– Vår turbulenta tid med globalisering, klimatkris, migration, Trump, Brexit och så vidare är i själva verket uttryck för en enda underliggande metakris – vår kollektiva oförmåga att hantera den ökande komplexiteten i vår värld.
Det säger Tomas Björkman, fysiker, finansman och numera filantrop.
Han har gjort det till sin livsutmaning att stödja och skapa förutsättningar för den process som han tror är nödvändig för en positiv framtid för vår planet.

– Vi måste som så många gånger förr i vår i historia uppdatera den ”kulturella mjukvara” som utgör grunden i det samhälle vi har, menar han. Vi behöver återigen utvidga vårt kollektiva medvetande och bli medskapare till den värld vi vill se.

Tomas Björkman är född 1958. Han växte upp på en bondgård, där det på den tiden varken fanns TV eller fast telefon.

– Det var ett helt annat liv, men på några få decennier är vi nu på väg in i ett globalt samhälle med AI, Internet of Things, internationella kontaktnät och allt annat som kan ge oss en fantastisk framtid i en värld av överflöd, ökat välstånd, fred med mera, säger han. Eller om vi misslyckas – kaos och intet.

För Tomas står det helt klart att framtiden blir en stor utmaning, men lika övertygad är han också om att vi människor har framtiden i vår hand och kan göra något riktigt bra av den.

Stiftelsen Ekskäret

För lite mer än tio år sedan – efter att Tomas sålt sin bankverksamhet – startade han därför Stiftelsen Ekskäret, med ändamålet att bidra till en mer medveten och hållbar värld där människor skapar välmående både åt sig själva, varandra och samhället. Ön Ekskäret och mötesplatsen Klustret Ekskäret i Stockholms centrum, är två arenor som Tomas skapat för att inspirera till samtal om framtidens utmaningar och möjligheter. Här träffas olika generationer från hela världen under olika former för egen personlig utveckling och ökad förståelse för varandras perspektiv.

2017 kom hans bok ”Världen vi skapar”. Det är en imponerande skrift på över 500 sidor. I bokens första del finns en omfattande exposé över mänsklighetens utveckling utifrån biologiska, idéhistoriska, kulturella och ekonomiska perspektiv eller med hans egna ord: ”Vi får följa utvecklingen av det komplexa självorganiserade system, som skapades vid Big Bang fram till våra dagar”.

 Ökande komplexitet

Hans poäng är att människan alltid historiskt tvingats hantera stora utmaningar. Komplexiteten ökar visserligen för varje nytt steg, men det viktiga är att förstå att väldigt lite av den tillvaro vi lever i är givet. Mycket av vår mänskliga värld är möjligt att utveckla eller förändra, men med den ökande komplexiteten krävs nya förhållningssätt. Vi måste utvecklas som människor, parallellt med att vi utvecklar våra samhällen.

– Jag har själv förändrat mitt liv totalt flera gånger – först från akademiker med ambitionen att satsa allt på fysik. Jag ändrade mig efter en period 180 grader och gick in i affärsvärlden. Studerade ekonomi en tid och fann ett väldigt begränsat och ytligt tänkande i den världen.

– Det sättet att tänka dominerar fortfarande våra institutioner, utbildningar etc och cementerar de gamla upplysningsidéerna. Tankarna är baserade på en människosyn, där vi människor hela tiden är rationella, vet vilka vi är och bara tänker på vår egen nytta i världen. Och så är det inte!

Ansvar för mänskligheten

– Nu kommer nya, fräscha idéer – Nobelprisbelönade – som har en helt annan syn på oss människor som ”ekonomiska agenter” för vår värld. Synen på människans roll i samhällsutvecklingen blir en helt annan ur dessa nya perspektiv.

Tomas menar att större fält av samhörighet behöver skapas, samtidigt har vi som människor och individer har svårt att sträcka ut vår empati och medkänsla. Han anser också att vi behöver nya berättelser, som kan hjälpa oss att navigera i världen och i sökandet efter nya förhållningssätt. Nyckeln ser han som den livslånga personliga utveckling vi alla måste ägna oss åt.

– Det lilla barnet kan bara identifiera sig med sin grupp, men som mogna vuxna måste vi kunna se bortom vår familj, våra vänner, vår grupp och vår nation. Vi måste kunna ta ett ansvar för mänskligheten i en vid mening och även för kommande generationer.

– Idag utgörs världens ekonomiska elit av mindre än en procent. Vi accepterar det för att vi tror att marknaden är ett naturligt fenomen, men den är bara skapad av människor i ett socialt kontrakt. Den fria marknaden existerar inte!

Tomas ser en värld framför sig som inte längre bygger på dagens tänkande om ”brist” på det mesta – alltifrån mat till arbetskraft.

– När kostnaden för produkter närmar sig noll och när alla inte längre behöver arbeta 40 timmar i veckan, kommer våra myndigheter och institutioner att behöva omformas, säger han.

– Det måste vi börja fundera över nu, för den framtiden närmar sig snabbt. Vi måste också börja fundera över våra demokratier. Demokrati är en fantastisk idé, men behöver återuppfinnas för att fungera i en framtida värld.

– En del av svårigheten ligger dock i att den teknik som kommer att påverka samhället om ett par decennier inte ens har uppfunnits ännu!

Hans tanke är att det enda som kan ta oss framåt är att odla processer, som framförallt berör dessa centrala områden – marknaden och demokratin – parallellt med att vi odlar vårt eget inte växande för att kunna hantera mer och mer komplexa frågeställningar och sträcka ut vår empati till allt vidare cirklar.

Industrialisering och demokratibygge

Ett konkret, framgångsrikt exempel som Tomas gärna lyfter fram, är den samhällsomvälvande utmaning som industrialiseringen och demokratibygget i de skandinaviska länderna, i slutet av 1800-talet, innebar.

– Det var en omfattande social och teknisk tid av utveckling, jämförbar med dagens, säger han. Våra länder var extremt fattiga, icke-demokratiska bondesamhällen. Levnadsförhållandena var usla och 25 procent av den arbetande befolkningen emigrerade till USA under andra hälften av 1800-talet.

– Bara några decennier senare, redan före andra världskriget, hade länderna i denna del av världen förvandlats till några av de rikaste och lyckligaste i världen. Vi hade på denna korta tid lyckats bli väldigt stabila demokratier.

– Även jämfört med andra länder, i både Europa och resten av världen, måste man säga att utvecklingen var extremt framgångsrik.

Hur kunde detta hända? Hur kunde det gå så snabbt och smidigt? Och vad kan vi lära av den tiden, när vi nu står inför en minst lika omfattande transformation från industriella nationalstater till en del i en digitalt sammankopplad global värld?

Tomas tillskriver denna framgång de extremt visionära ledare vi hade i Skandinavien vid den tidpunkten – t ex Hjalmar Branting, Karl Staff och Ellen Key i Sverige.

Folkhögskolor för inre utveckling

– De visste att det enda sättet att bygga en stark demokrati var att bygga den från grunden, säger han.

– Dessa visionärer ville skapa förutsättningar för en stor del i befolkningen, inte bara för någon elit eller förtrupp, att delta i den nya sociala ordning som skulle förverkligas.

– För detta ändamål skapades ”retreatcenters” över hela Skandinavien. De första i Danmark på 1860-talet. De växte snabbt och vid förra sekelskiftet var de hundratals i Danmark, Norge och Sverige.

Det Tomas pratar om är våra folkhögskolor. De hade från början uppgiften att vara just statligt finansierade ”retreatcenters” eller läger för personlig utveckling. Där kunde den tidens unga vuxna med bara ett par års yrkeserfarenhet, huvudsakligen med jordbruks- eller arbetarbakgrund, få tillbringa upp till sex månader med det uttalade syftet att – utan att bli politiskt indoktrinerade – hitta sin egen inre kompass.

– De skulle bli motståndskraftiga mot ”sirenernas sång” eller fundamentalistiska religioner och auktoritärt ledarskap, säger Tomas. De skulle lära sig att hantera komplexiteten i en snabb samhällsförändring och bli medvetna medskapare i den nya sociala ordning som växte fram.

Under ungefär hundra år deltog ungefär tio procent av befolkningen i Skandinavien i dessa internat eller kurser arrangerade av folkhögskolorna.

– Förutom att hjälpa de unga till egen inre utveckling, fick de lära sig om den senaste teknologiska utvecklingen inom hantverk och jordbruk. De fick en känsla för sin egen plats i historia och kultur. De fick också egna verktyg för att driva opinionsbildning och medborgarrörelser.

Idéer från Tyskland

Dessa, även för nutiden, radikala idéer kom från Tyskland, från tänkare som Schiller, Goethe, von Humboldt, Herder och andra idealistiska filosofer.

– Dessa filosofer menade att upplysningens syn på vår hjärna som en rationell beslutsmaskin var helt felaktig, säger Tomas. De påpekade – vilket också vetenskapen idag har visat – att vårt medvetande är inbäddat i vår kropp och sammanflätat i vår kultur. Vårt medvetande är alltså ett komplext, organiskt system, som utvecklas under hela livet. Det blir aldrig ”klart”.

Dessa tyska filosofer levde, tänkte och skrev under åren efter den franska revolutionen. De kom till slutsatsen att det enda sättet att undvika framtida politiska blodbad, var att en stor del av befolkningen kom så pass långt i sin inre utveckling att de blev grundade i sina egna värderingar och inte beroende av externa auktoriteter för att veta vad de skulle tycka och tänka.

Det blev dock i Skandinavien som idéerna om kopplingen mellan inre utveckling och demokratiutveckling, kom att implementeras i stor skala. Idag har vi glömt denna fascinerade historia om hur vi byggde vår demokrati här hemma.

Folkhögskolorna finns ju än idag, men efter andra världskriget gick deras fokus på inre utveckling och demokratibygge förlorat. Idag används de för ordinär vuxenutbildning. Vi har börjat ta demokratin för given.

– Vi är nu åter vid en tidpunkt i historien då vi kunde av nytta av insikterna från Schiller och Goethe, som var så grundläggande när man byggde upp de svenska demokratierna, menar Tomas. Idag bekräftar både hjärnforskningen, utvecklingspsykologin och beteendeekonomin att de gamla idéerna om det rationella medvetandet eller ”ekonomimänniskan” har stora brister.

– Detta gamla, mekanistiska synsätt på vårt sinne kan t o m på ett farligt sätt underminera både vårt samhälle och våra demokratier. Det skyndar att än en gång fundera över den livslånga utvecklingen av vår inre värld. Vi måste återigen fokusera på utvecklingen av vårt medvetande.

Acceptans av vår inre värld

Tomas menar alltså att de gamla sätten att agera och tänka är bakgrunden till den megakris vi ser olika tecken på omkring oss.

– Vi måste gå från synsättet att vi ska skapa materiellt välstånd och lycka för oss själva till att fokusera på mening och större syfte. Varför är jag här och vad ska jag bidra med i vår värld?

– Vi måste som individer bli värderingsstyrda på riktigt. På det sättet kan vi också styra vår egen livshistoria på ett mycket djupare plan och därmed bidra till det nya framtidsbygget, men det är en process som kräver hårt inre arbete, reflexion och dialog.

– De utmaningar vi möter som mänsklighet idag måste göra oss ödmjuka. Den industriella revolutionens framgång byggde på nyfikenhet och att vi accepterade att vi var okunniga om vår omvärld och ville lära mer. Det var denna acceptans och nyfikenhet, som fick oss att upptäcka nya kontinenter och sätta den första människan på månen.

– Vår tids revolution handlar också om acceptans, men nu handlar det om acceptans av vår okunnighet om vår inre värld. Den acceptansen och de upptäckter som kommer att följa av den, blir det stora steget för mänskligheten i vårt århundrade.

På Ekskäret försöker Tomas skapa den trygga och tillitsfulla miljö som krävs för att denna process ska bli till.