Om ansvariga svenska politiker verkligen menar allvar med de globala klimatmål man ställt sig bakom måste man även våga ta tag i jordbruket och maten, som står för över en tredjedel av vår konsumtions klimatbelastning. Med nuvarande politiska ambition når vi inte alls målen, anser Artur Granstedt som är docent i växtodling och ekologiskt lantbruk.

– Det saknas tillräckliga insikter om det här. Nu behövs en radikalare strategi för både omställning till ekologiskt kretsloppsjordbruk och en kraftig minskning av köttkonsumtionen.

Sveriges livsmedelsstrategi och klimatmål går inte ihop

Enligt Parisöverenskommelsen från 2015 ska vi till år 2050 begränsa utsläppen av växthusgaser så att temperaturökningen stannar vid 1,5–2 grader. För oss i Sverige innebär det att vi ska minska utsläppen med cirka 80 procent. Och det inkluderar förstås även utsläpp som vår import orsakar i andra länder, vars andel av våra utsläpp har ökat med 50 procent den senaste 20 åren. Den sektor i Sverige som totalt sett har störst klimatpåverkan (38 procent) är livsmedelsområdet.

– Ändå tycks man undvika att ta tag i detta, och ger istället större uppmärksamhet åt transport- och energisektorerna. Vår totala klimatbelastning ligger på samma nivå som för 25 år sedan. Om vi ska lyckas minska våra emissioner av växthusgaser från dagens 11 ton till 2 ton per person och år måste samtliga sektorer vara med fullt ut, säger Artur Granstedt.

Han pekar på att regeringens nuvarande livsmedelsstrategi och handlingsplan (som beslutades 2017) inte räcker till. Ambitionen där är att öka den ekologiska odlingsarealen med 30 procent till år 2030, vilket egentligen bara motsvarar en fortsättning av den ökningstakt vi redan har sedan några år tillbaka. Ökningen måste, enligt Artur, ske betydligt snabbare. Ekomålet för 2030 behöver vara minst 50 procent av odlingsarealen för att vi till 2050 ska ha möjlighet att ställa om hela jordbruket till ekologiska kretslopp. Men då måste också en skärpning ske av vad som får kallas ekologisk odling. Detta är vad som krävs för att vi ska komma i närheten av att nå klimatmålen, som också förutsätter en radikal minskning av köttkonsumtionen.

Mer kretslopp viktigt av flera skäl

All ekologisk odling förutsätter att man har odling av vall med kvävebindande baljväxter på minst en tredjedel av arealen för att kunna driva odlingarna utan konstgödsel. Mångsidigheten med vallodling gör också att ekologisk odling kan drivas utan kemiska bekämpningsmedel. Men för att långsiktigt hushålla med växtnäringen och förhindra dagens stora läckage av kväve som skadar både hav och klimat måste man även föra tillbaka växtnäringen till odlingsjorden via djurgödseln. Så gör man i det som kallas ekologiskt kretsloppsjordbruk.

Artur menar att vi därför behöver skärpa kraven på vad som ska kallas ekologiskt och som därmed ska kunna få de eko-stöd som finns för lantbruk. Det bör ställas krav på verkliga kretslopp. Det innebär att gårdarna behöver ha både växtodling och djurhållning i en väl avvägd balans, på varje gård eller i samarbete mellan flera gårdar. Artur uppskattar att verkliga kretslopp idag bara finns på 40 procent av dagens svenska ekologiska lantbruk. Många ekogårdar har idag för många djur eller inga djur alls, och i båda fallen innebär det att man inte fullt ut åstadkommer ett kretslopp av näringsämnen, vilket innebär förluster för miljön.

Men den ännu större frågan är förstås att ställa om från konventionellt jordbruk till ekologiskt kretsloppsjordbruk – ett lantbruk som bland annat binder mer kol i marken i form av mull och som inte använder fossilenergikrävande konstgödsel och där fodret till djuren inte tar mark och skogsmark i anspråk i andra länder. Det har inte bara stor betydelse för vår klimatpåverkan, utan innebär också att läckaget av näringsämnen från jordbruket minskar kraftigt, vilket är mycket viktigt för att rädda Östersjön. Även odlingsjordens bördighet säkras då långsiktigt. Vi slipper förstås också spridning av kemiska bekämpningsmedel och dagens dramatiska minskning av biologisk mångfald kan hejdas. Genom att ställa om till ekologiskt kretsloppsjordbruk baserat på lokala resurser och samtidigt minska köttkonsumtionen kan vi också minska behovet av odlingsmark och göra Sverige mer självförsörjande på baslivsmedel.

Morot och piska

– Det behövs både morot och piska för att åstadkomma den nödvändiga omställningen. Bland annat bör man införa ett strukturstöd för bönder som vill ställa om till ekologiskt kretslopp. Många har tidigare uppmuntrats att investera tungt i högspecialiserat mer ensidigt lantbruk utan kretslopp och sitter idag fast i de investeringarna, säger Artur Granstedt.

– Samtidigt bör man göra det dyrare att använda konstgödsel i det konventionella jordbruket genom en kännbar skatt, och pengarna från detta ska gå till bönder som ställer om till ekologiskt. Det här är kontroversiellt, men viktigt. Det skulle leda till att fler lantbruk tar vara på stallgödsel och åstadkommer ett mer naturligt kretslopp av växtnäringsämnen, istället för att köpa in fossilenergikrävande konstgödsel utifrån och spä på läckaget till mark och vattendrag.

Det finns ytterligare en viktig möjlighet att göra jordbruket mer fossilfritt och minska utsläppen av klimatgaser ännu mer, berättar Artur. Med hjälp av gödsel och annat organiskt material kan gården producera egen biogas för sina maskiner. Det är testat och fullt möjligt att täcka in en stor del av ett lantbruks energibehov på det sättet. Här skulle det behövas ett omfattande stöd för sådan småskalig biogasproduktion och att det börjar tillverkas biogasdrivna traktorer, menar Artur.

Ekologiskt kretsloppsjordbruk är väl beprövat, inte minst genom EU-projektet Beras med Artur Granstedt som projektledare. Det omfattade ett stort antal försöksgårdar i länderna runt Östersjön inklusive Sverige. Nu planerar Artur och kollegor ett nytt praktiskt forskningsprojekt med en rad försöksgårdar i Sverige, för att se hur en omläggning kan gå till och fungera i olika regioner från norr till söder.

Minska köttkonsumtionen med 80 procent

Vad innebär då en omläggning av jordbruket för konsumenterna? Om vi ska gå i mål med klimatmålen till år 2050 behöver även konsumtionsvanor ändras. När det gäller köttkonsumtionen måste den, enligt Artur, minska med cirka 80 procent. Denna minskade köttkonsumtion motsvarar ungefär den mängd nötkött som kan produceras på ett hållbart sätt i ekologiskt kretsloppsjordbruk, där gårdar har en balans mellan växtodling och kor (eller andra betande, idisslande djur). Man har alltså inte fler kor än man kan odla grovfoder till.

Artur menar också att vi bör minimera den storskaliga produktionen av kött från enkelmagade djur som kyckling och svin, som föds upp på sådant vi människor kan äta. Den produktionen är miljömässigt ohållbar därför att den slukar mycket resurser samtidigt som den inte kan vara en del av jordbrukets naturliga kretslopp av näringsämnen.

Rimligt betala mer för hållbar mat

Vad händer med matpriserna om maten produceras på ett mer hållbart sätt i ekologiska kretsloppsjordbruk?

– Man kan räkna med att priserna ökar, men idag betalar vi ju inte matens verkliga pris. Med konventionellt jordbruk blir det betydande miljökostnader som vi skjuter på framtiden eller till andra delar av världen, säger Artur Granstedt.

Enligt en undersökning som han lett kan en verkligt hållbar matproduktion innebära att matkostnadernas andel av ett hushålls disponibla inkomst ökar från 12 procent (vilket är genomsnittet i Sverige idag) till cirka 15 procent.

– Om vi som konsumenter skulle betala vad maten verkligen kostar skulle matens pris vara betydligt högre än idag. Vad många kanske inte tänker på är dessutom att en del av detta idag går via olika former av skattefinansierat gårdsstöd och miljöbidrag. Jag tycker det är rimligt att lägga lite mer av hushållsbudgeten på mat som inte förstör miljön.

Artur anser att det här handlar om kunskap och vilja hos alla parter. Vi står nu inför en ödessituation för mänskligheten och tidsfristen för ett verkligt uppvaknande kring klimatförändringen, havsmiljön och den biologiska mångfalden med mera krymper ständigt. Han menar att det omgående behövs en färdplan för att lyckas nå målet i tid och minska klimatbelastningen med 80 procent till år 2050.

– Jag vill tro på människors förmåga att ta sitt förnuft tillfånga och styra utvecklingen istället för att styras av kortsiktiga intressen. Vår framtid avgörs av om vi kan vara medvetna människor som tar ansvar, eller inte. Där har vi hamnat idag, säger Artur Granstedt.

Det saknas tillräckliga insikter om vilken nyckelroll jordbruket och vår matkonsumtion har för att vi ska nå klimatmålen. Denna stora utmaning för livsmedelssektorn hamnar ofta under klimatdebattens radar, trots att det handlar om en tredjedel av vår klimatpåverkan. En ny regering behöver ta tag i detta omgående, skriver docent Artur Granstedt i en debattartikel i Dagens Samhälle.

Även den senaste rapporten från FN:s klimatpanel visar att alla sektorer i samhället måste åstadkomma snabbare och större minskningar av klimatutsläppen för att vi ska nå målen.

Artur Granstedt skriver att det som krävs är en omläggning av jordbruket så att det drivs med hjälp av lokala och förnybara resurser, och en konsumtion som är mer anpassad till detta. I grund och botten handlar det här om att vi måste återskapa en balans mellan växternas fotosyntes och vår konsumtion. Det är bara genom fotosyntesen som förnybara resurser skapas. Granstedt menar att vi inte kan fortsätta med ett livsmedelssystem som förbrukar mycket mer resurser än vad fotosyntesen förmår att återskapa.

Dagens konventionella jordbruk anser han inte vara den solfångare och kolsänka det borde vara. Det drivs av fossil energi bland annat genom framställningen av konstgödsel, som inte bara ger en klimatpåverkan utan även leder till stora överskott av kväve som belastar miljön på flera sätt. Samtidigt leder vår höga konsumtion av kött till att det, via spannmåls- och soyabaserade ”djurfabriker”, uppstår både stora näringsläckage till sjöar och hav och emissioner av klimatgaser.

Ett regenerativt jordbruk däremot innebär ett kretslopp av växtnäringsämnen och kan tillsammans med en minskad köttkonsumtion minska matens klimatbelastning med 75 procent, och samtidigt återskapa bördig jord. Det förutsätter en växtföljd med vallodling med bland annat kvävebindande baljväxter, rätt antal betande djur anpassat till vallodlingen samt att växtnäring återförs till marken via djurgödseln.

Artur Granstedt anser att de svenska politiska målen om ekologisk odling är otillräckliga och att det krävs radikalare tag för att nå klimatmålen. Han skriver att vi inte har råd att fortsätta ducka för vad som faktiskt måste göras även på jordbruksområdet.

En stor del av vår konsumtions miljöpåverkan sker i andra länder, vilket återigen bekräftas av en rapport nyligen från Naturvårdsverket. Det är viktigt att vara medveten om detta när vi då och då får andra rapporter om smärre minskningar av utsläpp inom Sveriges gränser. Där inkluderas inte vår stora import, som står för två tredjedelar av den svenska konsumtionens klimatpåverkan.

I rapporten Miljöpåverkan från svensk konsumtion har man tittat på miljöpåverkan både i Sverige och utomlands, bland annat när det gäller utsläpp av betydelse för luftkvalitet och klimat samt kemikalieanvändning. Den studie som ligger till grund för rapporten visar överlag att svensk matkonsumtion har stor påverkan utanför landets gränser. Särskilt tydligt är detta när det gäller kemikalier i jordbruket samt utsläpp från avskogning för att få fram mer jordbruksmark.

En vanlig uppskattning för Sverige är att vår mat står för cirka en tredjedel av vår totala klimatbelastning. Enligt Naturvårdsverkets rapport kommer nära 40 procent av den svenska matkonsumtionens klimatpåverkan från svenska utsläpp, medan större delen alltså sker i andra regioner, bland annat i andra europeiska länder, Asien och Latinamerika.

Cirka en femtedel av användningen och utsläppen av farliga kemikalier som svensk konsumtion genererar sker enligt rapporten inom Sveriges gränser. Resten sker i andra länder som vi importerar ifrån. Man har dock inte hela bilden av detta eftersom den befintliga statistiken om kemikalieanvändningen i världens jordbruk är ganska bristfällig, särskilt i utvecklingsländer.

I Naturvårdsverkets rapport nämns en av utgångspunkterna för svensk miljöpolitik – det så kallade Generationsmålet: ”Det övergripande målet för miljöpolitiken är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser.”
Rapporten påminner också om att Sveriges riksdag tidigare (i en proposition 2010) har beslutat att det övergripande målet för svensk miljöpolitik är att förutsättningarna för att lösa miljöproblemen ska finnas på plats inom en generation, vilket tolkas som år 2020.

Så hur går det?
Inte så bra, måste man nog säga. Det övergripande miljöpolitiska målet verkar idag ganska avlägset.

Enligt försäljningsstatistik är vi betydligt mer benägna att köpa ekologiskt och biodynamiskt vin jämfört med ekologisk mat. Det verkar som om vi överlag är noga med miljö, kvalitet och omsorgsfull produktion när det gäller vin, men inte lika noga med maten. Varför är det så?

Enligt siffror från förra året är andelen ekovin (vilket får antas inkludera även många biodynamiska viner) tre gånger högre än andelen ekologiska livsmedel som vi köper i detaljhandeln. Ekoviner står för cirka 22 procent medan ekomaten står för cirka 7 procent i detaljhandeln.

Man kan fråga sig vad som är ”grejen” med ekologiska och biodynamiska viner som gör att vi i högre grad väljer det jämfört med ekologisk mat, som ju totalt sett har betydligt större betydelse för miljön. Skillnaderna i försäljningssiffrorna har troligen flera förklaringar.

Mer hantverk i eko

Vi har pratat med Coop:s tidigare och mångårige miljöchef, Mikael Robertsson, som har en lång bakgrund från många delar av livsmedelsbranschen och som på senare år även arbetat en hel del med vin. Numera är han konsult och även handelsman inom ekologiska livsmedel. Ett signum för ekoprodukter som han vill börja med att lyfta fram är att de ofta innebär mer hantverksmässig produktion än konventionella produkter.

– När man exempelvis producerar ekoviner och biodynamiska viner kan man inte fuska och ta till enkla lösningar på samma sätt som vid konventionell produktion. Enligt vinproducenter som jag pratat med kan man trixa till konventionella viner ungefär som man kan göra med många livsmedel. Men detta är svårare att göra med ekoviner och här ställs producentens kompetens på prov. I ekologisk produktion måste man göra mer som man gjorde förr, och mer utifrån sina egna sinnen, säger Mikael Robertsson.

Han tror att det är ganska vanliga vinkonsumenter som köper ekoviner. Inte alls bara ”vinkännare”, som han tycker tidigare var ganska tröga på att ta till sig ekologiska begrepp.

– Många som väljer ekoviner vet att det har betydelse och många tycker troligen också att det är trevligt att berätta att det är ett ekovin man bjuder på.

Vid odling för ekologiska viner får man inte använda konstgödsel och inte heller kemiska bekämpningsmedel som verkar inifrån växten. Även själva produktionen ska vara ekologisk, inte bara odlingen. I ekovin får man inte använda lika mycket svavel för att stoppa jäsningsprocessen som i konventionella viner. För biodynamiskt vin tar man det ekologiska förhållningssättet ett steg längre, med flera krav. På vingården arbetar man i harmoni med naturen och försöker lyfta fram växtplatsens naturliga förutsättningar. Biodynamisk odling ska fungera som ett kretslopp av näringsämnen och vinet produceras utan filtrering, utan klarning, utan köpt kemisk jäst och med krav på mycket låg användning av svavel (runt 10 gånger mindre än i konventionella viner). I biodynamisk odling används också olika naturbaserade odlingspreparat för att berika jorden.

Mikael Robertsson tycker att producenterna av ekovin med tiden har blivit skickligare och att det numera finns många bra ekoviner i alla olika prisklasser. När det gäller skicklighet ser han direkta paralleller med matproduktion.

– Att exempelvis odla grönsaker och andra matråvaror utan att bespruta och konstgödsla kräver handlag och kompetens, och det skapar man genom erfarenheter år efter år. Det här har ännu inte riktigt kommit in i matindustrin, där man fortfarande ofta väljer de snabba lösningarna.

Stor tröghet hos livsmedelskedjorna

När det gäller den stora skillnaden i andelen ekologiskt för vin respektive mat pekar Mikael Robertsson inte minst på att Systembolaget är ett monopol som kan ta sortimentsbeslut på ett annat sätt, medan detaljhandeln är konkurrensutsatt och att kunderna där i hög grad bestämmer hur det går med ekovaror. Han menar också att det inom livsmedelsindustrin finns större brist på ekoråvaror. Enligt Mikael är man inom livsmedelshandelns stora kedjor rädda för tomma hyllor och därför är man försiktiga med att ta in nya ekovaror. Däremot finns mer fristående handlare som enklare kan ta in ekovaror, även sådana som är mer tillfälliga och mer lokala.

– I de stora kedjorna finns en enorm tröghet kring detta. Jag anser att man måste våga prova små ekoproducenter och ta in mer lokala produkter även om de inte kommer att finnas i alla butiker. Då gynnar man producenter som gör bra produkter och som inte kan fuska. Men det sättet att arbeta med sortiment ställer hela detaljhandelns system på prov, säger Mikael Robertsson.

Han menar också att det här handlar om vilka personer som arbetar med de frågorna inom detaljhandeln, vilka kunskaper de har och vad som premieras internt. Här bör man prioritera upp verkliga matkunskaper mer.

– Det behövs överlag mer av hantverksmässig produktion, vi har tappat bort mycket av det. Förutom de uppenbara miljö- och hållbarhetsfördelarna som följer av eko är det hantverkets kvalitéer som är ”grejen” med både ekovin och ekologiska livsmedel. Man kan förstås även utveckla bra tekniska metoder, men den sensoriska utvecklingen bör man hålla i själv på ett hantverksmässigt sätt.

Till konsumenter har Mikael Robertsson en enkel uppmaning kring vad man väljer i mat- och vinhyllorna:

– Köp ekologiskt, njut av maten och vinet och tänk på arbetet och omsorgen som ligger bakom produkterna. Då smakar det ännu bättre.