Vi har ett tusental arter av mossa i Sverige och dubbelt så många arter av lavar.
Mossor är oftast gröna, tar upp vatten och näring ur luften och växer överallt omkring oss i alla möjliga olika miljöer även där ingenting före dem har vuxit. De är primärväxter som bereder grogrund för andra växter att kunna etablera sig genom att de håller fukt och när mossans undre delar bryts ned skapas näring åt andra växter.
Lavarna är dubbelorganismer av en svamp som lever i symbios med gröna, ibland grågröna alger som bildar vackra mönster.

Vore jag en liten tomte som stövlade iväg över berghällar, klättrade över stubbar och väjde för stenar, bodde under trädens rötter där håligheter ger skydd för världens stormar och oseende ögon, skulle mossorna vara mitt rike och barr och kvistar mina hinder på vägen.

Liksom mossor och lav skulle jag vistas rotlöst närmast intill markens och mineralernas gräns för djupare ner tränger de större växterna ned för att fästa sig stadigt och sträcka sig högre och det som var mitt rätta element var en miniatyr av dem alla.

Tiden skulle gå långsamt och långsamt växer mossa och lav. Obekymrad lätt, men känslig för atmosfärens nedfall, uppfångande allt som vi sprider ut i vår luft, skulle tomten snart tvingas fly till gästvänligare trakter. Det är föroreningar som mest hotar det mjuka livet i skogens lägsta nivå ovan jord. Det sägs att tomtarna flyttar norröver undan människornas oväsen och oförstånd, så gör även skägglaven på träden för ren luft är en
förutsättning för dem. Kanske ändå kan vi med våra oseende ögon föreställa oss en liten grå figur i en färgsprakande mosse dricka till bords ur en bägare som vi kallar tomteglas. – Skål, kära tomte, må du leva länge än som om tiden stod still och vi människor slutade med vårt vårdslösa spill!

Man skiljer på mossor och lav. Mossor är oftast gröna, tar upp vatten och näring ur luften och växer överallt omkring oss i alla möjliga olika miljöer även där ingenting före dem har vuxit. De är så kallade primärväxter som bereder grogrund för andra växter att kunna etablera sig genom att de håller fukt och när mossans undre delar bryts ned skapas näring åt andra växter. Lager på lager av vitmossa på myrmark blir till mångtusenårig, meterdjup torv.

Ibland kallas lav för mossa, den vita dekorationsmossan till jul är i själva verket en fönsterlav liksom islandsmossa är en lav. Mossor räknas till runt 1000 arter i Sverige och lavarna till ca 2000. Lavarna är dubbelorganismer av en svamp som lever i symbios med gröna, ibland grågröna alger som bildar vackra mönster.

Lavar är rika på lavstärkelse. Förutom essentiella aminosyror, jod, B12 och selen, har lav medicinska effekter framför allt när man kokar te på dem.

Många lavar kan användas som alger i maten men innan de kan äts måste de lakas ur med aska eller lut för att bli av med de bittra lavsyrorna. Dessa syror bryter långsamt ned berget de växer på så att de kan tillgodogöra sig mineraler. Naturfolk har länge ätit lavar och i den nordiska vildmarken utgör de en viktig överlevnadsväxt. Även som extrafoder åt boskapen tjänade lavar om vintern.

Islandsmossa

På Island serveras fortfarande islandsmossa i sallader. En busklik broskartad växt, oregelbundet flikad, blekt grågrön till färgen och brungrön i topparna som växer allmänt i glesa skogar, på skogsberg och tallhedar. Som läkeväxt har den en lång tradition vid lungsjukdomar och astma. I folkmun även kallad lungmossa, brömossa och renhorn. Till exempel kunde man göra ett grötomslag med islandslav och lägga på halsen under natten. Weledas Flechtenhonig mot hosta med smak av anisolja innehåller fyra sorters lav: Islandslav, lichen islandicus, renlav, cladonia, skägglav, usnea barbata, lunglav, sticta, den är så god!

Navellavar

I en enda punkt fäster sig navellavarna på sten eller berg, likt fjäll täcker de stenens yta och breder ut sina ibland stora kronblad med vågiga kanter skiftande i grått när de torkar och mörkare då de blir
våta.

Navellavar innehåller mycket lite lavsyra och kan därför beredas till mat utan att först lakas ur. Tusclav växer främst i Götaland och Svealand på klippor längs kuster och sjöstränder medan andra navellavar är vanligast i fjälltrakterna. Tuschlav har sitt namn efter bruket att tillverka tusch för att skriva med. De avger en kraftfull lila färg som lämpar sig väl till växtfärgning men färgen är känslig för ljus och bleknar med långa tider av slitage och tvätt.

Så länge lavar skördas varsamt och med måtta med hänsyn till sin långsamma återväxt och restriktionen att de kan innehålla bland annat secium på vissa utsatta platser, torde de kunna bli ett bra komplement även i den moderna kosthållningen.

Slemlösande

Från naturens apotek i boken om huskurer av Gunilla Boman kommer den här beskrivningen av hur man bereder ett slemlösande medel av islandslav:
Blötlägg drogen i kallt vatten några timmar.

Blötläggningsvattnet hälls bort och 1 liter nytt vatten hälls på.

Koka tills hälften av vattnet återstår.

Sila och drick under dagens lopp i små klunkar.

Lavbröd

Detta recept kommer från Pelle Holmbergs Vanliga vilda växter till mat, hälso-och kroppsvård:
Tag 1 dl målarsoda till 10 l kokande vatten. Lägg ner laven och låt den ligga i blöt ett par timmar.

Skölj noga i 4-5 vatten. Mal den fuktiga laven, torka den. Eller: torka den först och mixa sedan den torkade laven.

Tag 2 dl mixad, torkad lav till en deg på 5 dl degspad. Häll kokande vatten över laven och låt svalna till fingerljummet.

Tillsätt:

50 g jäst

1 tsk salt

2 msk olja

Mjöl till rätt konsistens.

Jäs i bunken 30 min. Baka ut till 2 limpor, jäs dem på plåt 30 min.

Grädda i 200 grader i 30 min.