Det är anmärkningsvärt att  företrädare för rörelsen ”Vetenskap och folkbildning” tar sig tolkningsföreträdet att bedöma vilka metoder som bäst lämpar sig för att behandla människor. Man framhåller att evidensbaserad kunskap enbart kan erhållas via dubbelblind randomiserad studiedesign. Det skall vara den enda rätta metod för att kunna uttala sig om effekten av en viss behandling.

Detta förutsätter att alla parametrar vid en sådan studie är mätbara eller görs mätbara. Även om mycket i den mänskliga organismen är mätbart och möjliggör effektiva bedömningar och behandlingar, är människan i sin existentiella dimension som självmedveten och tänkande entitet inte mätbar. Att reducera människans komplexitet till en hög molekyler eller en maskin förbiser det faktum att man i och med detta har gjort ett val.
Att vilja uppfatta sig själv som en maskin står var och en fritt, men kan inte överföras som en sanning till andra.

Det är här valfriheten att välja sin vård och behandling kommer in. Hur man förstår sig själv som människa är uttryck för ett individuellt sökande och en individuell upplevelse, som i sig själv varken är mätbart eller kontrollerbart. Det tillhör människans absoluta och okränkbara frihet.
Att vilja styra eller inskränka valfriheten utifrån vad självutnämnda företrädare för sann vetenskap har valt att tro på som evident griper direkt in i individens självbestämmande.
Som läkare är man uppmärksam på patientens behov att känna sig sedd som den hen är. Till det hör respekt för patientens identitet oavsett om den rör etnicitet, kön, sexuell läggning, tro och hur man väljer att uppfatta sig själv.

Men när representanter för olika trosriktningar, inklusive dogmatiserade vetenskapsmodeller, gör anspråk på att kunna representera alla, påminner det om det som hände i början av den vetenskapliga revolutionen, när inkvisitionen försökte hindra det fria sökandet efter kunskap. Att just vetenskapen riskerar att reduceras till en dogm tillhör vår tids stora paradox.
Det är hög tid att demokratin blir medveten om detta uppenbarliga frihetsberövande och föga vetenskapliga dogm och på riktigt börjar försvara individens fria val.

Att söka kunskap om medicinska behandlingar medför ett stort etiskt ansvarstagande. Att utelämna andra metoder än sin egen, samt ignorera tusentals patientberättelser som vittnar om goda effekter av komplementära behandlingar innebär att man väljer att styra kunskapsprocessen i en viss riktning. Detta i sig själv är i högsta grad ovetenskapligt. Det bekräftar bilden av ”vetenskap och folkbildning” som en rörelse som är mer upptagen av att med enkla budskap influera opinionen och politiska beslutsfattare enligt sin egen sanningstolkning, än att förutsättningslöst, och därmed genuint vetenskapligt, förhålla sig till patienternas egna erfarenheter och önskemål.

Behandlingar kan vara verksamma och evidenta för den enskilde utan att förklaringen behöver ligga inom mätbarhetens och reproducerbarhetens ram. Däremot har kvantitativa studier klart visat att effekten även kan vara en realitet för större grupper. Att kategoriskt förneka denna möjlighet och därmed stänga ute behandlingsmetoder som bevisligen har visat sig verksamma för tusentals patienter, innebär att man utelämnar den det faktisk gäller – människan själv – och begränsar kunskapandet till att enbart gälla mätbara kategorier.