James Turrell är en av världens främsta konstnärer inom ljus, färg. Sommaren 2011 hade han en stor utställning ”See! Colour!” i Järna och en av alla hänförda tiotusentals besökarna var Arthur Zajonc, en amerikansk professor i fysik som bl a skrivit böcker om vetenskap, medvetande och även om ljus.

Turrell och Zajonc fick kontakt med varandra genom utställningen i Järna. Bägge har på ett omfattande sätt arbetat med ljus men på två helt olika sätt. Turrell som konstnär och Zajonc som vetenskapsman.

När sedan James Turrell skulle öppna sin stora retrospektiva utställning på Guggenheimmuseet i New York 2013 bad han Zajonc att skriva den inledande texten till utställningskatalogen. Här är texten i översatt form.

---

 

Arthur Zajonc om James Turrells retrospektiv på Guggenheim

De renaste och mest
eftertänksamma själarna är de
som varmast älskar färgen.
John Ruskin

Varje gång vi ser oss omkring förnimmer vi inte bara de föremål vi ser, utan indirekt även ljuset som upplyser dem. Utan ljus ligger synförmågan öde. De konturerade formerna och de strålande färgerna i vår omgivning har kommit till oss på ljusets vingar. Ändå förblir ljuset självt osett, gömt för vår syn – en hemlig uppenbarelse. Den materiella världen är alltså synliggjord genom ljus som i sig självt är osynligt – eller åtminstone har varit det tills James Turrell kom.

Han är säkert en av dessa rena och eftertänksamma själar som John Ruskin nämner i sin minnestavla ovan.

I trettio år har jag undersökt ljuset och använt mig av tre strategier för att komma till insikt om dess verkliga natur. För det första har jag som forskare och lärare sysslat med klassisk optik och kvantoptik, elektromagnetisk teori och kvantfysikens experimentella grunder. Ljusets kvantmekanik har varit mitt specialområde. Vid Max Planck-institutet för kvantoptik arbetade jag med enkelfotoner i delayed choice-experiment, i fysiklaboratoriet på École Normale Supérieure utvecklade jag ett högpresterande lasersystem för att undersöka asymmetrin i atomers svaga växelverkan.

Under åratal lärde jag känna ljusets vanskligheter så långt man som fysiker kan komma åt dem. Jag visade optiska experiment och använde teoretiska modeller för att förklara resultaten. Den formen av experimentellt arbete kräver avancerade tekniska kunskaper om laser, vakuumsystem och myriader av optiska komponenter. På den teoretiska sidan kompletterar kvantoptikens abstrakta matematiska formalism min experimentella forskning. Till slut liknade min erfarenhet Einsteins som 1951 skrev att hans fem decennier av funderingar kring ljuset inte hade fört honom närmare en verklig förståelse.

Att studera de tre volymerna av Goethes Färglära (1810) var min andra strategi när det gäller att undersöka ljuset. Goethe erbjuder en fascinerande kontrapunkt mot mina forskningar inom kvantoptiken. I motsats till fysikens abstrakta teorier och laboratoriernas komplexa instrument kan Tysklands störste poet djärvt förklara: ”Det högsta målet skulle vara att förstå att allt inom verklighetens rike redan är teori. Himlens blånad visar oss koloritens grundläggande lagar. Låt oss inte söka något bakom fenomenen – de själva är teorin.”

Goethe är alltid konstnär och orubblig i sitt krav att vi ska hålla oss till våra förnimmelser när vi studerar färg och inte ersätter dem med matematik och mekaniska teorier. Ordet teori kommer ju från det grekiska theoria som betyder att se, betrakta. Vi måste lära oss se att den blå himlen redan är full av teoretisk betydelse. Som filosofen Norwood Russell Hanson senare skulle argumentera: allt vårt seende är ”teorityngt”. Enligt Goethe behöver vi bara se på naturens fenomen för att helt bli varse deras lagbundenhet – ingen enkel uppgift. Abstraktion kan utgöra en kraftfull hjälp till förståelse, men enligt den här åskådningen ställer den sig egentligen mellan människan och hennes direkta förnimmelse av verkligheten.

Goethes hållning hör till de tanketraditioner som betraktar en djup och direkt insyn i verkligheten som mänsklighetens syfte. Analys och logik är underordnade den äkta insikten och anses som förberedande hjälpmedel för en slutgiltig erfarenhet av verklighet genom ”direkt varseblivning”. Företeelserna själva är, rätt betraktade, det som är teorin. Genom konsten, inte minst Turrells konst, leds vi djupt in i färg- och ljusupplevelsens hela rikedom och i varseblivningsprocessen själv. Hans väg har mycket gemensamt med Goethes, och det leder till min tredje strategi.

Då jag sedan lång tid tillbaka praktiskt utövar kontemplativa traditioner hade jag redan mediterat över ljuset dagligen i mer än tjugo år när jag mötte Turrells arbete. Trots att även det meditativa arbetet förde mig närmare färg och ljus var jag ännu inte helt förberedd på James Turrells märkliga konst, hans ”ljusskulptur”. Jag höll fortfarande på att lära mig färg- och ljusfenomen i deras sanna helhet som Goethe var ute efter. Turrell verkar ha uppnått den förmågan ur vilken han nu skapar sin konst.

Ganzfeld-tröskeln

Föreställ dig själv alldeles ensam på en trappa av lysande färg i en enda skir ton där du stiger ner en våning till ett rum som är inneslutet i samma färgnyans. Du har just kommit in i en av Turrells Ganzfeld-installationer. I motsats till ett rum med målade ytor skimrar väggarna i färg men utan att du ser var ytorna befinner sig. När vi beträder ett sådant rum av enfärgad glans känner vi oss till en början desorienterade. Vi söker mentalt efter konventionella referenspunkter, föremål som hjälper oss att stabilisera vårt medvetande. Eftersom vi inte hittar något är vi hänvisade till oss själva.

Om vi besinnar oss ger vi upp sökandet efter föremål och nöjer oss med själva färgupplevelsen. Ändå känner vi hur det inom oss fortsatt visar sig ett behov av att möta konturerna av konkreta objekt. För att ge stadga åt vårt medvetande har vi åtminstone vår egen kropps tyngdkraft och självförnimmelse, men vi känner samtidigt att vi befinner oss vid tröskeln av en sorts medvetande utan föremål, symboliska bilder eller någon riktning för vår uppmärksamhet – och här kan även kroppen försvinna för vårt medvetande.

Turrell beskriver upplevelsen av Ganzfeld på ett språk som antyder andligt uppvaknande: ”Denna känsla av jämviktsrubbning kan bli lika spännande som skrämmande. Den är inte helt olik en lysande tomhet eller ett uppfyllt tomrum, som på japanska menas med satori, alltså upplysning, eller de erfarenheter som nämns i samband med nära-döden-upplevelser.”

Som student på Pomona College och ung sökare på 1960- och 70-talen hade Turrell ett anmärkningsvärt öde. Han studerade för ledande vetenskapsmän, astronomer och psykologer som också arbetade utanför deras ämnens begränsningar, experimenterade med biofeedback, alfaträning (alltså meditation) för astronauter, tystnaden hos kväkarna och spiritualiteten hos asiatiska traditioner. Hans stadiga kärlek till konsten höll honom kvar på marken, medan andra lämnade vetenskapen och det akademiska för att söka på det religiösa fältet.

När Turrell jämför upplevelsen av hans konst med satori eller upplysning gör han det efter att ha studerat detta med genuint intresse. I den meningen är han både konstnär och själsforskare. Utan att vara pedagogisk konfronterar han oss genom sin konst med oss själva och vi frågar: vad innebär det att se och vad är det att vara människa?

Ljuset självt

När jag undervisar i ljusets fysik börjar jag ofta med en enkel demonstration. Jag släcker ljuset och drar för gardinerna så att studenterna och jag sitter i ett fullständigt mörklagt rum. Sedan sätter jag på en laser vars ljusstråle träffar på en vit skärm mitt emot, ungefär sex meter längre bort. Det enda som syns är ett smalt rött skimrande ljussken som glittrar på skärmen medan det övriga rummet förblir svart. Slutligen slår jag två tavelsudd mot varandra så att kritdammet fyller luften framför lasern: glittrande röda ljusstrålar blixtrar inför våra ögon. Ljusstrålen fanns där, men utan skymning eller annan substans att skina på förblev den osynlig.

I ett samtal med astronauten Rusty Schweigert frågade jag honom hur det var att befinna sig utanför sin rymdkapsel och se in i den djupa rymden. Han svarade: stjärnbestrött mörker. Ljus fyllde rymden omkring honom och lyste klart upp honom och jorden därnere, men natthimlen och mörkret fanns kvar. Ljuset självt var osynligt – som laserstrålen före kritdammet. Både Turrell och jag längtar efter att upptäcka ljuset i dess mångfaldiga, vackra och ofta gåtfulla natur och att göra det osynliga synligt.

Som mina fysikaliska demonstrationer går även ett av Turrells största intressen ut på att göra förnimmelsen av ljuset fysisk eller ”verklig” så att det blir ett föremål för vår uppmärksamhet istället för en enbart dold belysningskälla. ”Min konst handlar om ljuset självt. Den bär inte fram uppenbarelsen – den är själva uppenbarelsen.” Men hur kan vi rikta vår uppmärksamhet på det som vi aldrig varseblir direkt? Hur skulle ljus ”se ut” som uppenbarelse istället för som uppenbarare?

Varje moment av seende är en akt där yttre ljus ingår giftermål med inre själsligt eller andligt ljus – tänk på Goethes idé om fenomenet som teori. Turrell intresserar sig lika mycket för denna akt av varseblivning som för ljusets natur. Han beskriver sitt syfte och sin metod med vilken seendets och förnimmandets handling upplevs som ”ting”.

”Mitt intresse för varseblivning av ljuset går ut på att göra det till ett objekt. Det existerar på samma sätt som ett fysikaliskt objekt finns. Jag gör ett föremål av förnimmelsen genom att begränsa den på ett formalt vis. Där finns inget objekt, bara objektiverad varseblivning. Genom att ifrågasätta det fysiska och objektmässiga kan verket uppenbara mer av det fysiska än något fysiskt föremål skulle kunna göra.”

Upplevelse utan objekt, formal begränsning av seendet, ”objektiverad varseblivning” – det är medlen Turrell begagnar sig av för att vända vårt medvetande upp och ner och dra oss in i en ny psykologisk och konstnärlig upplevelse.

Filosofi som konstnärlig upplevelse

Ett annat sätt att skildra upplevelsen av Ganzfeld har att göra med det som filosofer ända sedan Franz Brentanos Psychologie vom empirischen Standpunkt (1874) kallar för ”intentionalitet”. Den fråga Brentano ställde var: kan man över huvud taget ha en mental upplevelse som är en ren, otolkad sinnesvarseblivning – eller är upplevelsen alltid knuten till något: ett ting, ett objekt eller en bild?

Jag tar pennan som ligger på bordet och undersöker den. Är det möjligt att inte se den som en penna? Försök! När du ser dig omkring medan du går runt i museet ses allting din blick faller på som någonting: en dörr, en målning av en speciell konstnär, en bänk. Hur kommer det sig? Kan du isolera den aktivitet som ger mening åt det du ser, hör eller känner doften av? På morgonen är det kanske särskilt behagligt för dig att känna doften av kaffe som bryggs i rummet bredvid; det är kaffe du känner. Vi blir medvetna denna omedvetna aktivitet när den blir frustrerad, till exempel när den visuella upplevelsen är flertydig eller lukten obekant. Klassificeringen av visuella illusioner som flertydiga former gör att vi kan skifta mellan betydelser.

För en blindfödd som senare i livet får synförmåga saknar den synliga världen sådan betydelse. Det fordras stor ansträngning för henne att medvetet tolka det som vi andra utan vidare ser som betydelsebärande. Själva bokstäverna i den här texten har en ”bokstavlig” betydelse. Om det infogades ett avsnitt på sanskrit skulle det bara verka som en skum ansamling av mönster som vi kanske uppfattar som skrift men utan speciell betydelse för oss.

Det som kännetecknar den mentala upplevelsens intentionala karaktär är att den handlar om något. Brentano frågar efter den ”mentala aktens” huvudsakliga kvalitet och hävdar att den alltid är riktad mot ett objekt. ”Det som är karakteristiskt för varje mental aktivitet är, som jag tror mig ha visat, att den refererar till något objekt. I det avseendet verkar varje mental aktivitet vara relationell.”

Sedan 140 år har filosofer brottats med medvetandets intentionala struktur. Kraften i Turrells konst ligger i att den förmår göra en konstnärlig upplevelse av en abstrakt filosofisk diskurs, att den är artistiskt övertygande och samtidigt kognitivt krävande. Turrell försätter oss mentalt i ett nytt och ovant upplevelseområde där själva seendet blir uppmärksamhetens föremål. I Ganzfeld gör han det genom att avskala det konventionella medvetandets referenspunkter så att endast ett minimum av färg finns kvar.

Han säger: ”För det första arbetar jag inte med något objekt. Det är varseblivningen som är objektet. För det andra arbetar jag inte med någon bild därför att jag vill undvika associativa, symboliska tankar. För det tredje arbetar jag inte med fokus eller något speciellt ställe att se på. Utan objekt, bild eller fokus – vad är det då man ser på? Jo, man ser på seendet. Min konst handlar om seendet.”

Vi befinner oss mitt i den rena färgförnimmelsen. Efter flera minuter i en Skyspace eller Ganzfeld lägger vi märke på att färgen vi såg i början är försvunnen och en annan har obemärkt kommit i dess ställe. Vi upplever alltså varken rums- eller tidsförändringar omedelbart. Som om vi skulle vara upphängda inom tid och rum, hållna i en livmoder av färg bakom eller åtminstone vid gränsen till konceptionens avsikt.

Turrell debatterar inte temat på ett filosofiskt sätt, utan han förklarar det konstnärligt och fenomenologiskt. Genom hans konst placeras vi i ett rum utan föremål eller bilder, utan något speciellt ställe att se på. Följaktligen upphör läge, riktning, rörelse och tid att ha någon betydelse. Allt som är kvar är färgen och vi. Jag skulle faktiskt gå så långt att säga att vi utifrån sådana betraktelser här inser att hela omgivningen är relationell. Låt mig förklara.

Turrells Skyspaces är ett perfekt exempel på att varseblivning är relationell. Man går in i ett torn vars tak är en vit kupol. I kupolen finns en stor öppning genom vilken man ser himlen. Upplevelsen av himlens färgförändringar i skymningen är överraskande och vacker, men inte bara på grund av själva solnedgången, utan på grund av de subtila och långsamma färgskiftningarna på kupolens inre yta som omger öppningen.

Den visuella förnimmelsen av färger står alltid i förhållande till andra färger inom blickfältet. I den vetenskapliga psykologin är det fenomenet känt som ”simultankontrast”. Turrell lärde känna dessa effekter när han studerade varseblivningspsykologi, och i varje verk han skapar använder han sig av färgupplevelsens dynamiska och relationella natur på ett anmärkningsvärt sätt. I den meningen arbetar han i gränsområdet mellan konst, fysisk, psykologi och mysticism.

Att släppa taget

Dock fråga mig inte vart jag går
då jag reser i den gränslösa världen
där varje steg jag tar är mitt hem.
Dogen

När vi reser hem är landskapet vi passerar fyllt med träd, moln, djur, byggnader – verkligen oräkneliga ting. Vi kan släppa det ena efter det andra av dessa saker så att förhållandet mellan oss och landskapet blir allt enklare. Till slut finns bara målet – vårt hem – kvar och himlen och jorden med horisonten däremellan. Med en sista frigörelse kan vi släppa det gäckande målet av hem och horisont som markerar den yttersta skillnaden mellan bak och fram, uppe och nere för att leva här och nu.

Tolvhundratalets zenmästare Dogen påminner oss om att vårt hem är överallt där vi befinner oss. Varje ögonblick är det enda ögonblick vi lever i – det är alltid nu. På det viset kan vi förstå Turrell när han säger att ”jag är intresserad av landskapet utan horisont; det är det landskap man möter i meditationen”. Alla vanliga skillnader faller bort. Vi lär oss att vara, helt enkelt att vara. Det skulle kunna vara en zenmästares anvisning till sin student som söker sig bortom det konventionella medvetandet.

Men mot varje förenkling genom zen finns inom tanketraditionerna också en utjämnande utveckling. Till exempel inom de komplexa spirituella filosofierna av tibetansk buddhism och Rudolf Steiners antroposofi där det meditativa livets framskridna stadier leder från konventionell iakttagelse av vardagliga föremål till övning med konstnärliga bilder eller mer symboliska mandalas. Bilderna blir allt kraftfullare men uppfattas bara som stationer på vår frigörelse från det normala medvetandets fixerade former till den skapande aktiviteten bakom dem. Med medveten ansträngning kan man alltså skifta från symboliska bilder till det som är varken bild eller symbol, utan ren verksamhet. Vi lägger objekt och bild åt sidan till förmån för den verksamhet som ställer objekt och bild in i världen. På det sättet kan den mediterande människan komma till en upplevelse av den kreativa energin i kosmos så att vi i meditationen får grundläggande insikt om aktiviteten i och bakom allt.

Fattas ett sista stadium på ljusets stig. Har vi en gång släppt objekt, bild, fokus och riktning, ja rent av verksamhet, då kan vi uppnå det obegränsade medvetande som indo-tibetanska pundits kallar arupa: den inre upplevelsens formlösa riken.

Kanske syftar Turrell till förnimmelsen av den levande aktiviteten i ljuset: ”Istället för tingens belysning genom ljuset intresserar jag mig snarare för ljuset som ting, för dess förmåga att skapa objekt.”

När Turrell skriver om sitt intresse för ljusets ”förmåga att skapa objekt” verkar han på sitt eget språk beskriva vad som har skildrats inom de spirituella traditionerna i öst och väst. Skolastikerna kallade naturens förmåga att skapa för natura naturans (”naturskapande natur”) i motsats till natura naturata (”naturaliserad natur”). Ljus som verkan, som skapare av tingen.

Ljus är ett återkommande motiv för mediterande människors inre erfarenhet inom alla spirituella traditioner, och ljusmeditationens släktträd är omfattande och ärofyllt. På fyrahundratalet för Kristus skrev Lao Zi: ”Använd ditt eget ljus och återvänd till ljusets källa. Det kallas att öva evighet.”

På tolvhundratalet skrev sufimästaren Najm al-Din Razi om ljuset i hjärtat: ”Om ljuset går upp i hjärtats himmel och solens eller många solars klarhet uppstår i människans högsta inre renhet, då är hennes hjärta inget annat än ljus. Hennes skira kropp är ljus, hennes hölje är ljus, hennes hörsel, syn, hand, hennes yttre och inre är inget annat än ljus.”

Människan blir ljus, och endast genom att bli ljus vet hon det helt och hållet. Det är den andliga vägen till kunskap.

Ljusmedvetande

Jag är den som öppnar hans ögon och det blir ljust.
När han sluter ögonen faller mörkret.
Ra talar, papyrus från Turin, 1300 f. Kr.

För en gammal egyptier var ljuset identiskt med Ras seende. Stod man i ökensolens intensiva ljus befann man sig i det gudomliga och allsmäktiga flödet av helgat medvetande. Som vi förstår av papyrusrullen från Turin var dagsljuset den högsta egyptiska guden Ras riktade blick eller medvetande. Sol och måne, även kallade Horus två ögon, var de mest framträdande av myriader ögon som i form av stjärnor såg ner på människans jord. Enligt den gamla världens moraliska och andliga verklighet kändes att ljuset inte var någon materiell realitet, utan en verksamhet hos guden Ra vars öppna öga och seende utgjorde världens ljus.

Vid den grekiske filosofen Empedokles tid (490-430 f. Kr.) hade solögat flyttat till människoögat. Precis som många efter honom tänkte sig Empedokles ögat som en inre lykta där det brann en ren ögoneld vars eteriska ljus ohindrat passerade genom ögonglobens hinnor och nådde ut för att röra vid föremålen framför en.

Inom den grekiska föreställningen och upplevelsen har det mänskliga medvetandet en mer framskjuten plats än fjärran gudars medvetande. I dag kallar vi Empedokles åskådning för seendets ”emissionsteori” som tydligt dominerade naturfilosofin fram till elvahundratalet. Jag betraktar den ålderdomliga teorin som en tidig konkretisering av en upplevd intentionalitet. Vi anspänner oss för att se något som är långt borta. Varför? Den upplevda erfarenheten blev det eteriska ljuset utsänt av ögat in i den stumma världen omkring oss.

Turrell kunde uppfattas som Empedokles skyddsling då han säger: ”När man dämpar ljuset och pupillen vidgas uppstår en känsla i ögat som liknar en beröring.” Något verkar komma ur våra ögon, och själva ljuset blir ett känselorgan. ”När jag arbetar med ljus är det viktiga för mig att skapa en upplevelse av ordlös tanke för att göra kvaliteten och förnimmelsen av själva ljuset nästan till något att ta på.”

James Turrells intresse för den upplevda förnimmelsen av ljus sträcker sig till möjligheten att tillskriva ljuset medvetande. Denna åskådning har säkert flera källor, men en av dem härstammar från fysikaliska experiment som några kolleger och jag visade på Max Planck-institutet för kvantoptik på 1980-talet.

Vid den tiden beskrev naturvetenskapliga vänner för Turrell nya vågpartikelexperiment som kollegerna och jag genomförde som visade vad Einstein kallade ”spöklik fjärrverkan” och som spelar en märkligt betydelsefull roll för kvantfysikaliska observationer.

Det var John Archibald Wheeler vid Princeton som först hade beskrivit de delayed choice-experiment jag arbetade med. När vi visade en version av hans tes vid Max Planck-institutet såg man att ljus verkade ändra karaktär beroende på vilken sorts observation man gjorde. Ställde vi in apparaten för att se vågornas beteende visade sig vågfenomen. Ställde vi in apparaten för att se komplementärpartiklarnas beteende visade sig partikelfenomen. Dessutom kunde vi i vårt experiment fördröja valet av observation till en mycket sen tidpunkt, faktiskt till sista möjliga ögonblicket – men ljuset svarade alltid i enlighet med vår fråga efter våg respektive partikel.

Om dessa experiment sa Turrell: ”Det där var mycket intressant för mig. Det nästan tilldömde ljuset ett medvetande. Så upplever jag det också. Kväkare talar alltid om att vända sig inåt för att hälsa ljuset och om denna ljusupplevelse inom var och en.” Det inre ljuset är en reflex av Guds ljus inom oss, enligt kväkarnas tänkande. Det ljuset kan livligt upplevas och verkar ha någon sorts levande och vis förnimmelse av sig självt.

Turrells långvariga samband med kväkarnas tystnad gjorde honom benägen för ett livligt skimrande inre liv som fick näring av en livslång betraktelse av det ”inre ljuset”, som kväkarna har kallat det alldeles från början. Det är det ljus som Johannes 1:9 talar om: ”Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen.” Det ljus vi upplever i det yttre är en bild av det sanna ljus som den i tystnad sökande själen känner till.

Kvantfysikaliska experiment verkade bekräfta Turrells egen inre förnimmelse av att hälsa det inre ljuset som ett medium som äger medvetande.

Men när man talar med honom avslutar han alltid sådana vidsträckta samtal med att skratta och förklara att hans arbete till syvende och sist helt enkelt handlar om konst. I det ögonblicket glider all filosofi, betraktelse, forskning och kvantfysik undan och vi står åter mitt i den livliga upplevelsen av Turrells konst – det är tillräckligt. Genom sitt geni leder oss Turrell som få andra in i en rymd av förnimmelse där vi hälsar ljuset, känner dess närvaro och överväger dess inbjudan. Men då vi tackar ja till ljusets inbjudan bör vi, som Turrell, göra det med ett lätt hjärta och även med en viss munterhet som kanske är vårt bästa skydd när vi går in i de nya katedraler som Turrell skapar.

Glöm inte att Buddha i upplysningens ögonblick sträcker sig ner för att beröra jorden. Inför de största mysterierna ska man luta sig tillbaka, öppna sig, le och röra vid marken. Konsten är tillräckligt.

Text: Arthur Zajonc
Översättning: Jürgen Vater
Foto: pressbild

Om du vill se James Turrells konst finns det två permanenta installationer av honom i Sverige, den ena är ”Insight outside”, en Skyspace i Järna, och den andra är Dawning på Magasin 3 i Stockholm. Han har även en rad kommande utställningar ute i världen, just nu är t ex delar av Guggenheim-utställningen i Zürich. Du kan se hela kalendariet här.