Eken växer lugnt uppåt och utåt i sin egen takt, i nya vinklar riktar den sent sina vårskott medan grenspetsen dör, därav kommer den att med tiden få tvära riktningar i sin teckning. Hos väldigt unga ekar som syns spridda som sticklingar planterade av nötskrikor och ekorrar, sitter bladen kvar vissnade och bruna hela vintern. Får eken stå i fred ett par hundra år och ha fri rymd att breda ut sig kan den bli väldigt stor och tung med tjock stam och inge trygghet i en värld som står under ständig förvandling. Artnamnet robur kommer av latinets robustus. Bladen är vackert skurna som klippta i grönt läder av en skicklig körsnär.

Först efter 30–40 år går eken i blom.
Ekollonen, barken och bladen är rika på tanniner, garvsyra som är giftigt bittert men användbart till växtfärgning och tillsammans med järnvatten kan bli stålgrå eller lilasvart färg.
Genom att släppa döda grenar till marken håller den sin krona luftig. På riktigt gamla ekar är det svårt att räkna årsringarna eftersom den kan murkna inuti stammen och småningom bli ihålig.

Ekollon kan ätas om de först skalas för hand eller i ugn på 50 grader med luckan på glänt tills skalet släpper och kokas av i omgångar tills det beska gått ur, därefter kan de mixas med vatten för att blanda i bröddegen eller torkas och malas till mjöl och till kaffesurrogat. Utförligare recept på ekmjölsberedning finns på ”Dags att plocka”.

Förr samlades stora mängder ekollon varje sensommar till svinfoder. Detta var under långa tider en viktig resurs från skogarna. Liksom andra nötter är ekollon rikt på vitaminer, fett, protein och kolhydrater. Ekbark som smaksättare skördas från yngre träd med slätare bark när bladen är som musöron. Detta i spånform gavs till korna för att dryga ut fodret.

I forntiden hade människan stark tillit till trädens undergörande förmåga. Eken tillskrevs styrka behärskad av starka Gudar som Tor och Zeus. Det sägs att eken spelade en roll när Sverige kristnades för genom att såga ned ekarna upphörde de hedniska kulterna. Senare lärde man sig att garvsyra gjorde eken användbar inom medicinen, förutom att den brukades till garvning av läder. Ekblad lades direkt på sår, te på ekbark och bad och tarmsköljningar vid tjocktarmskatarr och vätskande hudsjukdomar och där den kunde ha en antiseptisk, antiinflammatorisk och sammandragande effekt.

I beredning av det biodynamiska kompostpreparatet förstärker man de upplösande och förhårdnande processerna genom att lossa skrovlig, kalciumrik bark från äldre ekar om hösten som grävs ned i höljet av en koskalle i fuktig slamjord och plockas upp om våren för att berika komposten med kvaliteter som stärker balansen mellan det vegetativa och det formande i naturen och profylaktiskt förebygga växtsjukdomar. Se ”Biodynamiska preparat” av Thomas Lüthi & Berit Löfström. I Weledas husapotek ingår quercus tillsammans med conchae, snäckskal i Kalk 2.

Fram till 1700-talet var eken kronans egendom och de bönder som vågade såga ned eken på sin mark straffades hårt. Virket användes till att bygga slott, kyrkor och skepp. Till ett linjeskepp gick det åt 2000 fullvuxna ekar. Idag ser vi fortfarande stora orörda ekar i närheten av slott och herresäten. Ett hus byggt av ekvirke är segt nog att stå emot en jordbävning eller en tornado, virket är lika starkt som stål och säkrare vid husbrand.

Ekvirke användes till att bygga bronsålderns största teknologiska uppfinning hjulet. I milor brände man träkol av ek. Det gick åt mycket träkol till att bearbeta bly, koppar, brons, järn, tenn, guld och silver. Ekspån som spills på golvet kan ge variga fläckar, även på marmor- och stengolv.

Under 1800-talet användes ek till allt från byggnader, transporter och uppvärmning, färgning, emballage och till att härbärgera miljontals liter öl, vin och sprit. Inte undra på att denna värdefulla resurs höll på att ta slut men i perioder av minskad folkmängd kunde ekens bestånd något reparera sig. Fram emot slutet av 1800-talet började skeppsvarven använda järn och senare stål istället till fartygen.

Nordeuropas äldsta träd finns på Norra Själland, en kungsek på 1500 år. Månne det vara så, att sitta under sin korkek som tjuren Ferdinand och låta sig inspireras till saktmod och kraft, gör att vi bättre kan stå emot livets alla skadeangrepp uppe i det ymnigt gröna.