Studsiga gula små kuddar löser upp sig i teet som färgas ljust gröngult, goda att tugga och behagligt rogivande att dricka, det är kamomill med sitt erkända rykte om sig att vara bra för både nervsystemet och glatt muskulatur.

Cyklar eller går man längs vägen får man glädjen att betrakta dikesrenens alla blommor, att känna dofter stiga och ana pollinerarnas ihärdiga arbete.
På soliga platser, på kulturmarker och i den magra jorden mellan asfalten och dikets gräns kan kamomill växa i kolonier. Kamomill känns igen på sin finhet, de ihåliga upphöjda blomfästena och, till skillnad från baldersbrå som inte har någon medicinsk egenskap alls, doftar den kryddigt sött. I varje stjälkände, en knopp eller blomma med tunna, rent vita strålblad och liten grönska, ja, bladen är mest som nerver och den vediga roten biter sig fast i den hårda jordskorpan.

Själva blomman är som ett koncentrat av solkraft och hälsa – med förmåga till lindring vid onda magar och trötta sinnen! Om inget annat örtte än kamomill finns att uppbringa i ett skafferi så välj den om du befinner dig i ett överansträngt mood.
En vän på besök bad om en kopp örtte istället för kaffe, jag har kamomill, sade jag då. Nej tack, då somnar jag…

Kamomill är ettårig och finns både som odlad och vild, men i rågåkern där den gärna skulle vara, har den motats bort med bekämpningsmedel. Då är det dikesrenen och åkerkanten som återstår, för längs landsvägarna blomstrar alla de vackra sommarblommor som kommer fram när gräset slås och näringen forslas bort.

Så var det med ängen som det talas så mycket om nu, det mogna gräset fyllde vinterförråden åt djuren, varpå nya blommor fick njuta sol och besökas av humlor, baggar och bin. Där näringen är riklig i dikets djupa fåra ser vi horder av nässlor, ryssgubbe och älggräs ta över. På gårdstun och parkeringsplats kan man finna gatkamomill, Matricaria matricarioides, som invandrade från Nordamerika i mitten på 1800-talet. Den är knubbigare, kortare och saknar trålblad men doftar än godare än vår chamomilla! Gatkamomill till glass med bär eller till potatisen kan serveras av innovativa kockar, ta några i handen och smaka!

Etymologi

Moderört kallades kamomill eftersom vi gärna behandlade det käraste vi har – barnen – med kamomillte. Under antiken användes den som lindringsmedel vid födelsesmärtor. Om detta skriver Nils Hewe i Välsignade växter. Artepitetet recutita betyder studsa tillbaka, trubbig, flådd. Släktnamnet Matricaria kommer av den gamla benämningen Matrix som betyder livmoder.

Det latinsk-grekiska chamomilla är sammansatt av chamai som betyder vid jorden och melon som betyder äpple.
Som ett ädelt äpple doftar kamomillblomster – särskilt om vi gnuggar dem i händerna.

Skörd

I bondesamhällets Sverige uppmanades folket att samla in örter till apotekens förbrukning och i utförliga växtbeskrivningar angavs vikten av att plocka kamomill under soligt, torrt väder, att genast breda ut dem på rensopat stugugolv eller loft och att packa dem helt torra i luftiga lådor.
”Med tummen och pekfingret i ett litet knips (pekfingret förs hastigt nedåt) avbrytas skaftet omedelbart. Omkring ½ kg färska blomkorgar kan insamlas per timme och 5 kg färsk vara lämna 1 kg torkad.”

Tillämpning

Kamomill såsom ”växternas läkare” odlades nära växter som såg vissna och sjuka ut.

Ett te på bittra örter vid klen mage rådes till bot av örtkännare. Kamomillte är ett te där den bittra smaken är omtyckt och mild.
Teet skall inte koka utan dra i hett vatten ett par minuter så det inte blir för beskt. För utvärtes bruk kan det vara lite starkare.
Den eteriska oljan tillsammans med flavonglykosiderna är de mest aktiva ämnena i örten, speciellt vid kramptillstånd, inflammationer och sår.
Bitterämnena stimulerar matsmältningskörtlarna som i sin tur kan reglera obalansen i körtelfunktionen. För hälso-och kroppsvård används kamomill till hårkurer för blont hår, till behandling av variga ögon och såra småbarnsstjärtar utvärtes och lindring av menssmärtor och ångbad vid luftrörsproblem invärtes.

Alla örtens ämnen men framförallt kumarinämnena samverkar för en lugnande verkan.
Det korgblommiga växtsläktet kan i enstaka fall orsaka allergiska reaktioner hos särskilt känsliga personer. Detta uppmanas att tänka på i Vanliga växter till mat, krydda hälso-och kroppsvård av Pelle Holmberg och Marie-Louise Eklöf.

– Jag tror på tanken att om man förstår andras bevekelsegrunder – vilket inte är detsamma som att man accepterar allting – kan man med denna förståelse möta den andre respektfullt.
Det säger Lennart Koskinen, biskop emeritus i svenska kyrkan, författare och medlem i The Elijah Board of World Religious Leaders, som samlar företrädare för världens åtta största religioner.
Gruppen har som mål att lära känna varandras traditioner i teori och praktik, utan att blanda ihop dem, berättar han.

Jag träffar Lennart Koskinen en solig sommardag i hans vackra hem i Nacka, där han numera bor med sin hustru Birgitta. Det vi ska prata om är just olika sätt att se på människan i olika kulturkretsar och religioner.

– Det går inte att förstå en kultur om man kopplar bort religionen, säger Lennart. I de tre stora abrahamitiska religionerna – bokens religioner – kristendomen, judendomen och islam, är det gemensamma att vi är beroende av en högre makt, som vi kallar lite olika saker.

– Vi är inte utkastade i världen, utan det finns en relation till ett större Något, som vi är beroende av och som dessutom har gett oss vissa riktlinjer kring hur vi ska agera och inte – både en livshållning och en slags etik helt enkelt.

– Samtidigt finns ett liberalt synsätt där människan anses har en stor frihet – men också ett stort ansvar – ansvar för vad hon gör av sin frihet. Utformningarna ser lite olika ut. I kristendomen och judendomen finns en moralisk naturlag på samma sätt som det finns en biologisk naturlag – om du ljuger, dödar eller förstör slår tillvaron tillbaka mot dig. Jag har inte bara ett ansvar mot mig själv som individ. När jag gör fel drabbar det också andra. Islam är lite annorlunda eftersom man delar upp män och kvinnor som man gör.

Det indiska kastsystemet, med sin människosyn, har vuxit fram ur en tradition som låg före både buddismens och hinduismens framväxt.

Cirkulär syn på tiden

– Det uppstod ur en insikt att vi människor har kommit olika långt i vår utveckling. Man har en cirkulär syn på tiden. Man ser tid som en slags kedja där varje länk i kedjan består av mindre länkar och varje större länk är delar av en större kedja, som bara är en länk i en ännu större. Det går både uppåt och nedåt.

– Människan är bestämd av hur långt hon har kommit i sin mänskliga utveckling. Tanken är att det finns en reinkarnation och att man återföds från den punkt där man är och i följande liv kan man arbeta sig upp mot nästa länk i sin kedja.

I buddismen har man tagit det ett steg längre.

– Det yttersta målet där är total befrielse från de här länkarna, säger Lennart, samma i hinduismen, där återfödelsens mål är befrielse.

– De som kommit längst utgjorde den högsta kasten och de skulle återfödas dels som människor och dels på en ännu högre nivå, medan de kastlösa hade kommit en väldigt kort bit på väg och de kunde återfödas som ett djur eller något annat. På det sättet kom de – även om de såg ut som människor – att jämföras med en groda och i bästa fall kunde de i nästa liv bli en hund.

Så småningom institutionaliserades detta och kasten blev till sociala kaster som fick en funktion som blev i hög grad politisk.

– Idag har man som tur är avskaffat kastväsendet samtidigt som det lever kvar – i bästa fall som en insikt att vi alla är på väg någonstans och att det är en utmaning hur jag hanterar mitt liv för att kunna växa, utvecklas och mogna.

Det konfucianska utgör en kollektivistisk syn med kejsaren i toppen. Det är en hierarki. Där är det inte länkar utan istället en stege. Där kommer påbud från kejsaren som är högst upp och de som är längre ner har bara att inordna sig.

– Den är extremt kollektivistisk, menar Lennart. I det Kina vi ser idag har man ersatt kejsaren med partiet. Partitoppen har definitionsmässigt rätt. De är ofelbara och går inte att ifrågasätta. Individen har egentligen inget egenvärde. Individens uppgift är att bidra till kollektivet.

Olika nivåer i människosynen

Människosynen har olika nivåer. En nivå är individualismen kontra kollektivism och alla former däremellan, där man kan tänka en individualism, som är kombinerad med grupptillhörighetstanken eller klantillhörighet.

– I Sverige har vi en alldeles egen form, som man skulle kunna kalla statsindividualism. Alla undersökningar visar att vi ligger på topp när det gäller individualism och självförverkligande, samtidigt som vi under lång tid har vant oss vid att det är staten och politikerna som har ansvaret för oss, medan vi själva inte har ansvar för staten.

– Vi gör våra egna val, men när det går illa, vi gör bort oss, blir fattiga eller sjuka är det statens ansvar. Då blir jag istället offer.

– Det är en extremt destruktiv människosyn. Den tappar bort både det kollektiva ansvaret och ansvaret för kollektivet, men faktiskt också individens ansvar.

– Vi ser också en polarisering. Antisemitismen ökar. Islamofobin ökar. Synen på invandrare med annan hudfärg blir mera synligt destruktiv. Det växer fram en människosyn där man är sig själv närmast. Vi kan se att den är kopplad till extrem individualism, där de som är annorlunda än vi själva ska bort.

Lennart menar att det i grunden finns några olika generella sätt att se på människan. Ett synsätt är den mekanistiska människosynen, där man ser människan mer eller mindre som en maskin.

Den främste företrädaren för den mekanistiska människosynen är B.F. Skinner, amerikansk psykolog, beteendevetare och social filosof, född i början av förra seklet.

– Skinner var i ropet på 70-talet, berättar Lennart. Det var input och output. Man skulle inte bry sig om det som hände inne i människan, utan bara hur hon reagerade utifrån de stimuli man utsatte henne för. Det kallades behaviorism.

– Han utsattes för mycket kritik, men i praktiken lever mycket av Skinner och behaviorismen kvar i den här mekanistiska människosynen, framförallt inom vården.

Objekt för läkarvetenskapen

Människan blir ett objekt för läkarvetenskapen. Läkaren och vårdgivaren är det aktiva subjektet. Vårdtagaren det passiva objektet. Vilket leder till att människan själv inte har något stimuli att bidra med någonting. Man blir ett offer och väntar sig att vården ska ta hand om en.

– Denna människosyn är farlig och när den också har förts in i New Public Management och blivit ett ekonomiskt system, får det ett sådant oerhört genomslag. Hela det offentliga upphandlingssystemet är ju så fyrkantigt och därmed så kontraproduktivt.

– Kroppen är ju väldigt självläkande och med detta synsätt pressas människans egna läkandeförmåga, helandeförmåga och livskraft ner.

Ett annat värdigare synsätt i vården är patienten som det egna autonoma subjektet, som lider av både ”illness” och ”disease”. ”Disease” är det observerbara, medan ”illness” är känslan och upplevelsen av sjukdom.

– Problemet är sjukdomen. Det är objektet. Patienten, som autonomt subjekt, får vägledning till en förståelse för hur problemet ser ut och inser att hon behöver hjälp. Ett andra subjekt kan vara läkaren som stöttar mig och min läkande förmåga och ger behandlingar. Sedan kan det finnas ett tredje subjekt, som kan var en sköterska, ett subjekt fyra kan vara en sjukgymnast. Därefter kanske en dietist eller en meditationslärare. Alla jobbar i första hand för helande och med att stärka subjektets motstånd mot det primära objektet – sjukdomen

– Det är en helt avgörande skillnad mellan en objektsyn eller en subjektsyn – det paternalistiska eller det autonoma. Det senare skulle jag kalla för en holistisk eller existentiell människosyn.

Människan som biologisk varelse

En mjukare variant av den mekanistiska människosynen är ett biologistiskt, evolutionärt synsätt, där man i första hand ser människan som en biologisk varelse.

– Man försöker förstå människan i evolutionära termer, säger Lennart, varför vi reagerar som vi gör och vilka behov vi har utifrån vår månghundratusenåriga historia.

Lennart berättar om fynden efter Homo Heidelbergiensis, som levde för ca 400 000 år sedan i Nordafrika och som uppvisar de första kända tecknen på att vara lika oss med sin DNA-struktur och sitt sätt att leva.

– Det finns tre kännetecken som man menar tillhör människan, säger han. Den första är att hon kan bruka och skapa eld, vilket ledde till att vi kunde tillreda mat och tillgodogöra oss näringsämnen, som fick hjärnan att växa. Elden skyddade oss också så vi kunde bli fler och fungera bättre tillsammans. Det bidrog till våra sociala förmågor och att vi kunde utveckla samarbete.

– Det andra är att man begraver sina döda. Vi vet nu med säkerhet att de för 400 000 år sedan gjorde det. De hade behov av att ta avsked, att minnas på ett sätt som inga djur gör, vilket förutsätter rätt välutvecklade frontallober.

– Det tredje är att det finns ett altare eller en offerplats. Man har en aning om att tillvaron är större än man själv och man försöker kommunicera med detta större.

Några hundra tusen år senare skedde en mutation och vi blev Homo sapiens.

– När hjärnan växte började man reflektera över gott och ont, rätt och fel. Man började reflektera över sig själv. Det blev ett avstånd till skapelsen. Man ställde sig utanför. Då var man inte bara en del av ett omedvetet sammanhang.

– Vi kan lära oss mycket av våra förfäder, förstå varför vi reagerar som vi gör. Varför är det så viktigt att samarbeta? Jo, det har sina evolutionära skäl. Varför ska vi respektera egendom? Varför ska vi hålla oss till sanningen? Det har varit evolutionärt positivt och har lett till överlevnad och utveckling.

– Ska man förstå rasismen ur ett evolutionärt perspektiv hänger det samman med när vi levde i små grupper och plötsligt kom det främlingar som såg annorlunda ut. De var ett hot. De ville ta vår grotta. De ville ta våra kvinnor. De ville ta våra liv. Vi vet att när vi möter någon som är annorlunda än vi så reagerar amygdala i vår hjärna med rädsla och när man rationaliserar rädslan kan det bli rädsla för andra raser.

– Vi kan förstå, men inte acceptera den reaktionen och då blir det så mycket viktigare med den andra evolutionära perspektivet, nämligen att frontalloberna har utvecklats. Där kan vi ju ha föreställningar om alla människors lika värde, rätt och fel och ha en medveten människosyn. Vi kan alltså hantera vår besvärliga amygdala och behöver inte reagera så negativt.

Den kristet, humanistiska människosynen

Ytterligare en variant på människosyn, som Lennart tar upp, är den kristet humanistiska – idén om alla människors lika värde. Den allra äldsta beskrivningen, finns dokumenterad i skapelseberättelsen: ”Gud skapade människan till sin avbild. Till man och kvinna skapade han dem.”

– Om avbilden består av man och kvinna måste man tänka sig förebilden som bärare av både manligt och kvinnligt, menar Lennart. Om förebilden består av en helhet måste det speglas i avbilden, som också består av både manligt och kvinnligt, som i bilden av Ying och yang.

Paulus skriver i Kolosserbrevet. ”Nu är här inte längre jude eller hedning, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ett.”

– Det uttalades i en tid där rangordningen av människor var enorm. Utifrån denna nya syn växer så småningom den antika humanismen fram. Det fanns hos några tidiga grekiska filosofer tankar i den riktningen, men det blir sedan väldigt tydligt när kristendomen blir statsreligion på 300-talet. Då kommer den här tanken att bli en del av hela teologin och har haft en enorm betydelse.

– Den finns exempelvis inte i konfucianismen och inte heller i islam. Islam växte i ett samhälle tydligt segregerat mellan män och kvinnor. Muhammed själv gav kvinnorna vissa rättigheter. De fick till exempel halv arvsrätt. Före honom hade de ingen alls. Han gav också kvinnan rätt att skilja sig om mannen betedde sig illa. Det var en klar förbättring jämfört med hur det var tidigare, men inte alls på samma grunder som i kristendomen och den humanistiska traditionen.

– Sedan fick vi ju en profan humanistisk tradition, som gick parallellt med den kristna. Den är ju tydligast i FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna. Grunden är ändå intressant och den hittar man alltså hos Paulus.

Människan som medel

Den sista modellen hänför Lennart till, den polske filosofen och idéhistorikern Kolakowsky.

– Han är den som har drivit detta i modern tid. Det är människan som instrumentell. I den humanistiska människosynen är människan ett mål i sig själv. I den instrumentella människosynen är hon ett medel.

– Det är allra tydligast i den socialistiska, kollektivistiska synen. Människan, individen, har inget värde i sig. Individen är till för kollektivet, för att bygga samhället och framtiden. Individen är till för de andra. Instrumentell, kollektivistisk människosyn är egentligen en socialistisk människosyn.

Det finns en annan variant på den instrumentella synen och det är den ekonomistiska, det vill säga ditt värde är bara det du bidrar med till företaget.

– Det har ju präglat väldigt mycket av den industriella arbetsmarknaden och är fortfarande förhärskande, menar Lennart. Ditt värde räknas i vad du gör och vad du åstadkommer och inte i vem du är. Man har från fackligt håll lyckats skapa vissa skyddsåtgärder i form av arbetsrätt och strejkrätt och så vidare, men själva värdet ligger i vad du presterar och det har i sin tur bidragit till vår västerländska, individualistiska syn.

Vartannat år har The Elijah Board of World Religious Leaders ett stort möte någonstans i världen. Senast var de i Sevilla i Spanien, där kristna, judar, muslimer och araber under flera hundra år levde tillsammans i samförstånd.

– I Sevilla behöll de sina egna kulturella traditioner. Jag tror det är lösningen, säger Lennart. Jag tror på en respektfull pluralism, där vi ser att vi är olika, där det finns en styrka i dessa olika traditioner. Ett första steg i att leva tillsammans är att vi lär känna varandra.

– Utifrån det evolutionära synsättet är främlingen farlig, men när jag lär känna dig ser jag också att jag kan lära något av dig. Alla har något att ge. Det behöver inte innebära att vi blir likadana.

– Iden om integration som är assimilation är jag absolut emot. Den är livsfarlig. Egentligen använder vi ordet fel. Det är samhället som behöver integrera alla i sig, och inte individen som skall tvingas till likriktning. Samhället behöver ha en integrativ självbild, där det finns utrymme för olikheter inom vissa ramar.

– Vissa saker är inte förhandlingsbara, som svensk lagstiftning, synen på våld, kvinnan, hennes sexuella rättigheter och så vidare. Det måste vi vara tydliga med.

– Alla människors lika värde är fundamentalt. I vår kultur ligger det oerhört djupt. Världen måste manifesteras i rättigheter och skyldigheter, frihet och ansvar. Mångfald är bättre än enfald och att faktiskt tillåta mångfald och se att det är rikedom är för mig väldigt avgörande, avslutar han.

Maskros växer nästan överallt där ingen kunde tro att något kunde gro!
Även på grönsaksmarknader nere i Europa finner vi den bland sallad och primörer för liksom rucolan är den omtyckt för sin beska smak.

Glatt och oförtrutet lyser maskrosen upp vår gräsmatta. Har du den där kan du se det som en gest av naturen att bjuda till bords! De späda bladen är godast. Hacka fint i sallad, pesto eller såser. Med olja, äppelcidervinäger, honung, peppar och örtsalt och lite vatten blir bladen en uppfriskande försommarsallad som är bra för matsmältningen. Här finns järn, kalcium samt A-, B-, C- och D-vitamin. Små groblad, feta sedum och krispiga röllekablad om de växer intill är också gott att blanda i. Skär ner lite ost eller ett stekt ägg så har du en lätt lunch nästan gratis!

Maskrosknopparna kan fräsas i smör och till exempel blandas i en omelett, stjälkarna till outslagna blommor kan kokas som nudlar, noppade kronblad till pynt och hela blomkorgar kan jäsas till vin. Roten, den allra mest beska, kan hackas och torkas till te och fattigmanskaffe.

De grövre bladen blir väldigt skarpa i smaken, men låt dem dra i saltat vatten en kvart så mildras de och bakterier och annan förorening dör.

Detta är ett bra tips när man plockar vilda växter till mat som inte skall kokas. En annan sak att vara noga med är att inte plocka växter och bär intill vägar och stigar.

Fram till midsommar kan maskros ätas varje dag som en vårkur, blad som växer i skuggan och är lite blekare smakar mindre beskt.

Se upp för stängelns mjölksaft som ger bruna fläckar på kläder. De går inte att tvätta bort!

Maskros växer i rosettformation och knopparna göms i dess mitt, ett par vackra dagar reser sig blomman och slår ut helt gul över sin gröna korg. När blomman vissnar, stänger den sig liksom den gör varje kväll men denna gång skjuter den sitt ihåliga skaft i höjden för att i förvandlad form öppna sig för en kupol av frön som flyger med sitt paraply över långa sträckor i vinden. Kvar står de bredflikiga lansettbladen och stjälken med sin lustiga kala topp, för bladflikighetens skull kallas de lövetann, lejontand på Norska.

Maskrosen har en enastående förmåga att anpassa sig efter omgivningen. Klipper du gräsmattan, ja då håller den sina blomskaft korta, regnar det så stänger blomman sig och på en äng blommar maskrosen i lagom höjd för att få det ljus den behöver.

Hela växten har stor användbarhet inom örtmedicinen.

Indikationerna beskrivs som leverstärkande, njur och gallfunktionsstärkande, ödem, eksem och hudproblem beror ofta på nedsatt funktion i lever och njurar, två av kroppens stora utsöndringsorgan. Huden är vårt största utsöndringsorgan och kallas ibland för ”tredje njuren”.
(Se Pelle Holmberg: Vanliga vilda växter till mat, krydda, hälso-och kroppsvård.)

Bitterämnet taraxin är det främsta aktiva ämnet i maskros.

I de biodynamiska kompostpreparaten tas de vilda läkeväxternas kvaliteter tillvara. Maskrosens uppmärksamhet spänner mellan frönas luftiga höjder och pålrotens kraftiga förankring i jorden, lyhörd för ljus och mörker och den omgivande naturen.

Detta är egenskaper hos maskrosen som i en essens kan inspirera kulturväxternas mer matnyttiga funktion till en sund helhet.

När ytan är blank och glimmande svart på insjö eller tjärn, bildas ring på ring runt storlommens glidande kropp. En mystisk Loch Ness med näbben i våg, en hals så nådigt krökt, ett rutmönster på ryggen som kunde göra skam på det mest utsökta designertyg, det är storlommen så flyktig och skygg att den omärkligt sjunker och är borta för den som kommer för nära.

En mästerlig långdykare är lommen och lågt i vattnet under det vakande kikarsiktet synes den lika hemlighetsfull som en främmande ubåt. I morgonsolen reflekteras ljuset i den vita halsen och akterfläcken skymtas på avstånd, blickstill må hen vara som lyckas komma den närmare än så.

Med ett kvack höjer den sig och smäller med vingspetsarna så sammetsvattnet krusas av ett V-format långt streck, över vattnet flyger lommen, varvar sjön och stiger så för att flyga till nästa sjö, strax följd av sin vän och livskamrat.

I Sörmlands näringsfattiga spegelsjöar där skogen står tät runt om trivs storlommen, där är gott om småfisk och där ekar ljudet om kvällen när lommen ropar ut sitt lockrop. I en utdragen ton som går upp emot en dalkullas kulning för att sedan falla och avslutas med en låg knarrning.  Från tidig vår fram till midsommar ropar och svarar lommarna varandra mellan sjöarna. Så uråldrigt är det lätet att tid står still och blott lyssnandet finns till, lyssnandet till ren och klar natur.

Namnet lom betyder rop och ljuda, vi känner igen det från ordet lomhörd. Men kanske har lommen fått sitt namn efter ordet lomma som betyder att släpa sig fram, lommen är inte snabb på land då fötterna sitter väldigt långt bak på kroppen. Sommardräkten är mer kontrastrik än vinterdräktens utjämnade färger i vitt, grått och svart. Ögonen är röda.

I Norden längre norrut hålls smålommen som ser lite annorlunda ut och inte alls har samma läte. Om vintern drar storlommen söderut, till Svarta havet eller till nedre delen av Östersjön där förhållandena kan vara ödesdigra med oljeläckage och havsbaserade vindkraftsparker samt gas och oljeutvinning. Naturskyddsföreningen värnar om lommens hotade bestånd och insatser med att kalka försurade insjöar och sprida uppmärksamhet kring problemet med kvicksilverbelastning, (abborrar med hög kvicksilverhalt), vattenreglering och blyspridning via sportfisket, av projektet Lom har gjort att lommen börjat återhämta sig.

Ett lompar håller för det mesta samman livet ut och delar på uppgiften att vakta boet och mata ungarna som är en eller två till antalet. De återvänder till samma häckningsplats år efter år. Ibland företar de sig gemensamma jaktceremonier med andra storlommar, det är oklart vilken social betydelse detta har. Oftast ser vi en eller ett par av dem i taget.

Nordens egen Loch Ness personifierar med sitt utdragna lockrop ”kuik-kåå” naturens outgrundliga djup. En försommarnattsstämning vid en stilla sjö.