2004 lämnade jag med hjälp av miljöpartiet in en motion till Stockholms kommunfullmäktige kring en idé för att intressera elever i femte klass för våra folksagor. Jag hade fem år tidigare i samband med ett projekt jag drivit i en femteklass i Stockholm kring scenisk gestaltning av en berättelse blivit chockad av barnens situation.

Jag upplevde, att den gränsade till känslomässig misär. Barnen var ovana vid att uppleva bilder och att använda fantasien för att forma situationer med varandra, att leka. De blev generade, när de uttryckte känslor. Det kändes jobbigt för dem, när ord betecknade något märkvärdigare än vardagshändelser. Djur som talade väckte motstånd. Flera detaljer av det här slaget skapade under övningarnas gång en bild av känslomässig näringsbrist, som om barnen aldrig någonsin odlade känslor inom ramarna för skolarbetet.

Jag oroades av upplevelsen och försökte så småningom hantera den genom att utveckla en ingivelse från arbetet med dessa elever på Matteusskolan. Ett allmängiltigt material, som ger barnen chansen att tillgodogöra sig vunna skatter, borde kunna vara en nyckel till deras fantasivärld. Folksagan är ett sådant material. Turneringar är barnen vana vid från idrottsvärlden. Nationalscenerna är platser, där medvetenhetssjälen frodas.

Kort sagt: Jag skulle gärna se att femteklassare landet runt ägnar en lektion i veckan under höstterminen åt att öva in en scengestaltning av en folksaga och under vårterminen spelar upp den i ädel kamp med andra femteklassers scengestaltningar av andra folksagor för att i slutet av skolåret eventuellt bli en av de tre-fyra klasser som framträder med sin folksaga – exempelvis i operans rotunda!