I vår serie om hälsa och sjukdom, människosyn, läkekonst och antroposofisk medicin, författad av Ursula Flatters, leg läkare och en av eldsjälarna bakom Vidarklinikens uppskattade verksamhet under mer än 30 år i Sverige, har vi nu kommit till en beskrivning av våra konceptuella sinnen. Indelningen grundar sig på Rudolf Steiners tankar kring våra sinnen, där han inte bara föreställde sig fem sinnen utan tolv, varav de konceptuella sinnena utgör en egen grupp.

Texterna som publiceras under hösten i denna serie kommer att resultera i en bok som ges ut under 2023.

Våra konceptuella sinnen
Den sista delen i avsnittet om våra sinnen ägnas åt sinnen som i denna kontext kallas för konceptuella, då själva sinnesintrycket ger en viss förståelse av det vi upplever. Vi börjar med örat, som behandlas mer utförligt, eftersom det konceptuella kan visas bäst på det. Sedan följer sinnen som först presenterades som sådana av Rudolf Steiner. De är inte så klarlagda än, men mycket intressanta inte minst då man kan öva upp dem precis som till exempel balanssinnet måste övas när barnet skall lära sig att gå. I den tidigare texten om värmesinnet, såg vi ett samspel mellan rumsliga och tidsliga funktioner. De högsta sinnena lever helt i tiden. I värmesinnet och upplevelsen av den egna kroppsvärmen kan vi uppleva befrielsen från våra subjektiva emotioner. Vi skall nu se hur de följande sinnena är ”rena” och oberoende av våra känslomässiga förutsättningar och ståndpunkter.

Hörselsinnet
Även om ögat och synintrycken dominerar vår föreställningsvärld, så är hörandet ännu viktigare för vårt liv i världen. Det är känt att förlusten av hörseln är svårare än förlusten av synen. En aspekt av detta är att vi nu inte bara talar om perception, utan även om konception. Det betyder att själva sinnesupplevelsen ger en viss förståelse för det vi förnimmer. Vi hör inte bara en klang utan den berättar också om det är silver eller brons som klingar.

Samtidigt sker ett viktigt steg i själva sinnesintrycket: det är rent, vi hör alla samma ton. Ända fram till seendet finns det individuella skillnader i upplevelsen av ett intryck. Även om vi ser på samma färg, ser vi inte exakt samma färg eftersom vi tolkar den med vår känsla. Känslan går att utveckla och förfina, men den är där, även om den inte är så stark som i till exempel smaken. Vi talar också om god eller dålig smak när det gäller färgsättning.

När vi hör något, är själva sinnesintrycket samma för oss alla. Det är därför en orkester kan stämma sina instrument på samma ton efter första fiolen, alla stråkar stämmer sedan sina instrument på rena kvinter. Till det använder de sina öron och det blir samma för alla, även om de stämmer individuellt och inte lyssnar till någon annan. Här lägger sig inte känslan i och ger sin egen tolkning av en kvint. Vi kan klart förnimma den som något som är eller inte är, en ren kvint. Detta möjliggör samspel på alla nivåer. Tänk bara på körsång!

Örat är ett nytt underverk bland organen och har en helt motsatt bildningstendens jämfört med ögat.

Djupt inne i klippbenet i skallen – kroppens hårdaste ben ligger i anslutning till balanssinnets båggångar den lilla hörselsnäckan liksom dold i en liten grotta. Den är omgiven av lymfa, men simmar inte helt fritt som balansorganet, utan sitter på den perifera sidan fast i klippbenets vägg. Inuti snäckans spiral finns en hud utspänd (basilarmembranet), som delar spiralen i ett övre (scala vestibuli) och ett nedre rum (scala tympani). Membranet är som längst upptill och kortast nertill.

Bild ur J.W. Rohen, Den mänskliga organismens morfologi: öronsnäckan i genomskärning

Båda rummen är fyllda med en vätska som kallas perilymfa. Den liknar hjärnvattnet i sin sammansättning. I det övre rummet (scala vestibuli) bildas ett tredje litet rum som har sin bas på basilarmembranet och avdelas uppåt av en tunn hud (Reissner’s membran). Däri finns själva Cortis organ med sinnescellerna liksom en annan vätska som kallas för endolymfa och som närmast liknar vätskan i cellerna. Det är själva snäckgången. Över sinnescellerna finns en liten hudflik, som rör sig över cellernas små hårstrån i endolymfans vågor. En rad sinnesceller, bara en cell breda, ligger närmare centrum av snäckan hela vägen upp från snäckans bas till dess topp i en spiralform. Ytterligare en rad sinnesceller ligger lite längre ut mot periferin. Där är raden tre celler bredd. Allt är litet, hela snäckan är runt 1 cm i diameter, gången i snäckan är ca 3 cm lång med 2³/₄ vindlingar.

Där längst inne i snäckan, som alltså ligger djupt inne i kroppens hårdaste ben, förmedlas hörselintrycket. Benet är dessutom hårdast runt själva snäckan. Det är det enda benet i människan som nära nog inte har någon substansomsättning alls från 3-årsåldern. Det börjar bli till ben redan i 4:e månaden i embryonalutvecklingen.
Varför måste hörselorganet ligga djupt inne i benet som i en grav?

I andra till tredje veckan efter befruktningen består embryot av tre skikt eller groddblad: ett yttre som kallas ektoderm, ett inre som kallas endoderm och ett mellanlager som kallas mesoderm. Innerörat och balansorganet bildas först genom att lite ytterhud (ektoderm) stälps in och bildar en liten blåsa redan i vecka 4. Blåsan ”sjunker inåt” och bildar innerörat och balansorganet. Öronsnäckan (tillsammans med balansorganet) har alltså det yttre bladet som sitt ursprung. Den lilla blåsan omges av mesoderm, som senare blir till ben. Medan ögonen alltså växer framåt och utåt från mellanhjärnan, bildas örat utifrån och in. Längst in formar öronsnäckan en inåtgående spiral, medan balansorganet i början bildas ur en utåtgående spiral.

Sedan sker en inbuktning till, strax nedanför stället där öronblåsan har sitt ursprung. Denna inbuktning blir till den yttre hörselgången och det yttre lagret av trumhinnan, som är utspänd som ett litet gråsilvrigt skinn som stänger till hörselgången mot mellanörat. Inifrån svalget växer en slang mot vävnaden inne i benet och trumhinnan. Den kommer från endodermet, som är det inre groddbladet ur vilket tarmarna och de inre organen bildas. Det är alltså en slemhinna besläktad med tarmens som klär mellanörat och som också lägger sig på insidan av trumhinnan. Där emellan finns en del fina blodkärl som bildas ur mesodermet, liksom alla andra blodkärl i kroppen.

Egen teckning: gult = yttre groddbladet; grönt = inre groddbladet; röd = mellersta groddbladet

Bildningen av mellanörats luftrum är komplicerad och avslutas först strax före födelsen. Där finns bindväv som både växer och sedan blir aktivt upplöst – liksom ”smält” av den inväxande huden från svalget. Kvar blir de tre små benen, hammaren som fäster i trumhinnan, städet och stigbygeln som fäster vid det inre ovala fönstret – en liten hud som är som ett fönster mot innerörats vätskefyllda rum. De tre små hörselbenen är förbundna genom små rörliga leder och är som ett litet ”ben” vars ”fot” ligger mot trumhinnan och där ”lårbenets” övre del fäster mot ovala fönstret. Ovanför dessa finns mellanörats luftfyllda valv, snett nedanför ligger vårtbenet (mastoidbenet), som först efter födelsen undan för undan bildas genom att bindväv växer in och ”äts upp” av den inre slemhinnan så att luftfyllda celler uppstår.

Hela mellanörat samt luftcellernas inre hud i vårtbenet kommer alltså från tarmanlagets övre del i embryot. Det är viktigt ur ett kvalitativt perspektiv att beakta hur luftrum skapas aktivt genom att bindväv först växer och fyller ut dessa rum och sedan aktivt löses upp och skaffas bort för att tomrum, dvs luftfyllda rum skall uppstå. ”Tomrummen” skapas genom att slemhinnan med samma ursprung som tarmslemhinnan ”äter upp” vävnaden, som först fyllde utrymmet. Förbindelsegången mellan svalget (Tuba eustachii) och mellanörat är del av den ursprungliga ”tarmslangen” och reglerar lufthalten och trycket i mellanörat livet ut.

Bild ur J.W. Rohen, Den mänskliga organismens morfologi: tonens vandring från trumhinnan genom mellanörats små ben till innerörats snäcka

Ytterörats brosk har sitt ursprung i sex små lika stora valkar, som redan ses i vecka fem under embryonalutvecklingen. De smälter samman och formas till en övre, en mellersta och en nedre del med örsnibben. Ytterörat är som en ”berättelse” om de olika formprinciper som bildar örat och balansorganet. De avspeglar i sin tur formprinciper i hela människan. Därför är det spännande att titta på örats form med en kvalitativ och även konstnärlig blick: Övre delen är välformad och visar i princip en utåtgående spiral lik balansorganet i innerörat. Nedre delen är mer köttig och örsnibben har inget brosk. Den visar i sin bildning antydningen till en inåtgående spiral såsom öronsnäckan. Principen är samma, men variationen stor från människa till människa. Därför kan den berätta en hel del om resten av kroppen och dess tendenser till obalanser.

Vänster: Öra från Kuros, Kap Sunion, Grekland (Atens Nationalmuseum, ca 600 f.Kr)
Höger: Bild ur J.W. Rohen, Den mänskliga organismens morfologi: ytterörat, som utvecklas ur 6 puckellika små vulster, siffrorna betecknar ursprunget

Hörselprocessen
Örats komplicerade bildning visar på en hörselprocess i tre steg. Tonen förmedlas till öronen genom luften, samlas av ytterörat och når trumhinnan via hörselgången, som är lite böjd. Trumhinnan vibrerar och tonen ”hoppar av luften” och blir till svängningar, alltså rörelse i de små hörselbenen. De är viktiga för att de överför tonen från luft till vätska, vilket kräver ett större tryck. Genom hörselbenen höjs trycket i ljudvågen tjugo gånger!  Stigbygelns rörelse får alltså det ovala fönstret att vibrera med 20 gånger högre tryck än det som ”slår” på trumhinnan. Här hoppar tonen av benrörelsen och in i vätskan. Den blir till en vandringsvåg som rör sig uppåt i det övre rummet (scala vestibuli) till toppen av snäckan och sedan nedåt i hörselsnäckan (scala tympani) till ytterligare ett litet fönster, det runda, som buktar ut när ovala fönstret buktar in. Vågen får basilarmembranet – som är kortast nertill och längst upptill i snäckan – att vibrera. Den spelar liksom på den som på strängar så att varje våg registreras där den har sin topp. Det gör att sinnescellernas hårstrån vajar i vågorna när hudfliken rör sig över dem. Det är bara den inre raden av sinnesceller och deras hårstrån som förmedlar nervimpulsen. De yttre vibrerar inte bara passivt genom vågrörelsen, utan vid behov även aktivt, för att förstärka vibrationen. De är särskilt aktiva när vi lyssnar till svaga toner och fungerar alltså som aktiva förstärkare. Mycket starka toner kan få dessa sinnesceller att dö. Mycket svaga toner får oss att lyssna och då vibrerar de yttre sinnescellerna som bin i en bikupa för att förstärka svaga signaler. De avger även egna toner så att man kan höra deras surrande med en mikrofon i hörselgången. Böjningen av hårstråna gör att sinnescellerna förvandlar tonen till en nervimpuls – varje ton på stället i snäckan där respektive våg har sin topp.

Basilarmembranet är som strängarna på en lyra. Det är hårdare och stelare där vi hör de höga tonerna nertill i snäckan och mer elastiskt upptill där vi hör de låga tonerna. Därför förmår inte de lågfrekventa mjukare vågorna få basilarmembranet att vibrera nertill, utan först längre upp, men högfrekventa hårdare vågor kan få den att vibrera där.

Bild ur J.W. Rohen, Den mänskliga organismens morfologi: Öronsnäckan uppifrån. Basilarmembranet (ljust) är längst högst uppe i snäckan. Siffrorna anger tonfrekvenser där de får basalmembranet att vibrera.

På så sätt avbildas alltså vandringsvågen noga i snäckan så att dess olika frekvenser registreras på rätt ställe där de vid behov förstärks. I öronsnäckan delas således det som kommer som ljudvågor upp i sina beståndsdelar för att sedan fortsätta mot hjärnan som nervimpulser.

Vi skall nu försöka att låta den komplicerade öronbildningen och hörselprocessen tala till oss ur ett fenomenologiskt kvalitativt perspektiv.
Vad innebär det att höra?

Jämfört med ögat, som vänder sig utåt, bildas örat genom rörelser som går inåt. I ögats helt genomskinliga substans lever det yttre ljuset. I örat får det hörbara gå igenom flera steg innan det kan bli till nervimpuls – från vibrationer i trumhinnan, till hörselbenens tyngdbefriade rörelse, som går över i en flytande vågrörelse, som rör sig i en inåtgående spiral. I örat och i omgivande ben skapas aktivt luftfyllda rum, som behövs som resonansrum för att vi ska kunna höra, men själva snäckan ligger i vätska och befinner sig i en liten grotta djupt inne i ”klippan”, alltså klippbenet.

I Strindbergs ”Ett drömspel”⁽¹³⁾ för himladottern Indra, skalden till en grotta vid världshavets yttersta gräns. Grottan är Indras öra där hon lyssnar till de dödligas klagomål.
Hon förklarar: ”Ser du ej hur denna grotta är byggd som en snäcka? Jo, du ser det. Vet du ej att ditt öra är byggt som en snäcka? Du vet, men har ej tänkt på det.  (Hon tar upp en liten snäcka från stranden.) Har du ej som barn hållit en snäcka för örat och hört… hört ditt hjärtblod susa, dina tankars sorl i hjärnan, bristningen av tusen små utnötta trådar i din kropps vävnader…
Detta hör du i den lilla snäckan, föreställ dig då vad som skall höras i denna stora!” Hon hjälper sedan skalden att lyssna i vindarnas sus och klagan och sedan till vågornas sång:

Det är vi, vi vågorna, som vagga vindarne
till vila!
Gröna vaggor, vi vågor.
Våta äro vi och salta;
likna eldens lågor;
våta lågor äro vi.
Släckande, brännande,
tvättande, badande,
alstrande, avlande.
Vi, vi, vågorna, som vagga vindarne
till vila.

Det är en genial beskrivning för det som också sker i örat. Luftens svängningar vaggas till vila och tystas i örats hemlighetsfulla grotta. Stillheten i örat blir till en förutsättning för att kunna höra. Vid tinnitus förstår vi hur viktig denna tystnad är – suset i öronen är mycket besvärande.

Att höra och lyssna
När vi ser, går själen med ut. Vi ser föremål där de är och samtidigt upplever vi avståndet till det vi ser. Vi är distanserade. När vi hör, upplever vi det hörda inne i oss, även om vi lyssnar till något som är utanför. Man kan göra ett litet experiment och lyssna efter klangen från en klocka tills den försvinner. Medan klangen därute går längre och längre bort när den sprider sig i rummet, upplever vi den mer och mer innerlig ju svagare den blir. Om vi lyssnar till en symfoniorkester, hör vi den därute, men själva upplevelsen av det vi hör har vi inne i vår själ. Vi är nära, inte distanserade som vid det rumsliga seendet. Medan vi med ögat förnimmer ytan av tingen hör vi det inre av det som klingar och vilken substans det består av.

Örat kan man inte bedra. Om man till exempel målar en silverklocka med guld, så kan ögat tro att det är en guldklocka, men klangen från den visar klart att den är av silver. När synen visar ytan av ett objekt, så berättar klangen om insidan. Det gäller inte minst besjälade varelser. Vem förnimmer inte glädje när lärkorna kvittrar i skyn? Och vi känner inte bara vår egen glädje, vi förnimmer klart att lärkorna är glada! Vem skulle inte rysa när ett lejon ryter under en varm natt på savannen? Det är yttringen av en mäktig känsla. Ljud talar starkt om den eller det som frambringar dem.

Ljud och klanger berättar om naturens olika väsen och skeenden. Hur de är ”stämda” talar direkt till vår känsla, som kan öppna sig för att vara stämd som de är. Tänk bara på havsvågornas brus, stormvindar som ryter, prasslet av myrorna i löven en het sommardag. Dessa stämningar är innerliga upplevelser och blir starkare när vi ger dem uppmärksamhet och tid att utvecklas. Vi kan alltså göra vår själ till ett instrument, som världen spelar på om vi tömmer oss själva från annat innehåll, alltså aktivt ger utrymme för världen i oss.

Organbildningen motsvarar upplevelsen av det vi hör. Att lyssna innebär att tömma sig från annat själsinnehåll, skapa utrymme för något från yttervärlden att spela på vår själs strängar. Luftfyllda tomrum, som aktivt skapades är en bild för detta i det organiska. Den inåtgående spiralen i öronsnäckan kan ses som en bild av hur innerlig upplevelsen av klang är. Den antyder också att lyssnandet är ett förlopp i tiden.

Ett goetheanskt sätt att se, är att upptäcka hur olika kroppsdelar hänger ihop. Goethe introducerade begreppet metamorfos – förvandlingen från en bildning till nästa i den levande världen – framförallt i sitt studium av växter ^(14+15). Den innebär en förståelse av det levandes inneboende logik. Man kan förenklat sagt förstå varför en maskrosblomma följer maskrosbladen formmässigt, man kan också säga varför en rosblomma inte kan växa ur ett maskrosblad. Att en maskrosblomma måste komma ur maskrosblad är enligt Goethe en förvandling – en metamorfos – som följer bestämda lagbundenheter.

Motsvarande samband och lagbundenheter gäller även kroppsbildningen hos djur och människor. Jag skall här tillämpa ett synsätt om levande samband på bildandet av örat. På vilket sätt kan det förstås som en motsvarighet av andra delar i kroppen? Om man kan tala om en metamorfos i Goethes bemärkelse lämnar jag öppet.

Våra ben tillåter oss att förflytta oss i rummet – där finns foten, underbenet och lårbenet med sina leder. Lårbenets led ligger inne i höftbenet i vars skål tarmarna ligger. De små hörselbenen kan ses som en motsvarighet till våra ben, där foten i form av hammaren ligger mot trumhinnan, lårbenet i form av stigbygeln ligger mot ovala fönstret, som kan betraktas som en motsvarighet till höftleden. Innanför ligger hörselsnäckan. Hörselbenen kan inte aktivt röra sig i rummet, de blir rörda på. Deras rörelse är passiv, de ”utstår” det som får dem att röra sig i form av ljudvågor.

Våra ben rör vi i aktivt i möte med tyngdkraften, medan hörselbenen är lyfta ut ur den. Innanför ovala fönstret ligger öronsnäckan som en motsvarighet till tarmarna. I tarmarna upptas näringsämnen från yttervärlden. De analyseras, delas upp och resorberas respektive utsöndras. Detta sker i en huvudsakligen flytande miljö.

Snäckan kan inte smälta substans, men analyserar alla komponenter i den flytande vandringsvågen. Men vad är det som motsvarar den substantiella uppbyggnaden innanför tarmväggen? Efter att ljud, klang och musik har delats upp i sina beståndsdelar, kodats i nervimpulser, skickats till olika ställen i hjärnan, finns ingen plats i hjärnan för att sätta ihop delarna igen.

Hörandet och medvetandet
Hur kan vi höra helheten av ett komplext musikverk, till exempel en symfoni med alla sina instrument? Hur kan vi höra vad eller vem i världen som ”yttrar” sig? Den egentliga uppbyggnaden av ljud, klang och musik sker i medvetandet. Det är där vi sätter samman delarna till en helhet. Här stöter vi på den stora frågan om sambandet mellan medvetande och organiska strukturer, men kan först stanna vid fenomenet: Hörselorganet och nervsystemet delar upp det vi hör i sina beståndsdelar – motsvarande som tarmen gör med näringsämnen. Innanför tarmväggen följer en substantiell uppbyggnad av kroppslig substans. Att höra ett komplext musikverk är som ett återskapande av helheten, en uppbyggnad som sker immateriellt och i medvetandet. Samtidigt kan vi höra vilken substans som frambringat klangen, ljudet eller musiken.

Det är en speciell väg som det hörbara tar genom vibrationer i en substans till vibrationer i luften, till rörelser i små ben, till en vandringsvåg och sedan nervimpulser för att sedan bli till en helt immateriell upplevelse i vår själ. Här blir det tydligt att hörandet inte sker passivt utan helheten skapas aktivt i själen. Vi kan noga studera fysiologiska processer från trumhinnan till hjärnan – de leder till analys och uppdelning. Vi kan observera upplevelsen av till exempel musik i medvetandet – vi hör inte vibrationer som reptiler gör! Vi hör musik! Vi hör olika instrument, klanger, material osv, men framför allt musik – som en helhet. Hur helheten skapas efter den omsorgsfulla organiska analysen är en gåta. Det är som om de fysiska processerna, som tillhör det hörbara, tar slut i hjärnan för att sedan upplevas som helhet i vårt medvetande och då helt immateriellt.

Örat kan ses som en motsvarighet till – en metamorfos eller förvandling av – matsmältnings- och rörelsesystemet. Det sistnämnda skapar oss som substantiella kroppar i rummet med vilken vi rör oss i rummet. Att höra innebär att befinna sig i en inre rörelse i tiden som är substansbefriad, men som ändå ger kunskap om substanser eller material. Genom ämnesomsättningen fyller vi vårt kroppsliga rum med substans. För att kunna höra måste det finnas tomrum både fysiskt och själsligt eftersom lyssnandet innebär att man själv tiger för att ge rum åt det som man lyssnar till.

I ämnesomsättningen och även i våra yttre rörelser är vi i kontakt med substans och tyngdkraft.  Ja, vi ÄR substans som kropp. I hörandet sker en tyngdlös inre rörelse endast i tiden, då det inre rummet inte har några dimensioner. I lyssnandet skapar vi oss som tomrum i vilket världen återskapas som immateriell rörelse. Med vår kropp gör vi rörelser som gör avtryck i det omgivande rummet. När vi lyssnar gör rummet avtryck i oss, men på ett helt substansbefriat sätt. Vi slår med en hammare på en bit glödande järn och ändrar dess form, vi gör bokstavligen ett avtryck på något i världen utanför oss. Till oss kommer den karaktäristiska klangen av järnet. Och vi hör inte bara med örat, Condon^(16+17), grundaren av mikrokinesiologin, beskriver från sina undersökningar med mikrokamera hur hela muskulaturen utför fina, för det yttre ögat osynliga, rörelser som är synkrona med det vi hör. Hela muskulaturen vibrerar jämförbart med de yttre sinnescellerna i örat när vi hör: Vi blir idel öra!

Musikens mysterium
Bland allt vi kan höra utgör musiken något alldeles särskilt, något som har en mäktig förmåga att beröra vårt innersta. Den förekommer inte i naturen – även om vissa läten som fågelsång kan komma nära en melodi. Även andra komponenter, som rytmer med mera, finns naturligtvis i naturen. Till den stora frågan om musikens väsen och ursprung ska här bara ges ett litet bidrag, som ansluter till betraktelsen om sambandet mellan lemmarna/ämnesomsättningen och örats bildning.

Finns även ett samband mellan handlingen som vi utför med våra lemmar och musiken? För att åstadkomma en handling, så måste vi röra på oss i rummet. Vi går bokstavligen på en livsväg som formar ett spår på jorden – spåret från vårt eget liv med många korsningar, där vi möter andra människor.

Redan som barn önskade jag att jag kunde sitta inne i jorden och nerifrån kunna betrakta alla spår som människofötter gör på jordens yta, människornas livsspår.
Hur ser mönstret ut för olika människor? Vad berättar det? Vad hände med människorna?

Livsspåret med sina korsningar, olika hastigheter, rytmer, pauser, kamper och nya harmonier påminner om musiken – musik som ett förinnerligande av livsvägen, som en förvandling av ett liv i rummet till ett liv i den dimensionslösa själens tid. Musiken kan ses som en inre återklang av hur våra handlingar samklingar eller dissonerar med världen. Den är som en inre berättelse om våra upplevelser, om hur det är att vara människa och kanske även om hur det är att vara sedd som människa. Här återknyter jag till frågan som ställdes i början av kapitlet om sinnena: Är vi i dialog med världen eller är världen ett stort stumt objekt? Är det bara vi som upplever världen eller upplever världen oss? Ger våra handlingar ett eko i världen? Hör vi det? Hur möter vi själva följderna av det vi gjort?

Den tyske filosofen Arthur Schopenhauer⁽¹⁸⁾ skriver: ”Musiken är alltså en avbild av själva viljan..: därför är musikens verkan så mycket mäktigare och bevekande än de andra konsternas, för medan de talar om skuggor, talar denna om väsendet… Slutligen i melodin… uppfattar jag den högsta graden av viljans objektivering, människans begrundade liv och strävande, … den berättar följaktligen historien om den av betänksamhet belysta viljan vars avtryck i verkligheten är raden av handlingarna…”. Det kan vara svårt att förstå, men värt att reflektera över.

Pianisten Alfred Brendel⁽¹⁹⁾, en av de främsta tolkarna av bland annat Mozart under andra hälften av 1900-talet skriver: ”I partier av C-moll-mässan och körer av Idomeneo, i maestoson i komturen eller i c-moll-adagion med den efterföljande fugan (KV 546) deltar inte Mozart längre; som ödet självt står det framför oss, upphöjt, obönhörligt, inte en bästa vän och tröstare, inte en förmedlare av dödens sällhetskänsla, utan som det andra, övermakten, inför vilka vi måste förstumma. ´Övermänskligt´ uppnås här inte bara som fulländad form, utan även som känslokraft.”

Med dessa ord av en konstnär avslutas delen om hörselsinnet. Den inleddes med att hörselsinnet inte bara gäller perception, utan även konception, alltså en förståelse som en del i själva sinnesupplevelsen. Det är inte en intellektuell eller tänkande förståelse, utan en samklingande förståelse med det vi förnimmer som i sig själv ger insikt eller inspiration. Jag slutar med frågan om det kan finnas ett samband mellan våra ödesvägar och musiken, med våra avtryck på omgivningen under livets gång och återklangen i själen. Musiken är gemensam för alla människor såsom också alla människor har en livsväg, som utvecklar eller förminskar den inre människan. Här gäller kanske lagar, samma för alla människor. Vi hör samma ljud och toner och vi har möjlighet att uppleva musik tillsammans oberoende av språk, för här finns inte de hinder som uppdelningen i olika språk innebär för vår kommunikation.

Språksinnet
Enligt Rudolf Steiner⁽²⁰⁾ finns ytterligare sinnen, högre än hörseln. Språksinnet eller ordsinnet menar han är ett eget sinne. Det är visat att barn redan från 2–3 veckors ålder kan skilja språk från annat de hör. De har säkert inte en ordförståelse, men kan tydligt förnimma skillnaden mellan språk och andra ljud. Det som här menas med språksinne är inte att förstå innehållet i ett ord, utan att förnimma att det är ett ord. Om vi till exempel hör människor tala kinesiska och inte kan kinesiska, så vet vi ändå att det är ett språk. Detta att uppfatta att det finns en mening i det man hör menar Rudolf Steiner beror på en sinnesupplevelse.

Jag minns en speciell upplevelse i Afrika. Jag satt med ett litet sällskap i en båt som gled i en stilla flod vars stränder var tätt bevuxna med Mangroveskog. Slingriga starka rötter sträckte sig ner i vattnet och lövverket var så tätt, att man inte såg något mer av det omgivande landskapet. Det blev natt och det var väldigt varmt. Mörkret fylldes av skrik och rop från olika djur. Plötsligt hördes människoröster inne i mörkret. Människor, säkerligen samlade kring en brasa, där även trummorna gick! Jag minns hur jag för ett ögonblick verkligen märkte skillnaden mellan allehanda djungelljud och igenkännandet av människoröster. Det var en nästan mystisk upplevelse av att språket uppenbarar ett väsen som inte är ett djur. Jag förstod naturligtvis ingenting, men ljudet blev starkare och sedan svagare igen när båten gled förbi tills djungelnattens vilda rop tog över igen.

Barnet kan alltså skilja mellan språk och andra ljud mycket tidigt, men det betyder inte att det förstår orden, än mindre att det kan tala själv.  Efter fyra till fem månader börjar barnet titta på den som talar, från åttonde till nionde månaden börjar det att härma språk och ganska plötsligt vid ca ett års ålder förstår det en rad ord och börjar tala. Detta sammanfaller med att barnet uppnår en upprätt hållning och därmed förmågan att styra sina rörelser. Det är viktigt: barnet börjar förstå språket och att tala enstaka ord innan det kan tänka och reflektera, men efter att det har uppnått en upprätt hållning. Det tyder på att språksinnet har börjat utvecklas och det är inte helt samma som att förstå tanken som lever i språket.

Barnet kan till exempel säga fågel till allt som flyger eller ”mjölk” till allt som är vitt, flytande, behagligt och härligt. När barnet uttalar ordet kan det betyda att det vill ha mjölk eller inte vill ha mjölk eller att mamma skall hämta mjölk eller liknande. Orden beskriver något med vissa egenskaper, men barnet har inte ännu förstått begreppen ”mjölk” eller ”fågel”.

Funktionen av språksinnet börjar när det pyramidala systemet i hjärnan, som har med motoriken att göra, har utvecklats tillräckligt mycket för att barnet ska kunna stå. I takt med att det också lär sig gå och utvecklar sin rörelseskicklighet utvecklas talet på ett unikt sätt. Det är en tid då barnet är väldigt aktivt och har en otrolig rörelseenergi. Man kan nästan säga att det är en tid av naturlig hyperaktivitet. Det går aldrig lika lätt senare i livet att lära sig ett språk, som under denna tid av rörelse och efterhärmning av språk. När barnet talar flytande och kan uttrycka vad det känner och vill, blir det normalt mycket lugnare. När barnet har svårigheter med talutvecklingen finns nästan alltid också problem med motoriken eller med att hyperaktivitet kvarstår.

Vi hör språk och som beskrivits ovan i samband med hörselsinnet, hör vi med hela muskulaturen. Och inte nog med det – den som ser en annan agera eller hör den tala, aktiverar inte bara sensoriska områden i hjärnan, utan även motsvarande motoriska, som hen själv skulle använda för att utföra samma handling eller uttala samma ord. Molnar-Szakacs och Overy⁽²¹⁾ kommer till slutsatsen ”Människor kan endast förstå signaler och kommunikation, oberoende om de är visuella eller auditiva, språkliga eller musikaliska, genom de motoriska handlingar som ligger bakom signalen.”

Förståelse skulle alltså bero på en slags medrörelse, en ”spegling” som fick namnet spegelneuroner. Deras aktivitet leder inte till en yttre rörelse, men en spegelbild av det som den andre gör. Det är spännande forskningsresultat som belyser något av vidden i vår kommunikation.

Möjligen kan det finnas en koppling mellan den ovannämnda spegelneuronfunktionen, barnets intensiva rörlighet och den samtida språkutvecklingen från drygt 1 år till 3-4 års-åldern. Då är barnet duktigt på att härma, dvs leva i medrörelser, som det fortfarande utför som yttre rörelser.

En aspekt av språksinnet är också det vi kallar för ”ett sinne för språk” hos författare eller poeter. Det kan kännetecknas av att det beskrivande i ordens vokaler och konsonanter används på ett skickligt sätt för att förmedla ett innehåll.

En mästare på detta var Gustav Fröding⁽²²⁾ i till exempel Mattoidens sånger:

Regn
Sorlar, sorlar, susar
Sommarregnets sorl,
Alla trädens våta
Blad och knoppar gråta
Dropp – dropp – dropp
Och därnedan rusar
Bäck i sorl och porl,
Bäck i sorl.

Språk är uttryck och kommunikation. Ord betecknar inte bara något, är inte bara begrepp eller bär fram en tanke – de har möjlighet att förmedla en än djupare upplevelse av objekt i yttervärlden än tonen. Därför gäller språksinnet inte bara det talade språket, det kan också leva i förnimmelsen av objekt i yttervärlden som ”har ett namn”. När människan hittar ett ord eller sätter ord på något, så sker det genom en djupare kommunikation med det som uttrycks i yttervärlden. Det är varseblivningen av något djupare, mer meningsbärande än tonen, som kommer till uttryck i ord och det är inte samma som tanken i ordet. Det är ”gesten” eller karaktären, som också kan sägas bygga på rörelse, som talar till oss om tingens väsen:

Gustav Fröding i Mattoidens sånger:

Varje levande väsen säger,
Om ock endast från fjärran likt människotal,
Vad det är, vad det vill, vad det äger,
Så av verksamhetsart som av lycka och kval,
Och de ting, som ej leva, de sjunga
För de sinnen som uppfattar klart,
Om och icke som strupe och tunga,
Även de om sin särskilda art.

Tankesinnet
Att förstå en idé eller ett begrepp som uttrycks med ett ord är något annat än att förstå själva ordet som ord. När barnet uppfattar ”fågel” som beteckning för fågel, säger det inte längre fågel till ett flygplan eller ett bi för att de flyger. Här tillkommer ett subtilt sinne som utvecklas vid 3-års-åldern: tankesinnet. Det handlar inte om att tänka, utan om att förnimma tanken eller ”konceptet” i tingen. Vad är det som gör att vi ser att en tulpan är en tulpan även om den har olika färger, storlekar, former på kronbladen och olika stadier i sin utveckling? Vad är det som gör att vi uppfattar en fågel som en fågel även om fåglar kan se väldigt olika ut?

Det är tankesinnet som ”ser” att det ÄR en tulpan. Detta menar Rudolf Steiner är en sinnesupplevelse på hög nivå – att vi kan fastställa att en tulpan är en tulpan beror inte bara på att vi genom erfarenhet summerar olika egenskaper som färg, form osv. till tulpan, utan att det finns en omedelbar varseblivning av idén eller konceptet tulpan, som vi uppfattar även när enskilda tulpaner ser olika ut. Det förutsätter att det finns ett koncept, som visar sig i alla utformningar av tulpaner – ett koncept som vi kan uppfatta omedelbart sinnligt. Detta att uppfatta koncept kräver lite övning och det finns lättare och svårare koncept att uppfatta.

Jag påminner mig en ökenvandring med en vän i Utah. Vi tittade på den sparsamma ökenfloran och jag blev alldeles upphetsad.  Det verkade finnas en ökenvariant av det mesta: ökenmalört, ökenros, ökenenbär osv. Jag kände igen växterna, fast de såg annorlunda ut och jag hade aldrig sett dem förr. Men något i deras uttryck gjorde att jag säkert kunde säga – detta måste vara en sorts malört! Det kan belysa vad som menas med att direkt uppfatta konceptet som en sinnesupplevelse. Här beskriver jag ett fenomen som naturligtvis kan diskuteras. Det kan också väcka stora frågor. Finns det idéer och koncept därute i naturen? Det är inget vi tvivlar på när vi tittar på en stol, ett hus eller en vas som människor har tillverkat. En tanke ligger bakom hur de är gjorda och vi förväntar oss inte att en stol uppstår ur några brädor ens om det går lång tid.  Varför skulle det vara annorlunda med naturens alla skapelser? Tankesinnet visar på ett omedelbart släktskap mellan vår tankeförmåga och det vi kan förnimma som tänkt i naturen och kulturen omkring oss.  Möjligen är världen begriplig för oss – inte bara för att vi kan tänka den – utan också för att vi omedelbart kan varsebli att den är ”tänkt”?

Utöver att fatta konceptet med materiella ting, kan vi också förnimma tankar direkt. Det kräver en subtil uppmärksamhet då flera sinnen ofta samverkar i vårt liv. Vi kan ge själva sättet att tänka olika adjektiv som logiskt, hårt, mjukt, flytande, torrt, associativt, runt, skarpt, kreativt osv. Där förnimmer vi rörelse och form i tankeförloppet på ett motsvarande sätt som vi gör med de materiella tingen i vår omvärld. Vi kan förnimma detta bortsett från innehållet i tanken även om det säger något om dess art – till exempel vetenskapligt tänkande, praktiskt tänkande eller konstnärligt tänkande. Sättet att tänka är också ett uttryck för en personlighet – samtidigt är tänkandet universellt och möjliggör att alla människor i princip kan förstå varandra.

Tänkandet förlöper i tiden och utgör en rörelse som har en form. Det är den som vi förnimmer med tankesinnet. I till exempel en stol eller en växt ser vi tankeformer, som har blivit materialiserade. De avbildar tankeförloppet bakom i rummet.

Tankesinnet är inte samma sak som det som kan upplevas som tankeöverföring eller att läsa andras tankar – fenomen som mer riktar sig till det omedelbara innehållet i tankar. Men förmågan att uppfatta vad en annan människa menar kan förutsätta att tankesinnet är aktivt. Så kan till exempel en människa med autism lätt ”se” vad en annan människa tänker, men inte alltid uppfatta vad den menar.

Just när det gäller dessa högre sinnen krävs att verkligen utforska fenomenen noga, för det är ett fenomen i sig att vi uppfattar ord som ord och att vi blixtsnabbt kan uppfatta koncept i naturens uttryck eller i tankens rörelse och form.  Här kan en omsorgsfull fenomenologi hjälpa till att finna ut mer om hur samspelet mellan varseblivning och det varseblivna förlöper.

Eurytmiform till en dikt av Albert Steffen, ritat av Rudolf Steiner: tankerörelse?

Jagsinnet
Varje människa säger ”jag” till sig själv, men det är inte det som menas med jagsinnet. Detta sinne betecknar enligt Rudolf Steiner, en omedelbar förnimmelse av ett annat ”jag”. Det är alltså en skillnad om jag kommer till en upplevelse av mitt eget ”jag” eller om jag genom sättet att relatera till en annan människa förnimmer den som ett ”jag”. Det egna jaget är en upplevelse inne i mig. Jagsinnet används i mötet med en annan människa.

Man kan tänka att förnimmelsen av en annan människa, som någon som säger ”jag” till sig själv, beror på slutsatsen att hen ser ut ungefär som jag och tänker, talar, går som jag osv. Då har man kanske inte varit tillräckligt uppmärksam på hur relationen utspelar sig. Här berör vi något som är grundläggande för alla sinneserfarenheter, men är starkast när det gäller jagsinnet – för att uppleva något måste jag för ett ögonblick helt glömma mig själv och hänge mig åt intrycket – dock bara för ett ögonblick, annars somnar jag eller tappar bort mig själv. Sinnesupplevelser förlöper i snabba vibrationer mellan att hänge sig och att värja sig eller hävda sig. Man kan säga mellan sympati och antipati. Det är själens grundrörelser – att öppna sig med risk för att förlora sig, avgränsa sig med risk för att inte kunna relatera till omgivningen.

Dessa växlingar är starkast när det gäller jagsinnet.  Mötet med en annan människa innebär ett starkt intryck, följt av en stark avvärjande rörelse. Det kräver en noggrann uppmärksamhet för att bli medveten om hur djupt förnimmelsen av en annan människa berör oss på den plats där vi själva finns med vårt ”jag”. Ett ”jag” kan alltså bara förnimma ett annat ”jag” genom att släcka ut sig själv. Det utlöser en snabb motrörelse, där man strävar efter att vara sig själv. Detta gäller bara i förnimmelsen av en annan människa som ett ”jag”. Även om någon älskar dig och du känner dig väldigt bekräftad i mötet med den personen, så måste du skapa balans och hävda dig själv.

Tydligare blir det, när en annan person upplevs som stark, dominant eller hotfull. Då blir vi mer medvetna om vår avvärjande rörelse genom att känna antipati, hat eller ångest, om vi inte klarar att befria oss från det starka intrycket. Men då är vi redan i det själsliga, dvs i känslor som följer på mötet med en annan människa. Den snabba vibrationen mellan att tillåta ett annat ”jag” som innehåll i mig och att hävda mitt eget ”jag” ligger före den känslomässiga tolkningen och utgör själva sinnesupplevelsen av ”jaget” i en annan människa. Ett litet barn kan inte göra den rörelsen och är därför helt utlämnat till sin mänskliga omgivning. Men kort tid efter att barnet säger jag till sig själv följer den så kallade trotsåldern, som ur denna aspekt kan ses som ett uttryck för att barnet nu övar sig att skapa balans mellan mitt jag och ditt, att hänge sig till intryck och att hävda sig själv.

Vad är innehållet i det vi upplever med jagsinnet? Vi uppfattar själva väsendet, helheten hos en annan människa. Vi ser den yttre gestalten med ögonen, dess olika uttryck med motsvarande sinnen, men vi berör väsendet och meningen med det andra ”jaget” med vårt eget ”jag” i jagsinnet. Den yttre upprätta mänskliga gestalten är en budbärare om närvaron av ett ”jag” i den. Med jagsinnet upplevs således den mänskliga kroppen och dess gestalt som ett ”jag” som är utanför mitt. Eftersom alla sinnen har att göra med vår tillvaro i den fysiska materiella världen, så måste även jagsinnet ha en materiell grund. Den finns finfördelad över gestalten och möjligen med ett centrum i pannan. Från en första förnimmelse av ett ”jag” genom gestalten kan jagsinnet utvecklas medvetet under hela livet till att tydligare förnimma en annan människa som ett ”jag”.

Här är gränsen för det som kan upplevas i sinnevärlden, som konstitueras av att vi gör skillnad mellan vår kropp och all annan kroppslighet, liksom mellan vårt inre och allt som ligger utanför oss. I jagsinnet når dessa förhållanden sin spets. Med det upplevs fysiskt ett annat ”jag” utanför mig – men nu kommer det väldigt nära mitt eget! I samma ögonblick som vi förnimmer något med våra sinnen, vet vi att det är utanför oss, men samtidigt blir det ett innehåll för vårt medvetande. När det gäller en annan människa, vet vi också att den är utanför, men samtidigt är upplevelsen av den något som känns nära för vårt eget ”jag”. Rörelsen mellan hängivenhet till intrycket och självhävdelse är som starkast vid denna gräns. Här uppstår den stora frågan om det är möjligt att överskrida gränsen – att medvetet uppleva och erfara något som jag inte är, utan förmedling genom sinnena? Vad skulle det i så fall innebära?

Den sista delen om våra tolv sinnen publiceras under vecka 51 2022

Ursula Flatters

Referenser

13. Strindberg, August: Ett Drömspel, 1901
14. Goethe, Johan Wolfgang von: Metamorphose der Pflanzen mit Anmerkungen und Einleitung von Rudolf Steiner, 1992, ISBN-13: 978-3772504976, svenska: Växternas metamorfos med kommentarer och inledning av Rudolf Steiner; Kosmos, 1959
15. Goethe: Versuch die Metamorphose der Pflanzen zu erklären. Ettingersche Buchhandlung, Gotha 1790. (Digitaliserat, hela texten i: Deutsches Textarchiv)
16. Condon, W. S. (1971). Speech and Body Motion Synchrony of the Speaker-Hearer. In D. L. Horton and J. J. Jenkins (Eds.), Perception of Language, Columbus, Ohio: Merrill, 150–173.
17. Condon, W. S. and Sander, L. W. (1974). Neonate movement is synchronized with adult speech. Integrated participation and language acquisition. Science 183:99.
18. Schopenhauer, Arthur (1788-1860): Die Welt als Wille und Vorstellung 1818, Drittes Buch, Das Objekt der Kunst. Svenska: Världen som vilja och föreställning, danskt band 2020, ISBN 9789173272568  (citat övers. från tyska författaren)
19. Brendel, Alfred (1931): Music sounded out, Gardners Books 1997, ISBN 10086051986 (övers. författaren)
20. Steiner, Rudolf (1861-1825): Allmän människokunskap som grundval för pedagogiken, 8: föredraget, 1919, svenska: Telleby förlag, Artikelnummer: 118019
21. Istvan Molnar Szakacs, Katie Overy: Music and mirror neurons: from motion to emotion; Social Cognitive and Affective Neuroscience, 2006 1(3): 235-241.
22. Fröding, Gutav (1860-1911): Samlade dikter, Bonnier pocket, ISBN 9789174294255, se ”Nya dikter”, Mattoidens sånger.