Enen är vårt tredje vanligaste träd efter tallen och granen. Till finslöjd och mat och till medicin används enen. Både rot, bark, kvistar med barr, skott och bär har man använt som läkeväxt i långa tider. För det mesta används bären, de är livgivande och stärker magen, aktiverar lymfkörtlar och blod och är urin-och svettdrivande.

Längs riksväg 55 mellan Strängnäs och Enköping passerar man ett gammalt kulturmarksområde där på ett ställe en armé av stora enar vandrar i ett brett led upp från strandlinjen.

I skymningen liknar de en märklig skara av urtidsvarelser och jag undrar varje gång vart de månne vara på väg, vad de vill och vad de ruvar på för hemliga historier?

Tätt sammansatta silhuetter avtecknar sig mörkt gröna året om i de mest olika skepnader. Enebärsbusken uttrycker sin egen personlighet och form, om den så är ett lågformat träd eller ljungkrypande buske. Likt kloka små gummor och farbröder segar de sig fram genom solgenomlysta skogar, backar, betesmarker och hedar. Aldrig ha de blommat med smicker och förslösat sin kraft, men i minsta fiber sitter en aromatisk doft av en, en smak av sött, av len metall, varm och frisk. Det är så med de gamla, det de inte har av flödande lyster kompenseras av en inre glöd, förädlad sötma och förvärvad visdom.

Bären sitter strödda i svärmar på honbusken, mörkt blå är de mogna och gulgröna gröna är ett- och två-åringarna. Först på tredje året bekläs skenfrukten med ett vaxartat täcke som i toppen avslöjar spetsarna av tre små sammanvuxna kottar som de egentligen är med ett frö i vart och ett av de tre.

Att försiktigt plocka några bär då och då och stoppa i munnen kan man göra året om, vill man skörda fler blir det stickigt, för barren är hårda och vassa och sitter tre och tre tätt inpå grenen. Håll en påse under och fös ned de blå som lätt faller av eller lägg ut ett tyg under busken och fasa med en käpp uppåt längs hela trädet. Så skördade de som samlade in bär för medicin i stora mängder. De mogna kan torkas och användas till dryck, i surkål, till långkoket, köttgrytan eller som krydda. De omogna kan stötas och beredas till olja för värmande insmörjning av reumatiska leder.

Enen är vårt tredje vanligaste träd efter tallen och granen, den är utbredd över alla kontinenter på norra halvklotet, är tvåbyggare och växer långsamt och länge. Envist står den fast hur hårt det än stormar omkring den. I vår hage har vi en särskild kli-en som vi ser från vårt fönster där vi sitter och äter. Runt den flockar sig fåren, de vilar, idisslar och lammen skuttar och stångas. En låg gren har en böj som passar alldeles rätt i höjd för att fåren skall kunna klia sig på ryggen emot den. År efter år tjänar kli-enen och marken under är avskavd och bar.

Till finslöjd och mat och till medicin används enen. Både rot, bark, kvistar med barr, skott och bär har man använt som läkeväxt i långa tider. För det mesta används bären, de är livgivande och stärker magen, aktiverar lymfkörtlar och blod och är urin-och svettdrivande. Bären innehåller cirka tio procent kåda, 1–2-procentig eterisk olja, sju procent druvsocker, och dessutom små mängder av myrsyra, ättiksyra och äppelsyra samt även ett starkt bitterämne.

Vid graviditet och njursjukdomar skall man inte äta enbär.

Det går att färga med både grenar och bär. Grenarna ger brunröda toner och bären ger lila-aktiga. Enen innehåller garvämnen som hjälper till att beta färgen.

Enrisets antiseptiska egenskaper kommer fram vid rökning av fisk och kött. En enbärsbrasa rensar ut unken luft och det sprakar vackert.

Mig tycks enbär och enbärsris vara särskilt välgörande och värmande för dem som sitter mycket stilla om vintern och som blir lätt kalla om fötterna. Dem ville jag bjuda på glögg gjord på äppelmust som fått koka upp och dra med en näve enbär och kanske lite vitt vin.