Ekollon, valnötter, bark, blad, svamp, rötter, löss, matavfall och kanske en rostig skruv, i en puttrande gryta färgar textilier i naturens alla skiftande nyanser.
Med lite kunskap om det nära och enkla kan man ge nya möjligheter för den fläckiga tröjan och förvandla sidennattlinnet till en makalös aftonklänning.

Intresset för produkter som säljs som one-offs ökar även i Sverige. Hög hantverksmässig kvalitet betraktas som exklusivt. I vissa kretsar lappar och lagar man, i andra surdegsbakar och mjölksyrar man, andra stadsodlar, plastbantar och containerdyker. Snart kanske vi lämnar in våra kläder till små hemmafärgerier som vi gjorde förr.

Varför inte börja med lökskalet, morotsblasten eller bönavkoket från köket och låt resten komma sen! Precis som med matlagningskonsten och konsten att hjälpa sig själv med örter och teer, varma bad och insmörjningar kan vi återta kunskapen och tilltron till att ”man kan själv”.
Kännedom om det vi bär närmast huden ger en god känsla!

Växtbaserade färger förändras efter ljus och kontakt med andra substanser, därför bör de tvättas varsamt liksom älsklingströjan som också kan bli urtvättad med tiden. Ju mer ljus och gnidhärdig färgen är ju dyrare vara. Detta gäller även med syntetiska färger.
Naturlig färgning innebär ett utforskande av och ansvarsfullt förhållande till naturen.
Som en uppföljning till tidigare publicerade artiklar här på Ytterjärna Forum, om fibrerna ull, hampa och lin, vill jag gärna berätta lite om färgen som hör till i och med att färgning inkluderats i var mans hem vid beredning och färdigställande av textilier till vardags och till fest. Denna kunskap sträcker sig långt tillbaka i Sveriges historia, från stenåldern fram till mitten av 1800-talet då de syntetiska färgerna tog över och textilindustrin satte fart.

Färg från naturen som löser sig i vatten har ingen egen substans som ett pigment har. Genom att lägga ett textilmaterial i vattnet kan färgen överföras direkt och få en förlängning i textilen innan den hastigt förflyktigar sig.

Så har man tagit tillvara och satt färg på sina kläder och så gör konsthantverkare och hobbyfärgare för att skapa unika ting där ingen är den andra lik.

I princip är gångordningen denna:

Koka växterna i en timme, låt stå över natten, sjud garnet eller tyget i avkoket en timme, skölj.

Ecoprint: Avtryck av ett blad som lindas hårt emot tyget kokas eller ångas i en timme, skölj eller låt svalna i kokvattnet före sköljning.
Banka ett avtryck av kronbladen från en blomma mellan två tyg eller måla med färgvattnet, gör reserveringar och konstfulla knytningar – möjligheterna är många.

Kunskapen om betning, PH värde, garvämnen, tanniner, koktid, temperatur, tvättning, mönster, proteinfiber eller cellulosafibrer, odling och skörd, tillkommer. Märk att man behöver beta för att färgen skall få bättre fäste. En bra bok med generösa råd och beskrivningar är Lina Sofia Lundins, Naturlig färgning, Natur och kulturs förlag 2017.

Svart
Idag är den svarta färgen den giftigaste.
Mode är den andra största miljöförstörande faktorn efter olja.
Till en vanlig nyköpt T-shirt kan upp till fyra kilo giftiga kemikalier ha använts i framställningen.
För att färga svart på naturlig väg kan man blanda rött och blått. Mörka hållfasta nyanser fås av krossade ekollon, valnötter eller galläpplen och lite rostigt järn. Järnet i färggrytan leder ut färgämnena som gärna vill förena sig med järnet.

Blått
Den blå färgen finner vi inte så lätt i naturens egna färgspektrum.
Indigo Indigofera tinctoria för djupblått är svårt att odla i Sverige. Den importerades i äldre tider.
Hemliga recept och alkemi gav en särskild attraktion kring det blåfärgade plagget. Läkeväxten Vejde Isatis tinctoria ger en blå färg med drag åt det gröna, den innehåller naturlig indigo och trivs förhållandevis bra i vårt land men liksom Indigo, lösgör sig inte färgen i vatten. Pottaska från urin eller Natriumhydrosulfid och ammoniak aktiverar den blå färgen. Fermentering är en jäsningsprocess som på naturlig väg gör den tillgänglig att överföra på ett garn eller tyg.
Våra traditionella blåmönstrade madrassöverdrag färgades från början med vejde, liksom den ursprungliga svenska flaggans blåa färg. Det gula korsets färg kom från färgreseda Reseda luteola.
Blått som färgas över med gult ger grönt.

Rött
En av de vanligaste färgväxterna är krapprötter från Rubia tinctorium som färgar varmt rött. Färgämnet Alisarin framställs även kemiskt.
Karminröd, E 120 är en kallare färg som kan spädas åt det rosa eller maximeras åt det lila, den utvinns från den krossade korschenillsköldlusen som är både ätlig och älskad av stora konstnärer som Rembrandt, vermeer, velázquez. Karmin används både i korv, godis, läsk och smink. Faktiskt är den naturliga E 120 billigare att framställa än den kemiska färgen, därför finner vi den fortfarande i mathyllorna.
En annan ätlig färg är rödbetans, E 162, som dock ej är färgbeständig.
Kärnveden från röd Bresilja. Färgämnet är döpt efter vedens röda färg, brasa och gav landet Brasilien sitt namn.
Purpursnäckan Murex lilaröda färg bars av kungar och välbeställda och krigarna i Sparta. 12 000 snäckor behövs för att framställa 1,4 gram av färgämnet.

Gult, beige och brunt
De mest förekommande växtfärgerna som vi finner i naturen går i gult, beige och ljusbrunt.
Blad och stjälkar av brännässla kan ge sandgrågröna toner. Tall och gran gråbruna toner, avokadoskalen färgar underbara rosagrå toner och har du sparade använda tepåsar kan du färga varma beigerosa toner.
Al, asp och björklöv, renfana, fänkål, lökskal, ljung och lav är några exempel på växter som färgar gult.
Färgväxter har varit handelsvara mellan länder och världsdelar genom kulturepokerna. Sverige exporterade stora mängder lav under 1700 talet.
Växtfiber är kompaktare och knepigare än proteinfiber att färga. Siden tar emot färgen bra utan betmedel.

Här ett experiment:
I ett soligt fönster eller vid kaminen ställs en glasburk med varmt vatten, en näve blad från kryddskåpet, tillexempel salvia och rosmarin eller bara lite gurkmeja, lägg i ett stycke sidenduk i ett par dagar minst. Vänd och skaka burken ibland – låt se vad som händer!

Sist hoppas jag trädgårdsmästaren och färgkännaren Kaili Maide gör om sin färgutställning i Bergianska Trädgården nästa sommar.