En frisk odlingsjord ska myllra av liv, och detta liv hänger nära samma med jordens mullhalt och bördighet. Här har daggmaskarna och djupa växtrötter viktiga nyckelroller. Livet i jorden är grunden för vår existens, men det missgynnas av det industriella jordbruket och kemiska bekämpningsmedel. I ekologisk odling finns ofta mer daggmask och mer mull än i konventionell odling.

SLU-forskaren och bonden Hans Larsson har studerat de här förhållandena och betonar att det även är mycket viktigt att utnyttja jordarna mer på djupet, inte bara ytskiktet.

– Det moderna konventionella jordbruket använder bara själva matjorden och tesen är här att genom konstgödsel tillföra näring för att ersätta den näring man tar bort från marken genom odlingen. Men då utnyttjar man egentligen inte jorden alls, och man skulle nästan lika gärna kunna odla i glasull, säger Hans.

Använd jorden mer på djupet

Han berättar att det är viktigt att använda växter med djupa rötter i jordbruket, av flera skäl. Inte minst i vallodling, där man bör ha djuprotade fleråriga baljväxter som lucern och rödklöver. Dessa fixerar kväve från luften (konstgödsel behövs inte) och bygger upp mullhalten i jorden.

Här finns även en viktig synergi med daggmaskarna. Rötterna utnyttjar daggmaskgångarna i marken som kan sträcka sig ner till ett par meters djup, och daggmaskarna använder i sin tur rotgångarna. Tillsammans med allt annat liv som finns i en frisk mark – bland annat i form av insekter, mikroorganismer och mykorrhizasvampar – skapas en mullrik och bördig jord där näringsämnen frigörs och blir tillgängliga för växtligheten.

– Mullhalten är det som ger liv i jorden. Man brukar säga att 1-2 procent mullhalt ger för lite djurliv i marken. Det vanligaste i våra jordbruksmarker är 2-3 procent mull. Men man ska upp till över 4 procent mullhalt för att få liv i jorden och det är vad man i regel strävar efter i ekologisk odling, säger Hans Larsson.

Mullhalt, daggmaskar, jordliv, bra skörd – allt hänger ihop

Mullhalten bestämmer i hög grad hur mycket daggmask det finns i jorden, vilket är en bra indikator på hur frisk jorden är. Hans Larsson har gjort studier kring hur det här ser ut i olika odlingssystem.

I konventionella odlingar har han uppmätt stora variationer av tillgång på daggmask, allt ifrån 15-20 upp till 225 daggmaskar per kvadratmeter. På en del konventionella gårdar finns mycket lite daggmask och det är enligt Hans ofta jordbruk som sedan länge inte har djur och stallgödsel. Specialiserade växtodlingsgårdar utan djur, som är det vanligaste idag, har överlag mindre daggmask i jorden. I ekologisk odling har han uppmätt upp till 8 miljoner daggmaskar per hektar, vilket är mer än dubbelt så mycket som han maximalt har uppmätt i konventionell odling (det var dock inte i en jämförande studie). Han har också konstaterat stora skillnader i mängden biomassa av daggmaskar i marken – upp till 4 ton per hektar i ekologisk odling och bara upp till 500 kilo per hektar i konventionell odling.

– Ju mer daggmaskar desto mer jordliv. De gynnar den övriga markfaunan. Exempelvis blir det mer skalbaggar som äter skadedjur, bland annat bladlöss. Det här är ekologiska system som också tar hand om problemen.

Daggmaskar är viktiga för bördigheten. I en studie som Hans gjort på sockerbetsodlingar visade det sig att ju fler maskgångar det fanns i marken, desto större blev skörden. Daggmaskar gör nytta på flera sätt. De gör jorden mer porös, vilket också ökar markens förmåga att ta emot och behålla vatten. Motsatsen är så kallad markpackning som förhindrar rotutveckling och djurliv i marken och som ger sämre vatteninfiltration, vilket lätt leder till markerosion.

– Det ställs en del krav för att daggmaskar ska trivas i jorden. De behöver tillräckligt med föda i form av rotmassa, skörderester, stallgödsel och/eller gröngödsling. De behöver också lugn och ro och tid för fortplantning, exempelvis genom långliggande vallodling på två, tre år och genom skonsam jordbearbetning. Allra helst ska det finnas vegetation på marken hela tiden, säger Hans Larsson.

Daggmasken som klimathjälte

Daggmaskar är även något av klimathjältar och har en betydande förmåga att både skapa kolsänkor och öka bördigheten. Hans berättar om ett försök man gjorde med att sprida ut stora mängder torkad och hackad vall på odlingsmarken.

– Senare samma år var all denna grönmassa som vi spridit ut borta. Daggmaskarna hade då dragit ner allt detta i marken. Med hjälp av daggmaskarna fick vi alltså ner stora mängder kol i marken, med en väldigt liten insats. Det här är ett bra sätt att ganska snabbt öka mullhalten i jorden. Resultatet blev en ekologisk odling utan behov av att rensa ogräs och som gav väldigt höga skördar.

– Eko-motståndare brukar säga att vi inte kan odla ekologiskt därför att det ger lägre skördar. Men vi har visat väldigt höga skördar med sådant här odlingssystem. Man brukar också påstå att med eko måste vi hugga ner mer skog. Nej, det stämmer inte. Vi måste istället utnyttja odlingsjorden bättre, och mer på djupet. Dessutom ligger idag en halv miljon hektar svensk åkermark oanvänd, säger Hans Larsson.

Att använda marken mer på djupet handlar inte bara om djuprotade perenna grödor. En spännande möjlighet finns också i agroforestry, det vill säga att ha träd och buskar i anslutning till odlingar. Hans berättar att träd kan ha rötter som sträcker sig 80 meter ner i marken. Lövträd och lövbuskar med djupa rötter pumpar upp näring som via löven göder odlingsjorden varje år.

De lövängar som vi i Sverige förr hade miljontals hektar av var en sorts agroforestry på betesmarker. På dessa lövängar hade man utspridda bestånd av lövträd och buskar som gödde gräset, så kallade djuprotade grässvålar. Det var ett gigantiskt ekosystem där daggmaskarna drog ner de markgödande löven i jorden och där träden och buskarna också gav skydd mot torka.

– Det här har bönder förstått och använt under kanske tusentals år, men inte idag. Nu har vi i Sverige ett EU-jordbruksstöd som tvärt om innebär att man ska hugga ner träd och buskar i betesmarkerna för att få betesbidraget.

Behövs mer metodkunskaper och hållbar filosofi

Hans Larsson anser att man behöver kartlägga och lyfta upp alla de här sambanden kring växtlighet och livet i marken. Jordbruksforskningen och jordbrukspolitiken hänger ihop. Det är inte minst viktigt att lära ut hållbara metoder som tar hand om kolet och som skyddar djurlivet i marken och överallt. Det är ju grunden för vår existens.

– Man styr idag jordbruket genom subventioner och där finns möjligheter att åstadkomma åtgärder. Man pratar exempelvis om att styra över till mer gröna stöd, men i praktiken fortsätter det idag ungefär som tidigare. Man borde exempelvis ta tag i problemet med bekämpningsmedlen. Det kemiska jordbruket är ohållbart, säger Hans Larsson.

På ett mer filosofiskt plan menar han att det i grunden också behövs större vördnad för djurlivet och de komplexa samband som finns i marken.

– Filosofin kring detta är viktig. Vad vi gör speglar vad vi tänker och hur vi ser på jorden. Här behövs ett respektfullt förhållningssätt.

Vad passar väl bättre än att avrunda med den vördnadsfulla dikten Daggmaskar, av Harry Martinson:

Vem vördar daggmasken,

odlaren djupt under gräsen i jordens mull.

Han håller jorden i förvandling.

Han arbetar helt fylld av mull,

stum av mull och blind.

Han är den undre, den nedre bonden

där åkrarna klädas till skörd.

Vem vördar honom,

den djupe, den lugne odlaren,

den evige grå lille bonden i jordens mull.