Valerianapreparat av vänderot är ett välbeprövat medel för att lindra sömnproblem. Den bör inte tas tillsammans med andra lugnande medel eller antidepressiva medel. Vänderot bör heller inte tas om man skall köra bil på grund av dess sövande effekt.

Under en slöja av violetta gardiner i lugn sömn sover den som låter sig vyssas av valerianas milda hand. Med förtröstan till den mest himmelsvända ljusa färgen lila som inger frid i sinnet, kan vi förnimma den rofulla verkan av valerianans kraft. Örtens rosa till vita blomsterkvastar med små, små rörlika blommor i klasar på raka stjälkar och parallella flikiga blad har en rot med själva himlen i sin famn.

Valeriana sägs ha fått sitt namn efter valere – förmå att vara frisk eller valor som betyder förmåga och kraft. Det svenska namnet vänderot har Linné givit den, växten som kan vända allt ont till gott, fördriva häxor och lugna ett oroligt hjärta, roten som vänder sig i jorden. Det är jordstammen och birötterna som doftar så starkt när de torkat och som används till medicinska teer, kosttillskott och tinktur.

Blommorna pressas och syras till beredning av de biodynamiska kompostpreparaten. Av kompostpreparatens sex växter är valeriana den som står närmast den kosmiska inverkan medan rölleka står närmast den jordiska. Hur vänderot behärskar phosphorprocesserna i jorden och hur vänderot omsluter växtlivet med en värmemantel beskriver Manfred Klett i Agrikultur som konstart. Vidare hur man i den biodynamiska odlingen kan stänka utspätt valerianavatten över växterna när temperaturen sjunker, för att förhindra frostskador.

I fuktiga kustområden, sanka sluttningar, skogskanter och i steniga diken växer vänderoten. I motsats till flertalet örter som föredrar antingen en torr eller fuktig växtplats, är vänderoten utbredd i hela Europa på platser där den trivs, en perenn som återkommer från år till år.

Det finns över 200 arter. Valeriana officinalis odlas för medicinskt bruk för dess korta rotstock som är ett av världens äldsta och mest brukade läkemedel. Andra året skördas roten efter blomningen för att genast torkas i 40°C. Doften håller sig lika stark i 30—40 år och drar till sig katters intresse. Det sägs att särskilt hankatter vältrar sig i lycksalig fröjd när de kommer till en plats med vildväxande vänderot.

Även foreller lär vara förtjusta i denna lukt, för enligt en äldre tradition lät man betet i form av daggmaskar ligga i en blecklåda med vänderot för en rik fångst.

Min far berättade en historia om hur en liten flaska med vänderrotsdroppar spilldes ut av en passagerare i en tågvagn och hur denna kupé aldrig mer blev sig riktigt lik…

Högt upp i det karga Lofoten har jag sett valeriana höja sig över gräset med sin vitrosa plym. Kanske odlad även där en gång och förvildad sedan – eller kanske var det en av dess underarter som är svår att särskilja. I halvmörkret är den fosorrika valerianan en ljusbärare.

I en nyligen utkommen bok ”Om anden – Filosofiska perspektiv på ande och andlighet” reflekterar ett antal forskare, knutna till olika svenska högskolor och lärosäten, över vad betydande filosofer genom historien har tänkt och uttryckt kring ande och andlighet, som en del av människans tillvaro.
En av uppsatserna har rubriken ”Rudolf Steiner och andens praktik” och där ger Gérard Lartaud oss sin bild av människan Rudolf Steiner, mannen bakom antroposofin och dess praktiska tillämpningar.

– För att förstå Steiner måste man förstå honom som en sökande människa, säger Gérard Lartaud, när vi ses för att samtala kring hans essä.
– Steiner är en komplex personlighet, visst har han grundat antroposofin och pratat mycket om ande och andlighet, men han var också en vetenskapligt sinnad person. I unga år utbildade han sig på Wiens motsvarighet till KTH och han var matematiskt begåvad. Han ville förhålla sig vetenskapligt till andliga fenomen.

Gérard Lartaud, som har en filosofie masterexamen från sitt hemland Frankrike, verkar idag efter 25 år som verksamhetschef på Saltå by i Järna, som utbildare och föreläsare. Han har publicerat artiklar och essäer inom olika områden och intresserar sig främst för antroposofi, vetenskapsfilosofi och psykologi.

– När jag först kom i kontakt med antroposofin, tyckte jag det var rappakalja, säger han. Jag fick till en början inte ihop teori och praktik. När jag så småningom gick in i det blev det överväldigande och nästan övermäktigt. Idag har jag fått bättre distans till antroposofin och jag förstår det Steiner säger utifrån erfarenheter i mitt eget liv och då ser jag hur rikt hans bidrag är.

Gerard menar att Steiner egentligen inte utmärker sig särskilt inom filosofin och han väcker inte heller något större akademiskt intresse idag. Hans verk inom det området har gått ganska spårlöst förbi. Det han är känd för är antroposofin och dess olika praktiska tillämpningar.

– Det finns något av en paradox hos Steiner som filosof och Steiner som antroposof. Visst finns det en kontinuitet, men det finns även en motsägelse, som jag tycker att man behöver adressera för att få bättre grepp om honom som sökande människa. Denna motsägelse uttrycker sig bland annat genom hans förändrade uppfattning av begreppet ande och andlighet över tid. Det är det som jag försökt beskriva i min essä.

– Man måste förstå att det andliga för Steiner inte är spekulativt utan framförallt är ett erfarenhetsfält. För att förhålla sig forskande till det andliga området krävs att man skapar sig ett eget förhållande till det, ett förhållande som måste bygga på en egen aktiv meditativ praktik.

För Steiner räcker det alltså inte att tala om anden i allmänna ordalag. Den ska ”utövas” på ett sätt som ska leda till ett fördjupat, och inte förminskat, intresse för omvärlden.

– Här slutar det andliga att enbart bli en filosofisk fråga och blir istället en individuell utvecklingsfråga, fortsätter Gerard. Här uppstår ett spänningsfält. Hur gör man för att få ihop det?

Steiner beskriver det själv så här: ”Anden är aktivitet, är alltid verksamhet. Anden är skapande. Anden är det absolut produktiva.”

Tilltro till vetenskapen

Gérard understryker i sin essä hur viktiga Steiners tidiga spirituella upplevelser i barndomen varit för honom. Steiner försöker hela sitt liv på olika sätt förstå sina spirituella upplevelser ur ett vetenskapligt, forskande perspektiv. Genom att förhålla sig kunskapande till dessa upplevelser, leder de honom till en större förståelse för människans ställning i världen.

Steiners tid hade en stor tilltro till vetenskapens förmåga att övervinna de stora mänskliga problemen. Pastörisering, vaccin, maskiner som tog över monotona sysslor – allmän teknisk utveckling var framtiden. Vetenskapen stod för modernitet, framåtanda och befrielse från föråldrade och förtryckande tankemönster. De progressiva krafterna var ofta de vetenskapliga krafterna. De var därför ofta också antikyrkliga.
Steiner var en del av detta tänkande och hade också ett starkt socialt engagemang. Han undervisade till exempel regelbundet på Berlins Arbetarinstitut och blev mycket uppskattad. Han stod nära socialisterna och anarkistiska kretsar – mitt i smältdegeln till en ny värld. Den nya världen var inte direkt antispirituell, men starkt präglad av avstånd från metafysik och avstånd från kyrkan. Sådant stod för det förgångna.

Steiner gillade exempelvis inte den känslomässiga delen i mystiken. Han ville att hjärnan skulle få vara med. Steiner ville något modernt och nyskapande, men han ville samtidigt inte förneka det spirituella i människan.

Steiner blev kontroversiell när han överraskade sin omvärld och gick över till teosoferna 1902 och dessutom blev ordförande för Teosofiska Sällskapet i Tyskland. Teosoferna hade ett spirituellt förhållningssätt till verkligheten, vilket lockade Steiner, men samtidigt var det mycket han inte gillade hos dem, såsom deras alltför okritiska förhållande till indiska läror.

Han lämnade teosoferna efter tio år och kom aldrig riktigt överens med dem, men de var villiga att lyssna på honom, vilket betydde mycket.

De praktiska tillämpningarna

I anslutning till att han lämnade teosoferna startade Steiner Antroposofiska Sällskapet och där började arbetet med de praktiska delarna inom antroposofin.

– Det unika med Steiners antroposofi är de praktiska tillämpningarna, säger Gerard. Där är han helt enastående!

Den senare Steiner vill nå bortom den filosofiska förståelsen av anden för att istället nå fram till en direkt upplevelse av det andliga i en skapande meditativ verksamhet. Steiner ser inte detta arbete med sig själv som ett världsfrånvänt ”självförverkligande”, utan som ett arbete som ytterst har som mål att komma närmare livet. Därmed flyttar Steiner fokus från det filosofiska sökandet till det praktiska meningsskapandet.

Gerard berättar också att ingenting av det praktiska har kommit till utan att det ställts en fråga till Steiner om exempelvis utbildning, medicin, läkepedagogik och så vidare, som han velat besvara.

– Några präster frågade också Steiner om man kunde förnya arbetet inom kyrkan. Det sa han ja till och då grundades Kristensamfundet. Detta var väldigt kontroversiellt även inom den antroposofiska rörelsen, berättar Gerard. Tanken var inte att bilda en kyrka för antroposofer utan att initiera en religiös förnyelse, något som skulle vara skilt från arbetet inom det Antroposofiska Sällskapet.

Gerard menar att det finns utmaningar med praktikerna också. De grundar sig ofta på esoterik, som är svår att ta till sig och det är en grundproblematik.

Ett ålderdomligt språk

– Du kan inte bortse från esoteriken hos Steiner, säger han. Allt grundar sig på den. Man ser att det blir bra, men det är svårt att förklara hur! Preparaten exempelvis i den biodynamiska odlingen låter ju som hokus pokus, men icke desto mindre kan man vetenskapligt belägga effekterna av dem! Biodynamiska viner uppskattas av konsumenterna, vilket gör att producenter av ”stora” viner har övergått till biodynamisk odling – även om de inte bekymrar sig särskilt mycket om tankarna bakom biodynamisk odling.

– Men tänker man efter är det ändå inte så konstigt att vi står i ett förhållande till kosmos och dess krafter, fortsätter han. Tänk bara på ebb och flod och fullmånens dokumenterade inflytande på oss. Likafullt är det svårt att ta till sig och acceptera.

– Det något ålderdomliga språket i Steiners verk är en annan av utmaningarna med antroposofin, menar Gerard. Begrepp som människans eterkropp, en nivå av biologiskt betingad livsenergi, och astralkroppen, det psykiska och känslomässiga skiktet, utöver den fysiska kroppen och ”jaget”, som håller ihop personligheten hos människan, kan jag se och relatera till dagligen i min läkepedagogiska verksamhet, men beskriver det hellre med mina egna ord.

Gerard påtalar också att endast ca 10 procent av de verk som Steiner lämnat efter sig i form av skrivet material är skapat, skrivet eller redigerat av honom. Merparten av hans samlade verk är nertecknade av andra utifrån hans framträdanden och föredrag.

– Om man vill försöka tränga in i Steiners tankar ska man helst läsa något av det han skrivit själv, till exempel Frihetens filosofi, eller den lilla skriften Filosofi och antroposofi, råder Gérard.

Antroposofin och framtiden

Frågan som reser sig, givet utmaningarna, är om antroposofin som idé överlevt sig själv eller om den har en framtid?

På det har Gerard ett tydligt svar:
– Steiners största förtjänst ligger kanske i betoningen av det individuella ansvaret för upprätthållandet av ett mänskligt samhälle och det kan vi uppleva som mer angeläget än någonsin. Människan är också en spirituell varelse och att bli människa fullt ut är att acceptera och bejaka sin spirituella sida. I vår rationella, tekniska och digitala värld vill alltför många göra människan till enbart en biologisk, fysisk varelse.

– Antroposofin kommer att spela en roll om den lever hos människor, som har gjort den till sin och som vill utvecklas som människor i denna anda. Ingen äger de antroposofiska idéerna. Man kan för övrigt inte äga idéer, det gäller att skapa ett levande förhållande till dem.

– Ytterst handlar antroposofi om människokunskap och att förstå att de inre processerna i människan hänger ihop med de yttre skeendena, avslutar han. Och det skulle vara synd om den kunskapen försvinner.

Till sist frågar jag Gérard varför boken Om anden kommer ut just nu. Ska man se det som ett tecken av något slag i vår tid?

– Rent konkret kommer boken ur en idé, som redaktören Paula Hämäläinen Karlström hade för några år sedan, att göra en liten antologi kring begreppet ande. Men visst kan man se det som ett tecken att boken har mött ett mycket positivt gensvar. Det visar att människor idag längtar efter ett nytt förhållande till det andliga, ett modernt förhållande förvisso, men likväl är det ett äkta behov. Det kan man inte bortse ifrån och det tycker jag är glädjande!

Läs Gérard Lartauds uppsats ”Rudolf Steiner och andens praktik” i sin helhet i boken Om Anden, redaktör Paula Hämäläinen-Karlström, KOSMOS förlag.

Gérard Lartaud har även skrivit boken ”En orientering i antroposofins filosofiska grunder”, även den utgiven på KOSMOS förlag.

Möt författaren!

Torsdagen den 14 mars kommer kl 18 arrangerar förlaget Kosmos en kväll med författarsamtal utifrån boken Om anden med underrubriken Filosofiska aspekter på begreppet ande och andlighet på Kulturhuset i Ytterjärna.
Jonna Bornemark, Per Johansson, Jari Ristiniemi, Sven-Olov Wallenstein, Gérard Lartaud med flera kommer att medverka.

Pris: 100 kronor – soppa ingår.

Ingen föranmälan krävs.

Artificiell intelligens öppnar fantastiska möjligheter på många områden. Men här finns även risker och det är mycket viktigt att kritiskt reflektera över hur AI kan komma att användas och vad det egentligen innebär för oss som människor.
Biskop Johan Tyrberg tar upp flera viktiga aspekter på detta i en artikel i DN Debatt nyligen.

Johan Tyrberg menar att det finns en risk för att entusiasm över vad som är möjligt gör att vi glömmer att fundera över vad vi bör göra och vad vi inte bör göra med hjälp av AI. Tyrberg frågar sig bland annat vad som händer om människan konstruerar självlärande program som skulle kunna manövrera ut människor. Han lyfter också frågor om vem som i slutänden har ansvaret för vad ett AI-program gör och orsakar.

Johan Tyrberg menar att det är fullt möjligt att AI får en roll där följderna kan bli att vi skyller på datorprogram som exempelvis styr socialtjänstens beslut eller som fått ta över demokratiska beslutsfunktioner. Han jämför här med hur människor idag kan skylla på marknadskrafter för att komma ifrån sitt ansvar för den utveckling som sker, exempelvis när det gäller miljö och arbetstillfällen.

Ibland hävdas att målet för AI är att människor inte ska behöva arbeta, men det tror Tyrberg inte är något att sträva efter. Han menar att arbete är en betydande del av människovarandet. Vi behöver reflektera över vad arbete är. Och när det gäller skapande av konst och musik ställer han frågan om vi ska avstå från vår kreativitet för att en dator kan göra det bättre.

Ibland definieras AI som artificiellt liv, med bland annat självständigt reflekterande och förmåga att föröka sig. Det har väckt en del frågor om vad en människa är och vad som skiljer människan från andra livsformer. Tyrberg refererar till hur man kan se på det som teolog och landar i ett sammanhang av att ta ansvar för allt liv.

I debattartikeln pekar han också på att både ondska och godhet finns som potentiella krafter i varje människa. Här frågar han sig vilka följderna kan bli när en människa skapar liv i en mjukvara och det finns spår av människans ondska i den artificiella intelligensen.

Johan Tyrberg skriver dock att AI inte skrämmer honom, utan att han har mer framtidsoro kring människor som konstruerar maskiner, snarare än maskinerna i sig. Han anser att AI är så viktigt att fler än naturvetare och tekniker bör delta i samtalet. Inte minst alla som talar om människovärde och livet på jorden. Utan reflektion riskerar man att hamna fel.

De flesta av oss har lärt att vi har fem sinnen – hörsel, syn, smak, lukt och känsel. Med dem orienterar vi oss i vår omgivning. En som tänkt djupare på detta är filosofen Rudolf Steiner, upphovsmannen till antroposofin. Han menade att vi i själva verket har tolv sinnen. Några av dem hjälper oss att uppleva oss själva i vår kropp, medan våra kända sinnen också har en vidare betydelse för vår upplevelse av världen än vad vi kanske är medvetna om.

– Våra tolv sinnen hjälper oss att kommunicera både med kroppen och omgivningen, liksom de hjälper oss att göra världen begriplig, säger Ursula Flatters, läkare med stor kunskap om den antroposofiska filosofin. Sinnena leder oss tillsammans till en djupare förståelse av våra mänskliga möjligheter.

Vi har träffats för att hon ska reda ut begreppen kring våra tolv sinnen, som många antroposofiskt inspirerade personer gärna relaterar till, och som väcker intresse även på många andra håll. I slutet av förra året höll Ursula till exempel föredrag på temat för en stor grupp finska studenter.

– Dessa sinnen är viktiga för hälsan och de behöver utvecklas under olika faser genom hela livet för att vi ska växa i vår mänskliga dimension, säger hon.

Ursula Flatters menar att sinnena presenterar världen för oss rikare och starkare än det vi tänker kring dem:

– En tulpan är mer för upplevelsen än när jag försöker beskriva en tulpan. Orden kan inte fånga den verkliga tulpanen och hela upplevelsen av den såsom den förmedlas av våra sinnen.

Våra kroppssinnen

De tolv sinnena, enligt det antroposofiska sättet att beskriva dem, formar sig i tre grupper. Till den första gruppen hör våra kroppssinnen.

– Det är egentligen de som gör att vi upplever oss själva i vår kropp och kroppen i världen, berättar Ursula. Man upplever helt enkelt sig själv med dem.

Det första kallas livssinnet eller det basala kroppssinnet. Känslan av att ”jag är en kropp” finns inte hos det nyfödda barnet. Det lilla barnet börjar finna sin identitet i sin kropp i 6-9-månadersåldern. Varseblivningen av kroppen som en enhet krävs för den senare ”jag- upplevelsen” där vi upplever oss som unika individer. Detta basala kroppssinne relaterar till det rum som vår kropp intar i omvärlden.

– Det är svårt att bara ha en ren upplevelse i detta livssinne, förklarar Ursula. De andra sinnena spelar in hela tiden.

Törst och hunger upplevs med detta basala kroppssinne, men inte sjukdom. Detta sinne gör att vi upplever kroppen och därmed oss själva som en helhet.

– Livssinnet förmedlas av tunna nervtrådar som finns i hela kroppen, det så kallade autonoma nervsystemet, och fungerar som en tunn inre ”hud” som gör att vi upplever denna helhetskänsla, beskriver Ursula. Sjukdom skapar känslan av att vi går sönder och gör att vi upplever delar. Sjukdom och smärta innebär mer direkta och tvingande upplevelser av kroppen, de perforerar den fina upplevelsen av kroppen som mig, som vi har genom livssinnet.

Beröringssinnet, är det andra kroppssinnet, som är en fördjupning av det vi gängse kallar känseln, utvecklas tidigt och hjälper det lilla barnet att uppleva kroppens yttre gräns, liksom olika former av beröring.

– Det viktiga med detta sinne är just att jag upplever min gräns till omvärlden liksom den mänskliga beröringens olika uttryck, berättar Ursula. God beröring är otroligt viktigt hela livet. Med den goda beröringen skapas trygghet, känslan av att den främmande världen utanför min kropp är god, medan motsatsen skapar oro och ångest.

Beröringssinnet går även utanför vår egen gräns och vi ”känner ” som spetsen på pennan mot pappret, fast vi bara håller i den, liksom vi känner var staven, vi kanske stödjer oss på, berör marken.

– Genom att beröra något ger vi också något av oss själva, säger Ursula. Vi utvidgar vårt ”rike”. Det vi berört hänger samman med oss – vår säng, våra kläder och så vidare. I Norrland säger man till exempel att man får ”främmande”. Gästerna kan ses som främmande i det berörda riket.

– Beröringssinnet är intimt, fortsätter hon. Det är också sårbart att röra vid varandras beröringsytor. Det måste ske på rätt sätt.

Beröringssinnet finns också i de inre hudsäckarna eller kapslarna, som kroppens olika organ omges av. De är därför väldigt smärtkänsliga, medan organen i sig själva inte har någon känsel.

Negativa beröringsupplevelser som barn gör att det blir svårt att uppleva trygghet som vuxen. Ofta ger sådana tidiga negativa upplevelser djup ångest.

Det tredje kroppssinnet är rörelsesinnet, där vi förnimmer vår egen rörelse. Genom detta sinne kan vi känna om en muskel är spänd eller inte och vi kan känna exakt i vilken position våra kroppsdelar befinner sig till omvärlden, liksom vi kan känna koordinationen av våra rörelser.

– Förnimmelsen av våra kroppsdelars position är väldigt exakt, medan upplevelsen av muskelspänning normalt är svagare. Rörelsen måste dock erövras oavsett om det handlar om att stå, gå, skriva, cykla, spela eller något annat. Att kunna rörelseförlopp hänger ihop med att öva och övervinna hinder. När vi övervinner en rörelseutmaning känner vi en seger, vilket är urkällan till glädje, menar Ursula.

– Man kan exempelvis träna och lära in ett stycke musik, men rätt som det är kan din kropp detta och fingrarna går av sig själva och du kan koncentrera dig på uttrycket du skapar.

Det lilla barnet har till en början bara reflexer, men börjar öva direkt och efter bara några veckor kan barnet fästa blicken och därmed börja behärska sina ögonrörelser. Samtidigt får det lite kontroll över sina ansiktsrörelser. Mimiken och ögonen är de första rörelserna som barnet lär sig behärska och genom att le första gången visar det sin glädje för oss. Därefter får barnet kontroll över huvudet och sedan händerna.

– Barnet riktigt erövrar sin kropp till stående och gående och glädjen är stor, säger Ursula.

Det fjärde kroppssinnet är balanssinnet.

– Det är ett i det närmaste esoteriskt sinne, menar hon, och det är lite hemligt.

Balanssinnet ligger i en egen liten grotta tillsammans med innerörat, som finns i höjd med där nacken övergår i skallen. Det ligger i kroppens allra hårdaste ben och är integrerat med många delar av kroppen. Balanssinnets tre små båggånger uppfattar alla nyanser av hur vi befinner oss i rummet och är hela tiden med och förstärker känslan av att ”jag är där kroppen är”.

Vi upplever med detta sinne kroppen korrekt i alla olika kroppsställningar. Står vi på huvudet vet vi ändå att huvudet sitter överst på kroppen. ”Jag är där min kropp är” oavsett i vilket läge den befinner sig.

– Det är viktigt för detta organ att det är lugnt i grottan. Vid störningar upplever vi en fruktansvärd yrsel och illamående. Det kan gå så långt att vi tappar fästet i vår kropp och orienteringen i rummet. Ett bra utvecklat balanssinne skapar också förutsättningar för en god själslig balans, säger Ursula, som jobbade mycket med detta som skolläkare.

– Att gå på lina kräver till exempel total balans och koncentration. Det klarar ofta inte hyperaktiva barn, även om de annars kan vara motoriskt skickliga. Man kan t ex inte lyssna på musik och gå på lina samtidigt. Att träna sådana saker som barn skapar förutsättningar för själslig balans och koncentration längre fram.

Våra perceptuella sinnen

Nästa grupp kallas de perceptuella sinnena. Genom dem upplever vi världen och alla dessa sinnen är kopplade till starka känslor. De är också ursinnen, som ska guida oss i omvärlden och ger oss därför starka emotionella påslag.

– Hit hör luktsinnet, som i en djupare mening hjälper oss att ”sträcka ut oss i världen”, berättar Ursula. Det är också kopplat till starka känslor som bland annat berättar vad som är bra och vad som är farligt för oss.

Luktsinnet hjälper oss att känna om maten är ätbar eller inte, om det brinner och så vidare. Den har också i forskning visat sig innehålla sociala incitament och guidar oss exempelvis i kärlek och i sökandet efter en partner.

– I vår tid finns en ganska stor drift att ta bort naturliga dofter och ersätta dem med andra, menar hon. Man skapar olika parfymer och kemiska doftämnen för rum som inte längre har den doft de skulle haft om de fått vara sig själva.

– Doften är också ett område där man kan påverkas på olika sätt, då den är alltifrån en ljuvlig upplevelse till en kraftansträngning för att man ska kunna stå ut med den.

Doft uppkommer i övergången till upplösningen av något. Det är när blomman är i sin höjdpunkt på väg mot sitt vissnande, som den doftar som mest. Förruttnelse skapar dem starkaste luktupplevelser och talar om att något ämne förfaller.

Smak är det andra perceptuella sinnet och vi kan med smaksinnet uppleva salt, sött, beskt och surt. Vi tar in substanser som måste lösas upp för att vi ska känna smaken. Salt smakar inte om det inte löses upp av vår saliv.

– Här finns det också starka subjektiva känslor och reaktioner, menar Ursula. Om vi smakar på något beskt upplever vissa det som obehagligt, andra som välgörande. Efter att vi löst upp substansen och tuggat sönder den är smaken också en guide till just formen av det vi ätit: söt från frukter, beskt och surt från blad, salt från rötter. Ett exempel på en frukt som inte är söt är tomat och smaken ljuger inte: det är något ”fel” med den frukten, den innehåller nämligen lite gift i form av alkaloider.

– Smak är också en fråga om smak, nämligen att vara smakfull. Vi använder helt enkelt gärna smakbegrepp för andra saker. Du är en söt flicka eller en sur gubbe. Du kan också vara en krydda, klädseln är smakfull osv, Det gör man inte med något annat sinne så tydligt och starkt.

Synen är det tredje perceptuella sinnet.

– Det viktigaste med synsinnet är kanske vad som händer när man öppnar ögonen på morgonen, fortsätter Ursula. Precis när man vaknar har man en ganska stark kroppsupplevelse i den basala bemärkelsen. Vi känner vår kropp, värmen och så vidare, men så snart vi slår upp ögonen tas vi ut i världen. Synen är så mäktig att den ibland tar oss bort från oss själva.

Vår upplevelse genom ögonen är ganska objektiv, men inte helt. Det vi ser kan fortfarande väcka olika känslor. Färger kan också upplevas olika av olika människor.

– Synsinnet har karaktär av att vilja förföra oss, menar Ursula. När man tänker tillbaka på dagen man upplevt märker man att det är väldigt mycket synintryck. Världens glans tar oss och vår uppmärksamhet ut i världen, men när det blir mörkt kommer vi tillbaka till vår kropp och vårt eget inre – njuter kanske av en stund på kvällen när vi reflekterar och inte behöver se så mycket mer. Vi kan nöja oss med att sitta över en kopp te utan att titta på något speciellt.

Det fjärde perceptuella sinnet kallas värmesinnet. Det blandas lätt ihop med beröringssinnet, men tänker man efter är det inte samma sak.

– Det är ett arbete att identifiera detta som ett sinne. Detta sinne vill hela tiden jämna ut. Ett rum kan ha en viss temperatur, men upplevs olika om man kommer dit från en varm eller kall plats. Efter en stund upplevs det dock lika oavsett var man kom ifrån. Värmesinnet skapar en sorts balans – det harmoniserar.

– Vi upplever detta också i kroppen exempelvis i blodomloppet, som sörjer för att vi har samma temperatur överallt. Så fort vi blir kalla drar kärlen ihop sig och vi får kalla händer och fötter, men vår kroppstemperatur är densamma. Det är bara på ytan som kroppen kyls ner. Blodet är igång i den här processen hela tiden.

– Filosofiskt kan man säga att värmen är något socialt. I upplevelsen av värmen av en annan person, som när vi kramas, upplever vi inte bara den fysiska utan också den själsliga värmen. Vi förbinder den också med kärlek eller avsaknaden av den med hat. Att uppleva ”stämningen” bland människor är att använda sitt värmesinne och vi använder ord som kall eller varm för att beskriver en dålig eller god stämning. Vi använder oss av vårt värmesinne både på ett fysiskt och psykiskt plan.

Våra konceptuella sinnen

Den tredje gruppen sinnen är de konceptuella sinnena och med dem förstår vi världen. Gemensamt för dem är att det vi förnimmer är exakt samma.

Hit hör hörselsinnet, som det också finns mycket att säga om. Vår upplevelse av en ton påverkar inte hur vi hör den, därför kan en orkester stämma sina instrument på exakt samma ton.

– Vi kan höra enstaka ljud, eller en ton – som är ett organiserat ljud – liksom vi kan uppfatta musik, men hörseln skiljer sig mycket från synen, menar Ursula. I lyssnandet kommer man till sig själv, även om det man hör är utanför. Ljuden och tonerna berättar om världen, men man möter också världens många ljud i sin egen känsla. I musiken hör vi inte bara musiken, utan vi blir berörda i oss själva.

– Vi kommer också samman i hörandet. Musik exempelvis är ett världsspråk, som alla kan ta in och uppleva. Inre balans och hörande är nära varandra. De ligger i samma lilla grotta.

Hörselsinnet kan berätta något om materialen – glas och metall klingar olika – men detta sinne säger också något om själen:

– Det är fascinerande hur lyssnandet för oss djupare inåt/utåt. Du har inget medvetande om din öronsnäcka och det är inte så klart att tonen egentligen är en rumslig företeelse. Upplevelsen är faktiskt något som står vid tröskeln av en själslig företeelse.

Till de konceptuella sinnena hör också ord- eller språksinnet, som gör att vi uppfattar att det är just ett språk vi hör till skillnad från andra ljud.

– Vi har ett sinne för språk, även om vi inte förstår ett ord av det som sägs, förklarar Ursula. Vi kan uppfatta språk som språk och vet till exempel att det inte är höns som kacklar! På ett djupare plan kan vi också uppfatta formen/ljudbilden. Poeten använder sig av det i poesin. Vokaler uttrycker till exempel mycket mer stämning, medan konsonanter är mer beskrivande.

– Vi kan hela tiden utveckla vårt sinne för språk och barn är experter på detta ord – och språksinne. Det finns till exempel ett tidsfönster där barn i princip kan lära sig hur många språk som helst.

Det tredje konceptuella sinnet som Ursula beskriver är tankesinnet.

– Det är ofta ännu inte så utvecklat, menar hon, men handlar om vår förmåga att förnimma tänkande. Vi vet direkt att någon tänkt ut hur det ska se ut, när vi exempelvis ser ett hus. Utan en tanke skulle huset inte finnas. Vi förstår idén direkt.

– Det finns en tanke exempelvis med mjölkkannan på bordet. Kannan är ett objekt, men för att den ska finnas måste den tänkas ut först.

Hemlighetsfullt jag-sinne

I den levande världen är vi inte så vana att tala om tanken med till exempel ett äppelträd, men vi förnimmer den! Vi känner ju igen ett äppelträd, även om det kan ha många olika former och storlekar. Det finns en idé i det som vi direkt förstår. Det är intressant att öva sin uppmärksamhet på detta område och fråga sig hur det kan komma sig att man känner igen maskrosen i alla dess stadier och skepnader och kan vara så säker att det är en maskros.

– Att förstå varandra som människor har inte bara med intelligens eller utbyte av information att göra, utan handlar även om att tankesinnet finns med, menar Ursula. Det uppfattar snabbt om man förstår vad en person menar med vad den säger.

Det fjärde konceptuella sinnet, och det tolfte sinnet totalt, är det hemlighetsfulla ”jag-sinnet”, som också gör att vi uppfattar varandra som människor.

– Barnet härmar jättemycket, säger Ursula, men en dag kommer det till en punkt när det säger ”jag”. Det kan man inte härma. Innan dess pratar det i tredje person. Varifrån kommer denna unika upplevelse att ”jag” är jag? Vad har jag varseblivit?

– Jag-sinnet kan förnimma att du är en som säger ”jag” till sig själv och att du alltså är en människa, men varje människa är en stor hemlighet.

Hon fortsätter:
– Vi har mycket kläder på oss i symbolisk mening. Det handlar om uppfostran, miljö och konventioner. Det kräver uppmärksamhet att se en människa så som hon verkligen är. I sagor förvandlas ofta en yttre skepnad till en annan figur. Prinsessan blir en ful gammal gumma. Grodan blir en prins. Först efter vissa prövningar kan vi se människan – jaget – på riktigt. Uppmärksamhet utvecklar jag-sinnet och lär oss se mer av varandra.

Sinnen för ett rikare liv

Steiner ville med uppdelningen i dessa tolv sinnen skapa en systematik i vårt förhållande till det kroppsliga, berättar Ursula. Han ville fördjupa kunskapen om hur vi kommunicerar med omvärlden och hur vi kan uppfatta vad det är vi förnimmer. Att arbeta med dessa sinnen så att de utvecklas och förfinas, ger en rik och sann upplevelse av verkligheten. Det ger möjlighet till en djupare upplevelse av världen och människorna, men leder också till fördjupning inom vissa professionella områden, menar Ursula. De olika sinnena tydliggör vilka strängar det finns att spela på i människans kropp och psyke.

I den antroposofiska läkepedagogiken är arbetet med dessa tolv olika sinnen grundläggande, liksom i Waldorfpedagogiken, men det är också viktigt för hälso- och sjukvården.

– Där skulle vi kunna utveckla mycket mer på denna grund, menar Ursula. Varje individ kan personligen utveckla dessa sinnen även för en bättre hälsa. Tänk exempelvis på beröringssinnets betydelse för att på ett naturligt sätt lära känna först sin fysiska, och senare sin psykiska, gräns. Om beröringssinnet är välutvecklat känner man när man överskrider en gräns. På så sätt kan man undvika utmattningssyndrom, som är ett bra exempel på en gränssättningsproblematik. Även balanssinnet spelar en roll vid upplevelsen av stress: förlusten av inre ro visar sig inte sällan i problem med yrsel. Här finns intressanta infallsvinklar som också kan leda till effektiva terapeutiska åtgärder.

Ursula Flatters avslutar vårt samtal med orden:
– På basis av våra sinnen vidgar vi våra egna gränser, men lär också känna dem. Att utveckla alla sinnen är basen för livsglädje och hälsa, men också för god smak, starka kulturupplevelser med mera.

– Det är helt enkelt nyckeln till ett rikare liv.