Mig tycks det vila en viss melankoli och samtidigt en livskraft över denna fleråriga läkeört som sägs ha vuxit på Golgataberget då Kristus korsfästes. Enligt legenderna användes järnört för att badda Kristi sår och kallades herba sacra av prästerna som använde den som offergåva.

Järnört var en välsignad ört som ingick i altarväxterna för att rena och smycka altaret hos romarna och andra antika folk. Helgad åt Afrodite ingick den i olika kärleksbrygder. De keltiska druiderna använde järnörtsvatten i kultiska profetiska ritualer. Ett starkt beskydd tillskrivs järnört i historien. Små ljust lila blommor på långa vediga stråax, lite spretiga dovt mörkgröna blad, grovtandade med djupa flikar, inte överjordisk eller gudaskön vid det första ögonkastet.

De torkade tebladen doftar ej och smakar inte som citronverbena av aromatisk citron, och är inte heller släkt med den. Järnört är en mer allvarligt sinnad läkeväxt och trolldomsväxt som är så kraftfull att den inte får säljas som te i lösvikt i de norska hälsokostbutikerna. Så drick den med andakt och måtta för självhjälp som kan lindra menssmärtor och ha en sammandragande effekt på livmodern.

Järnört innehåller garvämnen som verkar sårläkande, slemämnen som kan lindra vid halsinfektioner och bitterämnen som gynnar matsmältningen. Några fler nedtecknade användningsområden för järnört är tillexempel vid depression, sömnlöshet, huvudvärk, nervspänning, särskilt i nacke och för att stimulera produktionen av bröstmjölk. Järnört anses ha en renande verkan men skall inte intas under graviditet.

Att dricka dess te under en period för dem som har tröttnat på teer som smakar mynta och lakrits är ett sätt att pröva järnörtens egenskaper. Låt inte dra för länge så det blir för beskt. Ett andra vätskeutdrag blir mildare i smaken.

Att strö blomstänglar och blad på golvet vid fest kanske friskar upp gästernas humör. Att lägga en kvist under huvudkudden kanske ger sköna drömmar och att bjuda sin hjärtanskär en brygd kanske gynnar den spirande kärleken…

Av örtens forna anseende finns idag inte mycket kvar. Vi finner den främst i medelhavsområdet och i våra örtagårdar och hos välsorterade tehandlare och någon enstaka gång förvildad. Sitt svenska namn järnört har den fått för sin rostbruna stjälk och i folktron förmågan att skydda emot att bli sårad av järn i strid och göra orm oskadlig.

Från antik grekisk tid lever namnet verbena kvar. Då användes benämningen som betyder ”helig ört” på ett flertal örter som brukades till altartjänst, dit hör också myrten och lager. Officinalis betyder verkstad, apotek på latin och syftar på artens användning som läkeväxt och att den sålts på apotek.
Läkeverbena kallas den fortfarande idag och tack för att vi har den än!