Mig tycks det vila en viss melankoli och samtidigt en livskraft över denna fleråriga läkeört som sägs ha vuxit på Golgataberget då Kristus korsfästes. Enligt legenderna användes järnört för att badda Kristi sår och kallades herba sacra av prästerna som använde den som offergåva.

Järnört var en välsignad ört som ingick i altarväxterna för att rena och smycka altaret hos romarna och andra antika folk. Helgad åt Afrodite ingick den i olika kärleksbrygder. De keltiska druiderna använde järnörtsvatten i kultiska profetiska ritualer. Ett starkt beskydd tillskrivs järnört i historien. Små ljust lila blommor på långa vediga stråax, lite spretiga dovt mörkgröna blad, grovtandade med djupa flikar, inte överjordisk eller gudaskön vid det första ögonkastet.

De torkade tebladen doftar ej och smakar inte som citronverbena av aromatisk citron, och är inte heller släkt med den. Järnört är en mer allvarligt sinnad läkeväxt och trolldomsväxt som är så kraftfull att den inte får säljas som te i lösvikt i de norska hälsokostbutikerna. Så drick den med andakt och måtta för självhjälp som kan lindra menssmärtor och ha en sammandragande effekt på livmodern.

Järnört innehåller garvämnen som verkar sårläkande, slemämnen som kan lindra vid halsinfektioner och bitterämnen som gynnar matsmältningen. Några fler nedtecknade användningsområden för järnört är tillexempel vid depression, sömnlöshet, huvudvärk, nervspänning, särskilt i nacke och för att stimulera produktionen av bröstmjölk. Järnört anses ha en renande verkan men skall inte intas under graviditet.

Att dricka dess te under en period för dem som har tröttnat på teer som smakar mynta och lakrits är ett sätt att pröva järnörtens egenskaper. Låt inte dra för länge så det blir för beskt. Ett andra vätskeutdrag blir mildare i smaken.

Att strö blomstänglar och blad på golvet vid fest kanske friskar upp gästernas humör. Att lägga en kvist under huvudkudden kanske ger sköna drömmar och att bjuda sin hjärtanskär en brygd kanske gynnar den spirande kärleken…

Av örtens forna anseende finns idag inte mycket kvar. Vi finner den främst i medelhavsområdet och i våra örtagårdar och hos välsorterade tehandlare och någon enstaka gång förvildad. Sitt svenska namn järnört har den fått för sin rostbruna stjälk och i folktron förmågan att skydda emot att bli sårad av järn i strid och göra orm oskadlig.

Från antik grekisk tid lever namnet verbena kvar. Då användes benämningen som betyder ”helig ört” på ett flertal örter som brukades till altartjänst, dit hör också myrten och lager. Officinalis betyder verkstad, apotek på latin och syftar på artens användning som läkeväxt och att den sålts på apotek.
Läkeverbena kallas den fortfarande idag och tack för att vi har den än!

Guldbär, gyllenbär, kapkrusbär, lyktörtsläktet i familjen potatisväxter.
Inneslutet i ett uppblåst prasslande hölje av foderblad glimmar brandgula, lustiga kulor som smakar sött, fylligt och syrligt. De är dekorativa på kakor och fat men ät dem gärna när de bjuds för de är ett stycke hälsomagi.

För att små fina frön skall kunna sätta nytt liv när en säsong tonar av, finner naturen på de mest sinnrika och hemlighetsfulla överraskningar när den delar ut sin frukt. Dessa långväga bär är små lanternor, släkt med den japanska lyktan och kan lätt glädja en klåfingrig telning som norpar garneringen på festbordet.

När själva jorden blir som en måne om vintern, är det brasan och trevnaden som lyser upp skålen i den liggande skäran, höljets mitt. Så får kokongen bli till en förmedlare av en innerlig stämning.

Det latinska namnet Physalis betyder blåsa och syftar till det ballonglika blomfodret som utvecklas efter blomningen.

Inkaindianernas bär

Vi finner dem i fruktdisken eller torkade under namnet inkabär. Physalis användes av Inkaindianerna i Sydamerika där de har sitt ursprung.

Bären är bra mot forntidens bristsjukdomar som kom av skörbjugg. De hjälper hålla vikten, hantera diabetes, optimera njurfunktionen och maximera immunförsvaret.

Näringsinnehåll:

Pektin är en naturlig konsistensgivare som gör kräm och sylt tjock vid kokning. Pektin är lösliga fibrer som på grund av sin gelébildande förmåga ökar mättnadskänslan och förhalar tarmarnas arbete så att mer näring kan tas upp. När vi äter fett frisätts gallsalter som förs ut med pektinets hjälp, detta sänker aktivt kolesterolvärdet. Eftersom gallsalter tillverkas av kolesterol, innebär detta att mer kolesterol kommer att gå åt till nybildningen av gallsalter. Och kolesterolhalten sjunker.

Karotenoider – den orangea färgen har antioxidanta egenskaper som är ett förstadium till vitamin A som bidrar till ögats funktion och syn.

C-Vitamin i kombination med bioflavonoider tas extra bra upp av kroppen, fungerar som antioxidanter och skyddar cellerna och gör skillnad både för vårt inre och yttre.

Dessutom innehåller physalis fosfor, kalium och B12.

Odling:

Physalis är vårt mest exotiska bär som går att odla här i norr precis som tomat i uterum eller växthus och övervintrar om den får stå svalt och ljust.

Lämplig tid att så är slutet på mars-början av april i en kruka inomhus. Köp en ask physalisfrukter och pilla ned fröna i lite såjord, täck med plast så får du drivhusmiljö. När de kommit upp en bit planteras plantorna om en och en i större krukor med mer näringsrik jord för att sedan planteras ut i solig miljö när det är frostfritt. Plantan blir cirka en meter hög och behöver beskäras redan tidigt så den inte blir för tanig och yvig. Blommorna påminner om potatisblomman, gul med brunvioletta fläckar.

Vartefter bären mognar och blir mörkt gula plockas de och stoppas allrahelst rätt i mun, vik försiktigt upp svepet för att kolla mognaden innan du nyper av frukten.

Vi lever på en del av jorden där årstidernas växlingar är tydliga och starka. När hösten övergår i vinter märker vi det i att dagarna blir kortare, det vill säga det är mörkare under dagen. Vi märker det också i att färgerna från träden skalas av, bladen faller och gråbrunsvarta siluetter blir kvar – vi ser trädens gester. Sedan kan snön falla och ge ett nytt ljus åt världen, men samtidigt blir mörkret längre. Kylan kommer med snön och blir liksom en motpol till ljusglittret.

Detta är naturens skeenden. Vilka är då skeendena i människan?

Vi skulle inte kunna upprätthålla vår mänsklighet om vi bara lät naturen råda. Mörker och kyla måste vi innerligt resa oss emot.

Människor har vetat detta så länge människor har funnits och i riter och religiösa firanden hävdat det mänskliga gentemot kylan och mörkret som finns ”där ute”. En upplevelse har funnits: I det mörkaste mörkret kan det starkaste ljuset lysa.

Men det tar tid – den mörkaste dagen på året kommer inte med en gång. I december firar vi i den kristna traditionen ”advent”: Vi väntar på att något skall ske, vi väntar på en ”ankomst”.

Att vänta innebär en öppen gest, en aktiv utåtriktad gest, en aktiv uppmärksamhet. Man kan gestalta det med att öppna armarna i en riktad vinkel framåt – då är det en eurytmisk gest, åtbörden för ljudet A.

I den kristna traditionen har man velat hänvisa människorna på just kraften i att vänta, till skillnad från att genast få något eller att i förtvivlan räkna med att det aldrig kommer att ske. Man kan säga att vi varje år i adventstid blir påminda om att denna kraft att vänta är en urmänsklig kraft som har att göra med att vi utgår från att det finns något som är värt att vänta på.

I det gamla bondesamhället var detta grunden för kulturen. Man väntade på regn, på sol, på rätt tid att så, att slå, att skörda, att gifta sig. Och när någon dog väntade man tre dagar innan den döda kroppen flyttades från gården och begravdes. Det var en väntandets kultur.

Vår tid är i västvärlden en nu-kultur där allting måste ske och sker nu – i ögonblicket.

Egentligen behövs väl båda delarna i en mänsklig kultur och kanske är adventstiden fortfarande en möjlighet att kultivera detta, även om det ser ut som om hetsen aldrig är större än då. I alla fall ligger det i årstiden att påminna oss om detta – det tar sin tid tills dagarna är så korta och mörka att det starkaste ljuset kan lysa.

Detta det starkaste ljuset – vad är då det?

Bilden av modern med barnet på armen är egentligen en urbild för var och en av oss, kvinna och man. Modern är det i oss som är förutsättningen och som kan vara grogrund för att det innersta lilla ”barnet”, människans individuella kärna, hennes jag, skall kunna födas. Det inre ljuset kan födas i oss om vi ger det möjligheten, och från att vara ett litet fladdrande ljus i mörkret kan det bli stort som en sol.

Detta blir vi påminda om varje jul, att det sannaste i oss till att börja med är som ett litet barn: naivt, utan fördomar, oprövat – men samtidigt fullt av kraft och ljus, och med möjligheten att växa.

Husen ligger utspridda som färgstarka jättelika kojor med välvda tak invid åkrar och dungar på den sörmländska slätten. Byggnaderna ger ett lekfullt intryck i landskapet. De väcker nyfikenhet och en mängd frågor. Kan man bygga så här? Husen har sina egna udda vinklar och vrår och är färgsatta i rosa, himmelsblått och lila.

Husen i Ytterjärna ligger vackert och ofta oväntat placerade i naturen. Inomhus flödar det livgivande ljuset genom de stora fönstren och den genomtänkta ljusdesignen inomhus. Här bjuder landskapet och byggnaderna på en harmoni. Den som nyss lämnat den intensiva biltrafiken på E4:an någon kilometer bort känner sig som på en annan planet, här står människans välbefinnande i centrum.

Det sägs att arkitekt Erik ”Abbi” Asmussen varje dag tog den lilla stigen från ladan och sin ateljé nere vid stranden till matsalen på Rudolf Steinerseminariet. En blå träskylt med texten ”Abbi road” visar än idag stigen ned mot ladan. Det var även här han hade sin bostad, en enkel liten lägenhet vid elevbostäderna som han själv ritat.

Det var i det sörmländska åkerlandskapet med sina kullar som han fick möjlighet utveckla sina tankar om en enkel, hållbar, lekfull, mänsklig och livgivande arkitektur. Under åren uppfördes här byggnader som Vidarkliniken, Robygge, Saltå kvarn och det som kom att bli hans sista större arkitektoniska verk, Kulturhuset, invigt 1992. Flera av dem mångfalt prisbelönade och alla inplacerade i en finstämd dialog med det omgivande landskapet. En organisk arkitektur som vill människan väl.

På tvärs mot dåtidens ideal

Erik Asmussen var dansken som kom att bli en av svensk arkitekturs mest särpräglade personligheter. Han var internationellt känd för sin arkitektoniska stil och samtida med arkitekten Ralph Erskine, som han också var god vän med. Båda två kom att prägla en del av den svenska arkitekturhistorien fram till 1990-talet. De kom att bryta med traditioner och rådande uppfattningar och gick sina egna vägar på tvärs mot dåtidens arkitekturideal.

Asmussen lärde sig muraryrket, vilket också syns i många av hans byggnadsverk. Inte minst de magnifika öppna spisarna på många håll i Ytterjärnas hus vittnar om detta. Ingen av de vitrappade spisarna är den andra lik.

Redan 1947 kom han i kontakt med den antroposofiska rörelsen, tack vare sin fru. Första uppdraget med antroposofisk inriktning blev att rita Kristofferskolan i Bromma som stod klar 1967. Det blev början på en lång livsgärning inte minst i Järna.

̶  Asmussen var en mästerlig lyssnare. Han talade inte så mycket själv, utan sa helst så lite som möjligt och så tecknade han. Plötsligen kunde han få inspiration och komma med en skiss på något nytt bygge. Han hade mycket humor. När han väl sa någonting så var det ofta påfallande träffsäkert, berättar Anders Kumlander, Vidarstiftelsens ordförande.

Harmoni och värme som ger livslust

Byggnaderna ute bland åkrar och kullar inrymmer vackert gestaltade rum där ljuset får strömma in genom stora fönster. Besökare vittnar om att de blir upprymda, känner sig omslutna av en harmoni och värme, att de får tillbaka livslusten när de vistats i och omkring de fantasifulla husen, i trädgårdarna och den omgivande naturen.

̶  När patienter kommer till Vidarkliniken så händer något med dem. Det blir så tydligt att miljön påverkar dem. Arkitekturen, atmosfären, färgsättningen samverkar tydligt med den vård de får, säger Anders Kumlander. Miljön och omgivningen påverkar välbefinnandet i väldigt hög grad, men det har nästan glömts bort idag när vi bara lär oss att tänka i stuprör och inte se på våra liv som en helhet.

Den både formrika och färgstarka arkitekturen vore inte lika fascinerande utan alla de små uttänkta detaljer och lösningar som besökarna möter. Vackra handtag, ledstänger, pelare som sträcker sig flera meter upp i taknocken, fönster i alla väderstreck som får det naturliga ljuset att strömma in. Varje rum, varje plats har också sina karakteristiska lampor som Asmussen var mycket noga med hur de skulle te sig.

Arkitektur för alla sinnen

̶  Ljusbehandlingen var ett av hans starkaste element. Han skapade en organisk arkitektur på sitt eget sätt med en nordisk enkelhet. Ljuset var en stor och avgörande del i detta, avslutar Anders Kumlander.

Arkitekturen i Ytterjärna är skapad av Eric Asmussen och hans medarbetare för alla mänskliga sinnen. Formen, gestaltningen och färgsättningen bildar en sensitiv arkitektur och livsmiljö som än idag känns radikal och nydanande.

Erik ”Abbi” Asmussen, (1913–1998), var en dansk arkitekt verksam i Järna. Han var tydligt inspirerad av den antroposofiska arkitekturen. Han är arkitekten bakom de många karakteristiska och prisbelönta byggnaderna i Ytterjärna.

Nästan utomjordiskt stora, avtecknade sig klotrunda flockblommor på raka stänglar emot den lilla, lilla stugan i skogskanten.
Med bävan närmade jag mig för att knacka på hos den ensamma gamla som hade rykte om sig att vara vresig.

Hon spände blicken i mig och bekräftade att det var kvanne.
– Det är en ärkeängelört!

Jag andades ut, på denna plats fanns en växt som måtte skydda emot allt ont! Och så illa var det inte med gummans humör heller, bara lite egensinnig.
Förväxla inte Kvanne med björnfloka, som är giftig. Kvannens blomflockar är runda och stjälken glatt, medan björnflokans blomflock är plattare och stjälken fårad och strävhårig.

Det var legenden om kvannen jag ville komma till, hur kvannen fick sitt namn: Angelica Archangelica, den som bästa örtkännaren Eigil Jensen berättade en gång:
”På den tiden, då pesten härjade i Europa, visade sig ärkeängeln Mikael för en eremit, stack en kvanne i handen på honom och befallde honom att gå till de sjuka och döende, för att bota dem med denna växt.”

Kvannen har vandrat från vår fjällvärld ner till Sydeuropa, alltså den motsatta vägen jämfört med många andra läkeväxter. På Grönland, i Norge, Sverige och Finland, i nordliga växttrakter på fuktig, ljus kiselberggrund har kvannen sitt ursprung och där tilltar den i kvalitet och kvantitet.

Nästan tropiskt ymniga blad med en aromatisk doft springer ur kraftiga bladskedar på ihåliga stänglar. En kort, bred pålrot och gulgröna blommor som utvecklar sig andra året och sätter frukt innan hela plantan dör. Om hösten skördas fröna som sås strax efter. Unga stjälkar skördas före midsommar och blad före blomningen.

Användning i mat och annat

Kvannen har varit en viktig grönsak för samerna som mest levde på kött och fisk. Det var även vanligt att de rökte torkade rötter och blad av kvanne som ersättning för tobak. Kvannens eteriska olja sittrar på tungan. Hackade blad rekommenderas att blandas med syrlig frukt för att minska behovet av socker. Späda stjälkar kan kokas som grönsak eller kanderas till uppiggande småsnacks eller garnering av desserter.
Blad, frön och rotbitar kan användas till te. Torka och pulvrisera först och förvara mörkt. Blommorna strös över glass eller ost…

Hela plantan kan användas. Häng upp den i taket för att låta den sprida sin friska doft. Det gjorde man som ett medel emot mal och vägglöss och det kan vi nu med om vi vill. Doften sägs avvärja åksjuka!

Medicinsk användning

Under förkristen tid användes kvannen vid hedniska högtider och blev senare känd som ”Den heliga andens rot” som skyddade mot onda andar och häxkonster.

Teberedning av rot och frö kokas ett par minuter, medan blommor och blad skall stå och dra i en kanna med lock. Teet rekommenderas mot hosta, snuva och väderspänningar. För att stärka ämnesomsättningen ytterligare kan teet beredas tillsammans med anis, fänkål och kummin.

Magmedicinen Iberogast huvudingrediens är angelicae radix, kvannerot.

Lite torkad rot kan tuggas och lindra tandvärk och stärka immunförsvaret vid förkylning. Samerna gjorde så.

Som badtillsats verkar roten stimulerande på nervsystemet och dränerande på lymfsystemet i mag-, tarm- och andningsområdet.

Archangelica comp. från Wala ingår i Weledas Husapotek för behandling emot heshet, rethosta och svullna lymfkörtlar.