– Arbetet inom vård, skola och omsorg är idag hårt styrt. Det man ska göra står i checklistor och riktlinjer uppifrån. Handlingsutrymmet för den enskilde utövaren av yrket har blivit mindre och professionellt omdöme värderas inte längre som kunskap, menar Jonna Bornemark, professor i filosofi vid Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola.
– Det är ett uppenbart samtidsfenomen som jag får vittnesmål om dagligen. Det är reellt, omfattande och väldigt många människor mår dåligt i den utvecklingen.

Den 18 maj kl 18 talar Jonna Bornemark på Kulturhuset i Järna på Human talks

Jonna Bornemark har tagit en tydlig plats i samhällsdebatten som kritiker av det som brukar kallas New Public Management (NPM) – ett samlingsbegrepp för de senaste decenniernas reformer av den offentliga sektorns organisation och styrning med huvudsyftet att öka effektiviteten.  

Sitt stora publika genombrott fick Jonna med sina två senaste böcker Det omätbaras renässans. En uppgörelse med pedanternas världsherravälde (2018) och Horisonten finns alltid kvar. Om det bortglömda omdömet (2020). I böckerna gör hon upp med vår tids förenklade syn på kunskap och det överdrivna mätandet.

– Min kunskapsbas är vård, skola, omsorg, men fenomenet har brett ut sig inom i stort sett alla mellanmänskliga yrken, säger hon.

I samband med föreläsningsturnén som följde på utgivningen av den första boken kom hon att kallas ”rockstjärnefilosof” och hyllas för att hon sätter ord och begrepp på den samtidsutveckling som tränger undan all kunskap utom den evidensbaserade.

Jonnas metod I de två senaste böckerna innebär att hon har haft två olika källor.
Den ena är hennes studenter och personer som jobbar inom vård, skola, omsorg eller andra mellanmänskliga yrken, som berättar sina historier från samtiden på ett situationsnära sätt.
– Det får inte vara ”generaliteter”, säger hon, utan konkret ”vem sa vad, hur luktade det, vad kändes”, men för att få syn på sin samtid måste man också ha distans. Man ser inte om man är för nära. Fisken ser inte vattnet den simmar i. Historiska filosofer, som ger oss ett annat perspektiv, är därför min andra källa.

Aristoteles syn på kunskap
Huvudpersonen i Jonnas senaste bok Horisonten finns alltid kvar är Aristoteles.
– Aristoteles och det han skrev för 2,5 tusen år sedan är ryggraden i västerländskt vetenskapligt tänkande, säger Jonna. Detta samtidigt som delar av hans filosofi har blivit bortglömda. Vi har tappat bort många av hans kunskapsbegrepp, som kan hjälpa oss att få syn på olika sorters kunskap.

Det centrala begreppet Jonna reflekterar kring är ”fronesis”, en av Aristoteles kunskapsformer. Ordet är grekiska betyder klokhet, gott omdöme, gott förstånd och kompetens.
– För mig betyder det helt enkelt ”professionellt omdöme”, säger Jonna. Om någon idag säger ”Min erfarenhet säger mig att…” väger det fruktansvärt lätt, även om det inte bara är en individ, utan ett arbetslag eller en hel profession, som säger samma sak.
– Idag räknas bara det evidensbaserade som kunskap. Kunskap blir då per definition i stort sett bara randomiserade, placebokontrollerade försök, så kallade RCT studier.
– Det är en väldigt noggrant uttänkt metod som handlar om att fånga upp det generella som gäller för alla alltid, som Aristoteles uttryckte det, men RCT studierna pekar i praktiken bara på sannolikheter och statistiska samband. Aristoteles skulle ändå inte vara helt nöjd, även om RCT studierna kommer nära och följer samma kunskapsideal.
Dessa studier har otroligt hög status. Inte minst politiker och tjänstepersoner ropar på att det ska finnas evidensbaserade studier för allt.

Jonna vill protestera när kunskap bara blir det man kan mäta och menar att mätandet i sig kräver ett omdöme.
– Du måste mäta klokt. Du måste veta vad och varför du mäter och vad du ska ha mätningen till. Det finns alltid oändligt mycket mer vi skulle kunna mäta.

Vid varje ö väntar en ny horisont
Bokens titel Horisonten finns alltid kvar blir en metafor för insikten om att vi kan förstå en verklighet, även när vi inte ser den.
– Om jag ser en horisont ingår det i ”horisontbegreppet” att jag förstår att världen fortsätter bortom horisonten, säger Jonna.
– Att påminna om att horisonten alltid finns kvar gör jag för att peka på att jag kan skapa jättemycket kunskap om den ö som jag står på, men att det alltid finns mer att ta hänsyn till.
– Kunskap och icke-vetande står inte i konflikt till varandra utan är varandras förutsättningar. De hänger ihop. Jag vill peka på det sambandet och att det är en situation som vi människor alltid befinner oss inom.

Jonna menar att det de kunskapsbegrepp vi lever med idag kommer ur en utveckling ända från 1600-talet, som har med modernitet att göra.
– Moderniteten har ett fokus på intellektualisering och rationaliserande reformer. Man tar inte hänsyn till horisonter av icke-vetande eller komplexa helheter när man effektiviserar och ekonomiserar. Det ska vara enkla orsak/verkan samband. I flera hundra år har vi tränat oss i att göra oss mer ”manualiserbara”. Den fantastiska vetenskapliga utvecklingen är också beroende av det.
– Det är inte något strikt negativt eller positivt. Det är bara ett faktum. Sedan får det en massa konsekvenser, som vi kan uppfatta som positiva eller negativa.
– På ett plan är det en väldigt lång samtidsutveckling, som hänger intimt ihop med sekulariseringen. Den hänger också ihop med en vetenskapstro, ”scientism”, som är något annat än vetenskap.

Från 60-talet och framåt har också en ökad ”professionsskepsis” tillkommit från både höger och vänster.
– Från vänster fanns en kritik mot professioner som slöt sig och inte släppte in andra – till exempel läkare och jurister. De var ett och samma kön, hade en och samma hudfärg och tillhörde den samhällsklass som ägde. Det fanns ett behov från vänstern att demokratisera och värden som ”transparens” kom därifrån.
– Samtidigt fanns en samtidsutveckling från höger där det, som sedan blev nyliberalism, utvecklades i slutet av 60-talet. Där handlade det snarare om att effektivisera och ekonomisera och allt togs in under ekonomins språk.
– Professionerna tappade status och en del av det förlorade handlingsutrymmet beror på det. I botten ligger en idé om den mänskliga faktorn som problemet och att människan delvis ska minimeras. Då försvinner samtidigt sådant som omdöme, konstnärlighet, sensibilitet och relationen till icke-vetande ganska raskt. Det blir bara något som man sätter i motkraft till rationalitet och effektivitet.

Tillit och det professionella omdömet
När man vill ge ett alternativ till NPM, där kunskap rör sig uppifrån och ned, har tillitsbaserad styrning lyfts fram som alternativet i vård, skola, omsorg.
– Men vi ska inte ha någon sorts blind tillit, utan vi ska ha tillit till ett professionellt omdöme. Då måste vi fundera på vad det är för något? Det är inte bara en personlig egenskap som råkar finnas ibland eller ibland inte.
– Tillit i sig är ju tomt och vi måste uppvärdera omdömeskunskap, få syn på det och börja odla det. Det kan man göra inom vilken kultur som helst. Den gör helt enkelt verksamheten bättre.
– Men för att styra bort från NPM så räcker det inte att bara jobba med kulturen. Det finns även strukturer vi behöver granska, till exempel vilka inbyggda drivkrafter en organisation har. Detta är ett politiskt område, men även forskningen visar att det blir problematiskt när det kommer in fel drivkrafter i styrningen t ex som att man ska tjäna så mycket pengar som möjligt.
– Här är det en skillnad på vård, skola, omsorg och mellanmänskliga yrken, jämfört med ett sådant jobb som att tömma soptunnorna bra.
– Det är mycket lättare att ”marknadisera” att tömma soptunnorna rätt. Det ändrar inte så mycket i själva soptömmandet och det finns många andra liknande områden. Soptunnorna är rätt lika även om de ibland står lite annorlunda, så en viss situationskunskap finns alltid med.
– Men om man för in vård, skola, omsorg i en vinstmaximerande struktur måste man granska så att inte pengarna flyter iväg år fel håll. Inför man en hård granskning så är man inne i NPM-loopen med ett misstänkliggörande av kärnverksamhetens professionella.

Jonnas slutsats är att tillitsbaserat är bra, men att det inte kommer att räcka hela vägen utan att man också gör strukturändringar.
– Jag tror fortfarande man ska ha en mångfald av utförare. Det uppfattar jag som positivt på många sätt, men jag tror på vinstbegränsningar.

Jonna pratar också gärna om att vi har en uppsnurrad relation till subjektivitet, som ju är något annat än subjektivt tyckande.
– Jag vill hålla kvar i subjektivitet lite längre och lägga positiva värderingar i ordet. Eftersom vi tillhör en individualiserad kultur, tänker vi oss att subjekten är avskurna från varandra. Här vill jag lyfta en idé om att omdömeskunskapen är kollektiv. Det betyder dock inte att alla handlar likadant.

Professionens rum
Jonna menar att en professionell kunskap alltid befinner sig motstridiga spänningar. En spänning som alltid finns med är den mellan tradition och nytänkande. Mellan dem formas ett handlingsrum. Det gemensamma handlingsrummet är professionens rum.
– Professionellt handlande betyder inte att alla handlar lika i en viss profession i en viss situation. Jag handleder mina studenter på ett annat sätt än mina kollegor gör. Det gör ingenting, men i betygsättning måste vi ligga mycket närmare varandra och ha en gemensam dialog.
– Sedan finns det positioner utanför det professionella rummet. En polis som vägrar använda våld hamnar utanför det polisiära rummet. Som lagstiftningen ser ut idag hamnar en barnmorska som inte vill utföra abort utanför barnmorskeprofessionen. Då ska man söka sig till andra jobb.
– Vi omförhandlar också alltid den här gränsen vad som är innanför eller utanför professionen. Det är rörligt. Men likafullt finns i det utspända rummet en kollektiv professionell kunskap, som sitter i en tradition, som sitter i miljöer, som sitter i kollektiv. Här kan vi handla omdömesgillt med hjälp av den kunskapen.
– Det är en otroligt utbredd, men onödig, motsatsställning att vi antingen handlar objektivt eller är utlämnade till individuellt subjektivt tyckande.

Jonna menar att de problem hon pekar på är en omfattande kollektiv erfarenhet idag.
– När väldigt många människor samtidigt erfar något liknande måste man börja verbalisera det. Orden får makt när de fylls med erfarenheter. Då finns det alla möjligheter i världen att ändra på saker och ting, men jag vet också att människor i kärnverksamheterna tycker att det går vansinnigt långsamt och blir väldigt frustrerade. Det finns en stor risk att det bara blir ytterligare ett lager av fint snack – att vi skriver in det i någon värdegrund någonstans och så blir det inte mer.
– Jag vill gå in i det konkreta och inte fastna i det generella, även om det är ett plan man måste vara på som filosof. Man måste kunna pendla mellan det ytterst konkreta och det väldigt abstrakta och generella.

Jonna tror på en förändring, men frågorna är politiska och hon aktar sig för att bli uppäten av något enskilt parti.
– Frågorna ligger ideologiskt mycket djupare än partipolitiken, säger hon, och politiken vet inte hur de ska handskas med frågan. Att styra mindre är överlag en sak som politiker har lite svårt med.
– Däremot finns det ett jättestort intresse från myndighetssverige. Där finns ett behov av att gå in djupare i de här frågorna. Många kommuner upptäcker också hur dyrt det blir när du måste kontrollera i varje steg och byråkratin växer.
– Om man jämför diskussionerna som förs idag jämfört med för ett par år sedan så har det rört sig en hel del. Idag finns det ingen i det offentliga samtalet som försvarar NPM. Så var det inte 2017.
– Men det tar tid att vända en atlantångare. Idéerna har vänt, ideologin har vänt. Det gäller att fortsätta gnaga på. Ett system i offentlig sektor kan ju ändras sig på några år, men sedan har vi ett kulturellt tankesätt som är odlat i flera hundra år. Den filosofiska och ideologiska debatten kommer säkert att pågå under decennier framåt.