Karin Dahlberg är professor i vårdvetenskap, filosofie doktor i pedagogik, legitimerad sjuksköterska och lärare i hälso- och sjukvård. Här gästbloggar hon om sin syn på problematiken inom svensk sjukvård.

En essentiell orsak till dagens problem i sjukvården är en bristfällig syn på (o)hälsa som något som kan förstås och förklaras teknologiskt och reduktionistiskt. Det finns en genuin okunskap om hur olika kroppsliga system interagerar och t.ex. hur kropp och själ samspelar. En annan orsak till dagens problem är att sjukvården anammat en vetenskapssyn som fungerar som hand i handske med läkemedelsbehandling. De vetenskapliga modeller som tillämpas tillåter inte komplexa behandlingsformer, t.ex. sådana behandlingar som stödjer kroppens egna möjligheter att bekämpa sjukdom.

En logisk följd av detta är att vi har en ökande ohälsa med små möjligheter till bot. Faktum är att vi idag har en situation där över hälften av alla besök som görs till olika sjukvårdsinrättningar görs av personer med icke botbara sjukdomstillstånd. Vi har i princip alltså inte större andel ”botbarhet” idag än för några decennier sedan. Visst har vi lyckats finna läkemedel för några tidigare obotbara sjukdomar, men istället har vi fått nya sjukdomar. Ett exempel är den utbredda ohälsa som under 90-talet benämndes muskuloskeletal sjukdom, sedan utbrändhet, och så småningom psykisk ohälsa och utmattning. Nu kommer nya diagnoser som ME, kronisk trötthet, kronisk smärta och liknande. Men det är i stort sett samma problematik som tidigare, och tusentals människor lider. Helt i onödan. För med en större öppenhet finns det stora möjligheter att hjälpa alla dessa människor. Men då måste vi utveckla annan vård och andra behandlingar än symtomlindrande läkemedel.

40% på medicinvårdsavdelningen vårdas pga läkemedelsbiverkningar

Sveriges läkemedelsnota är svindlande och dessutom har vi en mångmiljardkostnad för vård av personer med läkemedelsbiverkningar. En klinisk farmakolog på KI berättade att ca 40 procent av alla patienter på medicinvårdsavdelningar vårdas på grund av läkemedelsbiverkningar. Det finns mängder av offentlig statistik att tillgå gällande kostnader både för läkemedel och dess biverkningar. Det finns också skrämmande statistik om den ökande förskrivningen av psykofarmaka, bl.a. till (även små) barn.

Sedan 80-talet har jag varit involverad i många forskningsprojekt med fokus på hälsa och vård. Från denna forskning är det enkelt att dra slutsatser om hur mångfasetterade och sammansatta sådana företeelser som livet, hälsa, sjukdom, vård och behandling är. Här finns också många exempel på enkla insatser som hjälper människor, t.ex. kan äldres insomningssvårigheter undanröjas med något så banalt som ett glas mjölk och en smörgås tillsammans med lite småprat på sängkanten, men som inte skulle kunna evidensbeläggas med den rådande extrema synen på vetenskap. Jag har också erfarenheter från t.ex. Hong Kong där man utan några problem driver både sjukhus och öppna kliniker med både traditionell kinesisk medicin och västerländsk s.k. skolmedicin. Det räcker dessutom med att åka en liten bit söderut till Tyskland och Schweiz för att hitta samma inställning till hälsa, vård och behandling. Och anledningen är dubbel: i dessa länder finns ambitioner att både hålla nere samhällets kostnader och minska lidande.

Det pågår en hetsjakt på dem som försöker införa eller upprätthålla alternativa initiativ i sjukvården. Men ska vi kunna lösa vårt lands hälsoproblem krävs annorlunda insatser än de som erbjuds nu. Det krävs ett nytänk. Vi måste erkänna komplexiteten, samarbeta bättre, ta utmaningarna på allvar och utveckla sådana metoder som kan möta verkligheten.