nils Hewe.

Idag är cikoria mest odlad som grönsak. Endivsallad, frisesallad och rosensallad är alla varianter på vår annars vilda cikoria vars nedre större och djupflikiga blad också gör sig god som sallad med sin uppfriskande lite bittra smak som påminner om maskrosens. Under andra världskriget rostade man rötterna och använde som kaffesurrogat, hälsosamt och koffeinfritt. En utmärkt magmedicin är cikorian, det visste redan de gamla egyptierna.

I en fransk örtabok från 1837 heter det ”Sådana människor, som har en hetsig lever, varav huvudvärk vanligen uppstår, böra blanda sitt bordsvin med cikoriavatten”.
Av farmakokemiska undersökningar har framgått att hela örten har sekretionsfordrande verkan, särskilt på matsmältningsapparaten. Blommornas och rotens verksamma princip är ett bitterämne, en mjölksaft som hela växten är genomdragen av. Den långa pålroten innehåller mycket inulin och blomman glykociden cikorin. Växtens aska kan förete 20–30% kaliumoxid, 7% kiselsyra, 6–12% magnesiumoxid, 8–16% natriumoxid och 1–2% jänoxid.

Cikoria finns som läkemedel i Weledas sortiment, både som hel planta eller bara roten och i kultiverad form med tenn.

Läs även


2 augusti, 2018

Så kan vi lösa matens miljöproblem

Kan vi undvika den negativa påverkan som vår mat har på Östersjön, klimatet, den biologiska mångfalden och utarmningen av odlingsjordarna? Ja, metoderna för det finns redan. I Järna- och Södertäljeområdet har det genom åren vuxit fram en praktisk och forskningsbaserad modell som faktiskt kan lösa alla dessa problem och som nu fått internationell spridning. Det började med ett forskningsarbete som satte fingret på själva grundproblemet: det brutna kretsloppet av näringsämnen.…

LÄS MER

Kan vi undvika den negativa påverkan som vår mat har på Östersjön, klimatet, den biologiska mångfalden och utarmningen av odlingsjordarna? Ja, metoderna för det finns redan. I Järna- och Södertäljeområdet har det genom åren vuxit fram en praktisk och forskningsbaserad modell som faktiskt kan lösa alla dessa problem och som nu fått internationell spridning. Det började med ett forskningsarbete som satte fingret på själva grundproblemet: det brutna kretsloppet av näringsämnen.

Mycket av det här arbetet har under 2000-talet drivits genom det EU-stödda projektet BERAS *. Det är ett mångårigt arbete som inkluderar flera aspekter av matproduktion och matkonsumtion. En viktig poäng är att skapa samarbeten genom hela matkedjan – eller snarare genom hela matsystemet – med jordbruk, matföretag, samhälle och konsumenter, och inte minst forskning. Det handlar i grunden om kretslopp, hållbar mat och hållbara samhällen.

Forskning visade miljöskadligt systemfel

Det hela började med att Artur Granstedt, numera docent i växtodling och ekologiskt lantbruk, disputerade 1990 med en avhandling om hur man i ekologiska jordbruk klarar försörjning av kväve som växtnäring, utan att använda konstgödsel. Han studerade några biodynamiska gårdar, som bygger på egna kretslopp av näringsämnen, och jämförde dessa med några konventionella gårdar som specialiserat sig på antingen djurhållning eller växtodling, och som alltså inte har ett eget kretslopp.

– Då rullades det upp och visades vetenskapligt för första gången varför man är så beroende av konstgödsel på konventionella gårdar och varför man där har så stora näringsförluster till mark och vattendrag. På kretsloppsgårdarna däremot klarade man näringsförsörjningen på ett naturligt, balanserat sätt och det blev grunden till vad som kom att kallas ekologiskt kretsloppsjordbruk, berättar Artur Granstedt.

Det här visade egentligen på ett grundläggande systemfel i svenskt lantbruk som får flera negativa miljökonsekvenser. När Artur disputerade trodde han därför att forskningsresultaten skulle bli en stor nyhet i media. Men det förblev länge tyst om saken. Möjligen därför att han satte fingret på något som var stort och utmanande, och samtidigt relativt okänt. Men han fortsatte tålmodigt att forska kring och driva de här frågorna.

Det systemfel Artur Granstedt hela tiden pekat på är att det svenska lantbruket har blivit uppdelat i allt större specialiserade växtgårdar respektive djurgårdar som dessutom är geografiskt koncentrerade till olika delar av landet. Detta har gjort att de naturliga kretsloppen av växtnäringsämnen, där både djurgödsel och närande växtföljder är viktiga, har brutits i stor skala. På de konventionella spannmålsgårdarna, vars skördar till största delen blir djurfoder, kompenseras näringsförlusten med konstgödsel. Och på de konventionella djurgårdarna blir det samtidigt ett stort överskott av näringsämnen som läcker till mark, vatten och även till luften, istället för att användas i odling. Det här är inte bara ett problem för Östersjön. Eftersom detta system är beroende av att använda konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel och importerat foder har det också negativ påverkan på klimatet, den biologiska mångfalden och bördigheten i marken. Grundorsaken till de här problemen i lantbruket är det brutna kretsloppet.

– Det som behövs är lantbruk som, enskilt eller i samarbete, har balans mellan växtodling och djurhållning och på så sätt blir i stort sett självförsörjande på både växtnäringsämnen för odlingen och foder till djuren. Växtnäringen återförs då till marken via djurgödsel. Det enda man måste tillföra utöver detta är en mångsidig växtföljd som gör att markens bördighet återhämtar sig och långsiktigt även ökar, säger Artur Granstedt.

Han menar att en tredjedel av de grödor som odlas på markerna vid varje tidpunkt bör vara vall av bland annat klöverväxter, som blir foder till djuren. Sådan vallodling ökar nämligen markens bördighet genom sin speciella förmåga att bygga upp mullhalten, ge djupa rotsystem, fixera kväve ur luften och ta upp mineraler ur marken. Ökande mullhalter i marken innebär både ökad bördighet och att kol binds i marken, vilket minskar odlingens klimatbelastning. Det är alltså viktigt att växla mellan odling av våra matgrödor som generellt tär på marken respektive vallodling som fungerar närande för marken.

 

Arthur Granstedt, docent i växtodling och ekologiskt lantbruk. Foto: Erik Olsson.

Vi kan klara Östersjön och klimatmålen

Grunden för BERAS-projekten, som startade år 2003, var just det ekologiska kretsloppsjordbruket. Med stöd i forskning arbetade man konkret med 48 typgårdar i alla länder runt Östersjön, varav 12 svenska gårdar. Här visade man att det går att lägga om till ekologiskt kretsloppsjordbruk. I Sveriges och i Finland gjordes också specialstudier av hela livsmedelskedjan med konsumenter, förädlare, distributörer och odlare. Konsekvenserna för hav, klimat och biologisk mångfald undersöktes i samtlig led och kunde jämföras med dagens konventionella matsystem.

Södertälje kommun blev så småningom partner i samarbetet, som då också kom att handla om en god, näringsrik och hållbar diet för kommunens skolor och äldreomsorg. Södertälje kommun blev en prisbelönad föregångare som idag har nått upp till omkring 60 procent ekologisk mat. Man har alltså redan nått den nivå som regeringen har som mål för all offentligt upphandlad mat år 2030.

– Det här arbetet har inspirerat många till att lägga om till en mer hållbar matproduktion och konsumtion. Det är helt avgörande att konsumenterna är med som blåslampa i systemet. Det är i slutänden konsumenterna som avgör vad som odlas och som kan förändra världen, säger Artur Granstedt.

Han menar att en omställning till ekologiskt kretsloppsjordbruk skulle göra att vi klarar det officiella målet att halvera utsläppen till Östersjön och samtidigt minska matens klimatbelastning med 65 procent. Men för att nå en minskning med 80 procent, vilket är målet för hela samhället, behöver vi minska köttkonsumtionen med lika mycket. Och det motsvarar ungefär den produktionsnivå av kött som följer av ekologiska kretsloppsjordbruk där man har balans mellan växtodling och djurhållning baserad på de vallgrödor som måste ingå i växtföljden.

– Det som krävs framöver är att hela jordbruket blir ekologiskt till år 2050 och att ekokraven skärps så att alla ekojordbruk också är kretsloppsjordbruk. Många är redan på väg. Av den svenska ekoodlingen är idag uppskattningsvis 40 procent kretsloppsjordbruk, säger Artur Granstedt.

Jostein Hertwig, vd för BERAS International. Foto: Erik Olsson.

Konkret modell som fått internationellt genomslag

Under senare år har det som vuxit fram i BERAS-projekten gått från att vara ett regionalt arbete i Järna- och Södertäljeområdet och i länderna runt Östersjön, till att bli ett internationellt erkänt initiativ. Konceptet ingår nu i ett av huvudprojekten i FN:s 10-åriga arbete för hållbara matsystem.

– En anledning till att det väckt stort intresse globalt är att det är baserat på både forskning och praktisk tillämpning och även att det bygger på samarbeten genom hela matsystemet. Det är ingen teoretisk modell, utan vi har gjort det här på riktigt i full skala, säger Jostein Hertwig som är VD för BERAS International.

På den internationella arenan har BERAS idag partnersamarbete med världsorganisationen för ekologisk lantbruk IFOAM och det globala forskarnätverket Food Quality and Health. Man har här utvecklat Organic Food Systems Programme (OFSP) som bygger mycket på principerna om kretslopp och hela matsystem som man länge arbetat med i Järna och Södertälje. Det programmet ingår nu i FN:s arbete.

– Det här har en enorm potential att spridas. Globalt arbetar nu 70-80 initiativ utifrån det hållbara systemtänkande som alltid präglat BERAS-konceptet. Den internationella forskargruppen i OFSP vill använda Södertälje/Järna som en case study, detta som en del av leveransen till FN, berättar Jostein Hertwig.

Många hållbarhetsfördelar

Han pekar också på att hela arbetet kring BERAS och ekologiska kretsloppsjordbruk kan ha stor betydelse regionalt och lokal i vårt närområde. Förutom att man kan komma tillrätta med övergödningen av Östersjön kan man säkra den biologiska mångfalden.

– Ekologiska kretsloppsjordbruk binder också mer kol i marken och är bra ur klimatsynpunkt. Ytterligare en vinst med ett naturbaserat lantbruk utan gifter är mer näringsämnen och högre kvalitet på maten, och att det bäddar för ökad regional självförsörjning av mat, säger Jostein Hertwig

Han menar också att för odlarna kan bättre ekologi leda till bättre ekonomi. Bland annat slipper man köpa dyra insatsvaror som konstgödsel och importerat foder. Och det finns ofta möjlighet att få bättre betalt för ekologiska råvaror. Inom BERAS och Organic Food Systems Programme finns idag mycket upparbetad kunskap och riktlinjer kring hur man kan göra praktiskt, och inte minst en hel del forskning.

– Här finns även mycket kunskaper som matförädlare och matindustri kan dra nytta av. Exempelvis när det gäller näringskvalitet och hur näringsämnena görs tillgängliga för människan, eller praktiska riktlinjer för uppvärmning och förädling av maten med mera. Inom Organic Food Systems Programme har vi idag världsledande forskning som studerar hur vi kan göra bättre matprodukter och se till att konsumenterna får den bästa maten vi kan åstadkomma.

– Det här arbetet handlar i grunden om att med ekologiska kretslopp, kvalitet och systemtänkande möta grundläggande utmaningar inom miljö, hälsa och matsäkerhet, säger Jostein Hertwig.

Det mångåriga arbete som lett fram till Östersjöprojektet BERAS och det fortsatta internationella arbetet har möjliggjorts tack vare finansiellt stöd från ideella stiftelser som Agape, Vidarstiftelsen och Ekhagastiftelsen, samverkan med Sveriges Lantbruksuniversitet och Södertörns högskola samt stöd från EU. Även många enskilda personer har genom sina bidrag gjort arbetet möjligt. Sådant stöd kommer också behövas i framtiden.


* BERAS var under 2003–2013 förkortning av Baltic Ecological Recycling Agriculture and Society. Senare kom BERAS i internationella sammanhang att betyda Building Ecological Regenerative Agriculture and Societies.

Läs även

Text: Red / Staffan Nilsson

31 juli, 2018

Alexandra Charles von Hofsten om sin syn på vården

Skola, vård och omsorg är för viktiga frågor för att styras av partipolitik och mandatperioder. Att vi i Sverige inte kommit längre med att kombinera skolmedicin med komplementära metoder är en brist. Detta anser Alexandra Charles von Hofsten, grundare till 1,6 miljonersklubben som driver opinion och folkbildningsarbete för kvinnors hälsa och jämlik vård. "Vi borde ha en koalition där alla partier måste sitta ner och förhandla för att hitta långsiktighet och hållbarhet i de här frågorna", säger hon.…

LÄS MER

Skola, vård och omsorg är för viktiga frågor för att styras av partipolitik och mandatperioder. Att vi i Sverige inte kommit längre med att kombinera skolmedicin med komplementära metoder är en brist. Detta anser Alexandra Charles von Hofsten, grundare till 1,6 miljonersklubben som driver opinion och folkbildningsarbete för kvinnors hälsa och jämlik vård. ”Vi borde ha en koalition där alla partier måste sitta ner och förhandla för att hitta långsiktighet och hållbarhet i de här frågorna”, säger hon.

I år firar 1,6 miljonersklubben 20 år. Det som började som en bestört fråga från Alexandra efter en föreläsning om kvinnor och vård (”kan det verkligen vara så här!?”) har blivit en mäktig opinions- och folkbildningsrörelse. Den har kanske inte förflyttat berg – men påverkat och räknat hem delsegrar.

Vi sitter i ett svalt konferensrum i 1,6 miljonersklubbens lokaler på Östermalm i Stockholm. Alexandra är som alltid stilig i en nougatfärgad blus. För den som vant sig vid att se nattklubbsdrottningen i skvallertidningarnas mingelreportage kommer kanske hennes patos för rättvisa och jämlikhet som en överraskning. Men det är starkt och det genomsyrar hela hennes arbete.

– Att arbeta med hälsofrågor är som att lyfta på ett lock, säger hon. Det är så mycket som samverkar och påverkar oss. Det flesta tänker livsstil, och det arbetar vi med. Men det handlar också om oro och problem, luften vi andas, arbetslöshet… Sjuksköterskornas dåliga löneutveckling o arbetssituation. Det holistiska greppet på hälsa är så viktigt, för allt hänger ihop! Det är ett oerhört stort projekt som 1,6 och 2,6 försöker göra.

Men det började, som det så ofta gör, på hemmaplan.

– Mamma hade problem med hälsan och som äldsta dotter följde jag ofta med henne till sjukvården. Vad jag såg och hörde var hur dåligt gehör hon fick för sina problem, vilken bristande respekt som fanns för den äldre kvinnans problem och den totala avsaknaden av en holistisk syn på hälsa. Mamma hade grav reumatism och olika allergier – men de olika läkarna hade ingen som helst kontakt med varandra.

En väninna som arbetade med hälsa tipsade Alexandra om ett föredrag med Läkarsällskapet. Där och då såddes fröet till 1,6 miljonersklubben, för under föredraget fick Alexandra bekräftelse på det hon upplevt vid läkarbesöken tillsammans med sin mamma:

– De talade om att kvinnor inte får rätt diagnos eftersom läkarna helt enkelt inte känner igen våra symtom, berättar Alexandra. Forskning sker nämligen ofta på unga värnpliktiga män – och män och kvinnor är inte identiskt biologiskt lika. Det kan ge fatala konsekvenser!

– Jag kände redan då att ”det här ska jag ställa mig bakom!”.

Vill förbättra villkoren för kvinnors hälsa och välmående

Föredragshållarna den kvällen, Karin Schenk Gustafsson, professor i kardiologi, och Britt-Marie Landgren, professor i gynekologi, är idag två av experterna i 1,6 miljonerklubbens starka panel av professorer, docenter, forskare, läkare, sjukgymnaster och en rad andra professioner. Panelen består övervägande, men inte uteslutande, av kvinnor. Liksom medlemmarna i klubben.

– När vi skrev stadgarna till klubben bestämde vi oss för att skriva in att även män får vara medlemmar och vara med och påverka. De är ändå halva befolkningen, och vi vill inte exkludera, vi vill inkludera. Alla kan vara med – och ju fler vi är desto starkare blir vi, säger Alexandra.

Beslutet handlar lika mycket om vetskapen att många är starkare tillsammans som att vilja göra rätt där historien har gjort fel.

– Det är ju just där vi kvinnor ofta har befunnit oss; utanför. Vi vill inte göra om samma misstag. Vi lever här och nu i ett samhälle som kommer att må bättre om vi får en attitydförändring till stånd. Och det kommer också alla män till godo när det blir bättre vård för kvinnorna, för då mår även männen och familjerna bättre.

Klubben fick sitt namn från det faktum att det då, vid bildandet 1998, fanns 1,6 miljoner kvinnor i Sverige som var 45 år eller äldre. Tio år senare bildades systerklubben 2,6 miljonerklubben för kvinnor från 25 år. Målet är detsamma – att förbättra villkoren för kvinnors hälsa och välmående. Tillsammans har klubbarna drygt 33 000 medlemmar. Båda är ideella organisationer, utan vare sig kommersiella eller partipolitiska intressen.

"1,6 och 2,6 gör i grunden tre saker, säger Alexandra: Vi är folkbildare, vi är opinionsbildare och vi är en insamlingsstiftelse."

Stiftelsen Kvinnor & Hälsa gör just det som Alexandra insåg att forskningen saknade, när hon gick på den där första föreläsningen med Läkaresällskapet – den fokuserar på genusperspektivet och skänker pengar till forskning som är livsviktig för kvinnor.

Hjärt- kärlsjukdomar hör till de som eftersatts ur ett könsperspektiv och blev därför redan från starten blev en av 1,6 miljonerklubbens viktigaste frågor. Sjukdomsförloppet för hjärt- kärlsjukdomar ser ofta annorlunda ut för kvinnor än för män. Trots det har forskningen traditionellt enbart gjorts på män.

Varje år håller 1,6 miljonersklubben i galor över hela landet under temat Woman in Red. Förra året deltog hela 17 städer.

– Kvinnohjärtat är det vi blev kända för, säger Alexandra.

I någon liten mån kan det också bero på att kardiologiprofessorn Karin Schenk Gustafsson var en av föreläsarna från Läkaresällskapet den där kvällen när det första fröet till 1,6 miljonerklubben såddes, och blev en av de första experterna i klubbens expertpanel. Men framför allt handlar det om detta:

– Om du frågar svarar de flesta att cancer är den vanligaste dödsorsaken. Men efter 45 års ålder är det hjärt- kärlsjukdomar som skördar flest dödsoffer – och det sker många gånger i onödan, framför allt för kvinnor, som får fel diagnos, fel behandling, fel medicinering och biverkningar som läkarna inte känner igen, säger Alexandra.

Andra hjärtefrågor för stiftelsen är psykisk ohälsa, osteoporos och kvinnors cancerformer. Stipendierna delas ut till kliniska forskare i början av sina forskarkarriärer – och alltid till forskning med ett genusmedicinskt perspektiv.

– Det kommer fortfarande undersökningar som talar om ”antal personer” – och jag frågar varje gång hur många av dessa som var kvinnor? Var det alls kvinnor med i studien? Och om inte; Är det inte dags att göra om studien med ett genusperspektiv?

Så vad har hänt på de 20 år som 1,6 verkat?

– Inte tillräckligt, men mycket har hänt, säger Alexandra. Vi har bidragit till att öka insikten och förståelsen för att genusperspektivet är viktigt att ha med, att man inte  kan dra paralleller mellan kvinnor och män när det gäller hälsa, utan måste ta hänsyn till olikheterna. Och det är härligt med olikheterna! Härligt att män och kvinnor är olika – men man måste förstå att olikheterna finns och spelar en avgörande roll i hälsofrågor.

– Det är klart att jag tycker att vi har bidragit till en utveckling i rätt riktning. Jag försöker vara klok och tänka att vi är droppen som urholkat stenen – men jag skulle önskat att vi kommit längre. 

Jag har inte tid att vänta, jag vill se saker hända nu. Inte för min skull i första hand, som är 71, utan för barn och barnbarn. Det gör mig lite bekymrad att det går för långsamt med demokrati och jämställdhet och det påverkar vår hälsa. 

För en par år sedan slog en omfattande utredning från Kommissionen för jämlik vård fast att svensk vård är allt annat än just jämlik. Utredningen är en nedslående läsning om jämlikheter baserat på kön, geografi, utbildning, inkomst, födelseland, ålder, psykisk hälsostatus och typ av sjukdom. Men utredningen om den ojämlika vården är i sig en seger, menar Alexandra Charles von Hofsten.

– Ja, för idag är merparten av experterna inom hälsa och makthavande medvetna om att den ojämlika vården finns och den drabbar alla och envar förr eller senare. Det är i sig en väldig brist – men det är en väldig framgång att vi identifierar och erkänner hur det ser ut, för det är bara då man kan börja sätta in åtgärder.

– Beskedet att regeringen, både den förra och den nuvarande, avsatt pengar till att forska om kvinnors hälsa är också en enorm seger.

Vi pratar om så vitt skilda frågor som benskörhet, som drabbar varannan äldre kvinna och var fjärde äldre man – och rätten till säkra förlossningar oavsett var du bor i landet.

– Det är självklart att förutsättningarna för jämlik vård ska finnas i alla regioner. Här talar vi om kvinnor som ska lära sig – gå på kurs till och med – i hur de ska föda barn i bil?! Vem har inte tänkt?

– Hur tror man att glesbygden ska överleva om inte kvinnor  får vård när de föder barn? Vi får helt enkelt omfördela resurserna. Vi får kanske vänta med någon trafikled i tio år för att det ska få födas barn säkert.

Och om benskörhet:

– Om behandlingarna går bättre i Västra Götaland, varför kan då inte Malmö och Stockholm (där det fungerar sämst) titta på vad de gör i Västra Götaland?
Jag drar mig för att kalla det för att ”pinka revir”, men det är ju det det handlar om.  Varföri inte införa ”frakturkedjan”, och titta på det som nu funkar bättre i någon del av landet, införa det först, och driva nya studier vid sidan av.

Saknar ett inkluderande synsätt inom vården

Alexandra Charles von Hofsten vill inte inskränka frågan om hälsa till att enbart handla om sjukvård och omsorg – det handlar om välmående, glädje och lycka. Och då ingår allt ifrån luften vi andas till kultur.

– Vi har fortfarande inte nått dithän att kvinnor och män har något så självklart som lika lön för samma arbete. Det är också en hälsofråga, ekonomi en hälsofråga, för är man frustretarad, irriterad, känner sig förfördelad, och missbelåten, då mår man inte bra. Det är inte en sund själ i en sund kropp.

– Jag är till exempel för kvotering. Jag vet att det är en het potatis utifrån perspektivet att ”jag vill väl inte bli inröstad bara för att jag är kvinna”. Men med tanke på hur långsamt den här förändringen går, så tycker jag att vi måste ta till drastiska åtgärder som vi inte har provat innan. Låt oss prova kvotering i fem år – och se om det blivit en förändring. Vi kan inte döma ut kvotering som metod innan vi har testat den!

"Rättvisa är så viktigt för mig. Vi måste inkludera, inte exkludera, i samhället. Alla ska ha samma rättigheter – men också samma skyldigheter. Jag tror på samarbete och samverkan. Kvinnor ska självklart ha halva makten, hela livet."

Ett inkluderande synsätt borde också omfatta den komplementära vården anser Alexandra.

– Det komplementära tror jag är den enda lösningen. Det är en brist i Sverige att vi inte har kommit längre när det gäller att kombinera skolmedicin med komplementära metoder. Den som tror att det bara handlar om att ägna sig åt alternativ hälsokost tror jag missar väldigt mycket.

– Jag vill verkligen inte förkasta antibiotika, som ibland faktiskt behövs. Men man ska heller inte heller göra som vissa skolmedicinare och fördöma och fnysa åt örter och det som naturen kan ge.

Och väldigt politiskt?

– Ja, men aldrig partipolitiskt. Jag har alltid trott och tror fortfarande att jag kan jobba snabbare utanför partipolitiken. Det är heller inte säkert att mina värderingar och mina teser stämmer in exakt med ett partis – så för att inte tvingas vara tyst för att det inte stämmer håller jag mig utanför partipolitiken. Jag vill tänka större och inte låta mitt tänkande begränsas av partigränser.

Så skulle hon i den bästa av världar vilja se att också några av samhällets viktigaste frågor hanterades, nämligen de om skola, vård och omsorg.

– Jag inser ju att det är en utopi – men skola vård och omsorg borde ligga utanför de partipolitiska frågorna. Det är förkastligt med så korta mandatperioder – fyra år – som styr så viktiga funktioner. En regering kan sätta in åtgärder – och så åker de ut när nya tar över. Det tar ett par år innan nya makthavare satt sig in i frågorna. I bästa tar man två steg fram och ett bak. I värsta fall ett fram och två bak…

– Det är tragiskt att det ska vara så, vi borde försöka ha en koalition kring skola vård och omsorg där alla partier måste sitta ner och förhandla – och som inte påverkas av att mandatperioden är över. Vi behöver hitta långsiktighet och hållbarhet i de här frågorna. Men hur ska vi få till det om vi inte gör en förändring i systemet?

Det är lätt att låta frustration och ilska genomsyra en text med en så driven kvinna som Alexandra Charles von Hofsten, men det är inte där hon är. Driven, ja. Hårt arbetande, ja. Och otålig. Men också med en stark känsla för hur viktigt det är att ha roligt och glädja sig i livet, att återhämta sig och att njuta.

Är du duktig på att återhämta dig?

– Jag HAR varit duktig på återhämtning, men är inte fullt så bra som jag var… Kanske för att jag tycker att jag börjar få lite bråttom. Den känslan har att göra med att jag blir äldre. Tidigare hade jag all tid i världen, lättare att ägna mig åt återhämtning. Men jag försöker att boka av, tacka nej och bejaka återhämtning.

– Jag älskar att komma ut i naturen. Stad och natur – jag vill ha både och. Det finns så mycket parker och grönområden i Stockholm, det räcker att gå någonstans där naturen finns runtomkring. All slags kultur är också återhämtning för mig; att lyssna på musik, se en föreställning eller film – och att dansa, cykla, simma och bada bastu.

– Det är viktigt att ha roligt och njuta av livet. Hälsosamma saker är inte nödvändigtvis tråkiga! Det är en attityd man behöver ändra på; inte äta så mycket kött, inte dricka alkohol så ofta.

För två år sedan gifte hon om sig. Den nya följeslagaren i hennes liv är maken Bengt von Hofsten. Hon skrattar.

– Men min bästa återhämtning var att gå med min hund, som jag hade fram till för tre år sedan. Man kommer ut med en hund, för att man måste ut! Jag tror att det blir en ny hund snart… Det ger en lyckan av allt alltid ha en följeslagare.

– När vi gifte oss sa Bengt: ”Nu börjar mitt liv som hund”.

Text: Maria Torshall
28 juli, 2018

Mejeriet som stödjer Pride med regnbågsförpackningar: ”Vi strävar också efter ett mänskligare samhälle”

Det lilla biodynamiska mejeriet på Järnaslätten, Järna Mejeri, byter under Prideveckan skepnad på alla sina förpackningar. De annars så vita, och prisbelönta, förpackningarna intar under veckan inte bara en färg – utan alla. "Precis som Pride vill vi sträva efter ett mänskligare samhälle", säger Göran Pärlklo, försäljningschef på Järna Mejeri.…

LÄS MER

Det lilla biodynamiska mejeriet på Järnaslätten, Järna Mejeri, byter under Prideveckan skepnad på alla sina helmjölksförpackningar. De annars så vita, och prisbelönta, förpackningarna intar under veckan inte bara en färg – utan alla. ”Precis som Pride vill vi sträva efter ett mänskligare samhälle”, säger Göran Pärlklo, försäljningschef på Järna Mejeri.

Att ta beslutet att stödja Pride med förpackningar i regnbågens alla färger, var enkelt, berättar Göran.

– Pride handlar ytterst om varje individs rätt att vara sig själv och att finna sin egen väg. Det budskapet respekterar och stöttar vi på Järna Mejeri fullt ut, säger Göran Pärlklo, försäljningschef på Järna Mejeri.

Mejeriet har sedan starten varit något av en uppstickare som valt att gå sin egen väg. Här får mjölkbönderna högre ersättning, man samarbetar bara med gårdar med ekologiskt kretsloppsjordbruk och hanteringen av råvaran sker på ett så naturligt sätt som möjligt.

– Vi är en aktör som vill visa respekt för både människa och miljö i allt vi gör. Vi känner väl igen oss i Prides strävan för ett mänskligare samhälle, avslutar Göran.

För varje såld regnbågsförpackning skänker Järna Mejeri 50 öre till Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter (RFSL).

26 juli, 2018

Findhorn – ekobyn där inre utveckling är viktigare än prestationer

Det pratas ofta om psykisk ohälsa idag, något som allt fler lider av i dagens prestationsfokuserade samhälle. Findhorn är en by i Skottland som samlat människor som valt att fokusera på inre utveckling och livskvalitet. Här berättar vi om en annorlunda plats i ett omgivande samhälle där allt tycks snurra fortare och fortare. …

LÄS MER

Det pratas ofta om psykisk ohälsa idag, något som allt fler lider av i dagens prestationsfokuserade samhälle. Findhorn är en by i Skottland som samlat människor som valt att fokusera på inre utveckling och livskvalitet. Här berättar vi om en annorlunda plats i ett omgivande samhälle där allt tycks snurra fortare och fortare.

Allt började för femtiofem år sedan då några eldsjälar startade det som skulle komma att bli Findhorn. Idag, en internationell samlingspunkt för människor från hela världen. Byn har femhundra invånare men hit kommer tusentals besökare varje år för att se hur det är att leva i ett sammanhang där ekologisk hållbarhet och inre utveckling fått stå i centrum.

– Vi försöker få in ett helhetstänkande i allt vi gör. Vi strävar efter att skapa en plats som välkomnar varje människas fysiska, emotionella, mentala, energimässiga och andliga aspekter. Vi vet att det här sättet att tänka gör det möjligt för oss att nå vår högsta potential. Genom att lyssna inåt, skapa i samförstånd med naturen och engagera oss kärleksfullt i vårt arbete skapar vi vår optimala vision för livet i den annars så praktiska verkligheten, berättar Janet Limb som jobbar med PR på Findhorn Foundation.

Varje morgon och kväll samlas man i Findhorn för gemensam meditation. Däremellan pågår arbete i trädgården eller köket, gemensamma måltider och på kvällen sker inte sällan kvällsaktiviteter som till exempel dans, diskussionsgrupper eller evenemang i det egna konstcentret Universal Hall.

– Det är alltid något på gång i Findhorn. Vi har ett aktivt program med workshops och retreats under hela året där vi erbjuder ett stort antal aktiviteter som kretsar kring ämnen som till exempel andligt sökande, mysticism och självutveckling. Vi anordnar även onlineevent, där man kan livestreama våra konferenser och utvalda evenemang, berättar Janet vidare.

Sedan 1997 är Findhorn Foundation godkänd som en officiell samarbetspartner till Förenta Nationerna (FN) och har sedan dess genomfört en rad samarbetsprojekt tillsammans. Verksamheten bedriver även ett internationellt center för hållbarhet – ett socialt laboratorium som utvecklar nya projekt och idéer för att uppmana professionella och innovativa organisationer att utvecklas och röra sig mot en hållbar ekonomi.

Svenskar i Findhorn

En av de svenskar som bor på platsen är Gabrielle Buist. Hennes föräldrar möttes i Findhorn i mitten av 70-talet, och det är även här Gabriella till största delen har växt upp. Efter ett antal år i både Stockholm och London bestämde hon sig som vuxen att flytta tillbaka.

– Jag längtade efter en plats där jag kunde göra en unik skillnad i världen. Så jag flyttade tillbaka till Findhorn och startade ett nytt liv här. Idag jobbar jag på en avdelning som heter Building Bridges, där vi försöker nå ut till grupper som inte skulle hitta oss på egen hand men som vi tror skulle trivas. Det kan handla om företag eller hjälporganisationer som vill komma för specifika samtal, utsatta unga människor eller vuxna med inlärningssvårigheter som kommer för att knyta band med platsen och de vänliga människorna här, berättar Gabriella Buist.

Även svensken Göran Wiklund bor i Findhorn. Göran började jobba som konsult inom klimatstrategi på 80-talet. Idag jobbar han tillsammans med en av de ledande konsultfirmorna när det kommer till miljömässig hållbarhet. Han delar sin tid mellan Stockholm och Findhorn.

– Jag kom hit för att lära mig mer om mig själv. Jag gick på Experience Week och något som heter Group Consciousness Training. Min före detta affärspartner och jag deltog i en affärsfokuserade konferenser här och i samband med det träffade jag min blivande fru. Jag jobbar idag bland annat med ett projekt där jag mäter koldioxidutsläppen från ekobyn Findhorn. Genom att se hur vi påverkar miljön kan vi göra något åt det, säger Göran.


23 juli, 2018

Ekologiska kretsloppsjordbruk och kulturspannmål klarar torkan bättre

I tider av torka blir det även i Sverige tydligt att konventionella jordbruk är mindre motståndskraftiga mot påfrestningar av olika slag. I ett inslag på SVTs lokalnyheter från Södertälje/Stockholm framgår att dagens spannmålssorter som växtförädlats med sikte på maximal skörd klarar torkan sämre än mer naturligt förädlade kultursorter som exempelvis Ölandsvete. De sistnämnda har djupare rötter, förklarar Artur Granstedt, som är docent i växtodling och ekologiskt lantbruk.…

LÄS MER

I tider av torka blir det även i Sverige tydligt att konventionella jordbruk är mindre motståndskraftiga mot påfrestningar av olika slag. I ett inslag på SVTs lokalnyheter från Södertälje/Stockholm framgår att dagens spannmålssorter som växtförädlats med sikte på maximal skörd klarar torkan sämre än mer naturligt förädlade kultursorter som exempelvis Ölandsvete. De sistnämnda har djupare rötter, förklarar Artur Granstedt, som är docent i växtodling och ekologiskt lantbruk.

Olika kulturspannmål är även intressanta av flera andra skäl. De ger en biologisk mångfald, de är mer lokalt anpassade, de är ofta mer näringsrika och de är mer motståndskraftiga även mot sjukdomar (läs mer om vitsen med kulturspannmål här). Men den nu aktuella jämförelsen kring vad som händer när vårt land drabbas av torka handlar inte bara om alternativet att odla hållbara kultursorter, som idag motsvarar en mycket liten del av odlingsarealen i Sverige.

– Problemet med torkan speglar ett större systemfel i det högspecialiserade konventionella lantbruket som har lett till att odlingsjordarna har mindre mull och därmed sämre vattenhållningsförmåga. Där slår torkan hårdast, berättar Artur Granstedt.

Det här gäller både de gårdar som specialiserat sig på ensidig spannmålsodling och gårdar som specialiserat sig på djurhållning. På spannmålsgårdarna får man nu mycket sämre skördar och på djurgårdarna, där man ofta maximerat antal djur, räcker nu inte fodret som man odlar och man tvingas slakta ut.

Artur Granstedt förklarar att det specialiserade lantbruket är mer sårbart. Däremot har gårdar med både växtodling och djurhållning större marginaler att ta av. Djuren har både vall att äta och räcker inte den kan man ta till spannmål och brödsäd. Allra bäst menar han är att ha ett ekologiskt kretsloppsjordbruk med en balans mellan både odling och djurhållning och med en lämplig växtföljd där exempelvis spannmålsodling varvas med vallodling av bland annat fleråriga djuprotade klöverväxter. Det ger mer mull och en bördigare odlingsjord som klara torkan bättre än konventionella odlingar.

– När man är ute och tittar på och jämför hur det ser ut på fälten idag blir det här tydligt. Ekologiska kretsloppsjordbruk, både med och utan kulturspannmål, klarar torkan bättre. En viktig poäng är också att man på köpet får större biologisk mångfald och mer motståndskraft även mot andra påfrestningar, säger Artur Granstedt.

Foto: SVT

Läs även

,

Text: Red / Staffan Nilsson

13 juli, 2018

Svensk forskning ska inspirera minskning av polska utsläpp

Polen är det land som släpper ut mest kväve och fosfor till Östersjön, och utsläppen ökar. Nu ska ett svenskt tvärvetenskapligt forskningsprojekt studera hur hållbara kretsloppsgårdar och livsmedelskluster i Polen arbetar, för att visa på bra exempel.…

LÄS MER

Polen är det land som släpper ut mest kväve och fosfor till Östersjön, och utsläppen ökar. Nu ska ett svenskt tvärvetenskapligt forskningsprojekt studera hur hållbara kretsloppsgårdar och livsmedelskluster i Polen arbetar, för att visa på bra exempel.

Det är Biodynamiska forskningsinstitutet (SBFI) i Järna som står för projektet. Det baseras bland annat på erfarenheter från det Sverige-baserade Beras-projektet, som vuxit fram i Järna- och Södertäljeområdet utifrån SBFI:s mångåriga forskning om biodynamisk odling och uthållig livsmedelsförsörjning. Forskningen och Beras arbete har sedan spridits till andra länder runt Östersjön och numera även globalt genom FN.

Top-down-direktiv har inte fungerat

Polen har ungefär hälften av all odlingsmark som finns runt Östersjön och det ekologiska har inte så stark ställning i landet. Jordbruket håller här dessutom på att genomgå en omstrukturering och industrialisering som riskerar leda till mer brutna kretslopp av näringsämnen och därmed ännu mer utsläpp.

Samtliga länder runt Östersjön har genom EU-baserade Baltic Sea Action Plan kommit överens om att minska utsläppen av kväve och fosfor. För flertalet länder har utsläppen minskat totalt sett, mycket tack vare ökning av ekologisk odling, medan det konventionella jordbruket i många fall däremot har ökat sina utsläpp. Men i Polen sker en så pass kraftig ökning av utsläppen att den totala belastningen på Östersjön inte minskar.

Enligt SBFI har styrning genom top-down direktiv inte kunnat bryta de negativa trenderna. Däremot kan ekologiska kretsloppsgårdar och livsmedelskluster som växer upp i samarbetet mellan producenter, förädlare, distributörer och konsumenter vara en del av lösningen på växtnäringsläckaget och spridningen av bekämpningsmedel samt klimatutmaningen.

Viktigt visa positiva exempel

I Polen finns flera klusterbildningar där jordbruk och livsmedelsaktörer samarbetar och åstadkommer uthållig produktion och konsumtion inom matkedjans samtliga led. I den nu aktuella studien utvärderas naturvetenskapliga, ekonomiska och samhällsvetenskapliga aspekter av dessa klusterbildningar, för att lyfta fram best practices och förslag till åtgärder. SBFI menar att det är viktigt att visa positiva exempel på hur sådant samarbete fungerar och lyfta fram hållbar matproduktion i Polen, där den ekologiska livsmedelsmarknaden ännu är förhållandevis liten.

Text: Red / Staffan Nilsson
9 juli, 2018

Äntligen slut på straffbeskattning av klimatkompensation?

En dom från Högsta Förvaltningsdomstolen öppnar nu upp för att kostnader för klimatkompensation blir avdragsgilla. Det betyder att företag som tar extra ansvar för sin klimatpåverkan kan slippa en extra beskattning för detta.…

LÄS MER

En dom från Högsta Förvaltningsdomstolen öppnar nu upp för att kostnader för klimatkompensation blir avdragsgilla. Det betyder att företag som tar extra ansvar för sin klimatpåverkan kan slippa en extra beskattning för detta.

Det här är en principiellt mycket viktig fråga som drivits av flera framsynta företag som förutom att arbeta med att kartlägga och minska sin klimatpåverkan även har satsat på klimatkompensation genom trädplantering. Bland annat är det Saltå Kvarn, Arla, Max Burgers och Arvid Nordquist som varit föregångare på det här området.

Den nya domen öppnar möjligheten för företag att i sina räkenskaper behandla kostnader för klimatkompensation som en normal kostnad i verksamheten. Tidigare stoppades den möjligheten i olika instanser, vilket i praktiken innebar något av en straffbeskattning för en viktig del av klimatarbetet. Detta riskerade hämma det frivilliga klimatarbetet i svenskt näringsliv.

Argumentet från Skatteverket var att klimatkompensationen bara skulle betraktas som gåva utan koppling till verksamheten och därför inte kunna dras av som vanlig kostnad. Men från företagshåll menade man att för verksamheter som tar ansvar för sin klimatpåverkan på olika sätt är klimatkompensation ofta en central och rent av självklar del av kostnaderna för att få fram hållbara produkter till marknaden, och att detta därför bör vara avdragsgillt.

Högsta Förvaltningsdomstolens nya dom gäller Arla och innebär av allt att döma en ändrad rättspraxis. Domen säger att det finns ”anledning att anta att Arlas utgifter för klimatkompensation främjat avsättningen av de ekologiska mejeriprodukterna. Med hänsyn härtill kan utgifterna för klimatkompensationen inte anses utgöra gåvor utan är sådana marknadsföringskostnader som ska dras av i näringsverksamheten.”

Den här domen har föregåtts av en skattejuridisk och klimatpolitiskt kamp som pågått i flera år och med flera parter inblandade. Den började med att Saltå Kvarn, som var mycket tidig med att klimatkompensera sina produkter och sin verksamhet, nekades avdrag för dessa kostnader. Max Burgers, som också länge varit föregångare inom klimatarbete, menar att ändringen i rättspraxis som den nya domen leder till gör det lättare för företag att skapa klimatpositiva produkter och att det är en seger för jordens klimat.

 

Text: Red / Staffan Nilsson

8 juli, 2018

Vad är evidens egentligen?

Tolv läkare på fyra månader, förvärrade sömnstörningar, smärta och stickningar i armarna. Det var juristen Robin Enanders resultat efter att ha sökt hjälp hos den svenska allmänvården för utmattningssyndrom. Riktig hjälp fick han först på Vidar Rehab i Järna där han också fick verktyg för långsiktigt välmående. Hans berättelse inledde Famnas fullsatta seminarium i Almedalen på temat ”Vad är evidens egentligen?”.…

LÄS MER

Tolv läkare på fyra månader, förvärrade sömnstörningar, smärta och stickningar i armarna. Det var juristen Robin Enanders resultat efter att ha sökt hjälp hos den svenska allmänvården för utmattningssyndrom. Riktig hjälp fick han först på Vidar Rehab i Järna där han också fick verktyg för långsiktigt välmående. Hans berättelse inledde Famnas fullsatta seminarium i Almedalen på temat ”vad är evidens egentligen?”.

 

Utifrån ett patient-, läkar-, forsknings – och myndighetsperspektiv diskuterade fyra paneldeltagare begreppet evidensbaserad medicin och användningen av evidensbegreppet i det svenska offentliga samtalet om vården. Moderator Maria Torshall ledde seminariet där Nina Rehnquist, professor emeritus, Sten Anttila från Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU), Isis Amer Wåhlin, gynekolog och forskare på Karolinska Institutet och juristen Robin Enander medverkade.

 

Begreppet evidensbaserad medicin har myntats av den kanadensisk-amerikanske läkaren David Sacket. Han menade att frågan om evidens måste vila på tre ben – patientens preferens, klinisk expertis och forskning. Han pekade också på att evidensbegreppet riskerade att ”tyranniseras” av vetenskapliga rapporter och att de andra aspekterna av den evidensbaserade medicinen lätt skulle tappas bort. Flera av paneldeltagarna instämde i detta.

 

Isis Amer Wåhlin menade att hennes profession, det vill säga den kliniska sidan, ofta bortsåg från den förstnämnda – patientens preferenser. Hon exemplifierade detta med Robin Enanders berättelse, där han blev misstänkliggjord när han beskrev biverkningseffekter och försämrat tillstånd till följd av de läkemedel han fick utskrivna.

 

Läkarna lyssnade hellre till skolboken och praxis än att faktiskt se och uppmärksamma Robins egen historia, vilket Isis menade var vanligt förekommande då läkarkåren sällan har tid, resurser eller internt stöd inom organisationen att ge individanpassad vård eller ta till sig nyare forskning från exempelvis SBU.

 

Sten Anttila från SBU beskrev hur de studier som genomfördes för att ge evidens till nya behandlingar eller kliniska ingrepp historiskt mest hade byggt på kvantitativa och mätbara studier. Då patientens perspektiv och upplevelser istället kräver kvalitativa studier för att kunna mätas har dessa därmed inte utgjort grunden för de riktlinjer och behandlingar som svensk vård idag bygger på. Först på senare tid har kvalitativa studier börjat tas med i SBU:s sammanställningar av forskning. Det tar dock många år innan nya rön når läkarkåren.

Robin Enander beskrev i sin berättelse hur han till slut, efter att ha träffat tolv olika läkare, vände till Stiftelsen Vidarklinikens sjukhus Vidar Rehab, som han läst hade haft god framgång att behandla och bota utmattningssyndrom. För första gången sedan han sökte hjälp upplevde han där ett humanistiskt inslag där han blev lyssnad på. Vården byggde mycket på att skapa en regelbundenhet i kost, sömn och fysisk aktivitet anpassat efter just honom, istället för att man bara skrev ut ytterligare sömnmediciner eller andra preparat.

 

Professor Nina Rehnqvist menade att Robins berättelse inte var unik, att det i svensk offentlig vård är vanligt förekommande att ingen läkare får ansvar för helhetssynen på patientens hälsa, utan att man istället ofta behandlar utifrån sitt smala expertområde. Detta medför att vården inte alltid utövas med respekt för den enskilda patienten, och att denne därigenom får för liten roll i behandlingen, har för lite självbestämmande och respekteras i för liten utsträckning. Hon lyfte även problematiken med att hälso- och sjukvårdslagen egentligen inte följs och att det inte finns någon instans som verkligen har ansvar för det.

 

Läkaren Isis Amer Wåhlin menade också att den svenska ersättningsmodellen, där viss typ av vård eller behandling ger en viss typ ersättning från kommun eller landsting, gör att man som läkare ofta känner sig låst och begränsas i den vård man skulle kunna ge till en patient. Att utföra en ny typ av behandling eller förändra arbetssättet på ett sjukhus är därför svårt, inte minst då kulturen inom sjukhusen sällan är öppen för nya behandlingar.

 

Avslutningsvis argumenterade Nina Rehnqvist att det måste ske ett paradigmskifte inom vården, där läkarna hela tiden måste arbeta utifrån sitt grunduppdrag det vill säga att jobba för patientens bästa, och inte drivas av ersättningsmodeller eller rådande ovilja till förändring inom sjukhusen. För detta krävs ett klimat och ett ledarskap som tillåter detta. På så sätt kan man uppnå ett systematiskt förbättringsarbete, där vården får verktyg att utvärdera sig själv och förbättra sina behandlingar kontinuerligt. I sinom tid skulle detta leda till att patientens faktiska upplevelser får en större roll inom evidensbaserad vård, och att den så avgörande humanismen skulle genomsyra hela vårdupplevelsen.

 

Se seminariet i sin helhet här:

""