Så kan smärta lindras av själsligt välbefinnande
Patienter som hjälps till djupare kontakt med sig själva får ofta lättare att hantera kronisk smärta och en del av dem blir även helt av med smärtan. Själsligt och existentiellt välbefinnande är en viktig väg till ökad hälsa, menar Linn Rönne, som är sjuksköterska och magister i folkhälsovetenskap vid Mittuniversitetet.
Hon har i en magisterstudie nyligen tittat närmare på processerna bakom själslig/existentiell hälsa och välbefinnande hos en grupp kvinnor med långvarig smärta. Kvinnorna hade då genomgått rehabilitering med integrativ inriktning på Vidar Rehab, där Linn Rönne också arbetar.
De djupintervjuade kvinnorna kunde beskriva en rad faktorer som gav ökat själsligt välbefinnande, och som i sin tur upplevdes förbättra övriga hälsoaspekter. Vid analysen av intervjuerna framträdde att antal teman i kvinnornas upplevelser. Det handlade bland annat om en läkande miljö och omgivning, att bli kärleksfullt omhändertagen, att få kontakt med sitt inre via kroppen och att kunna möta sig själv och bearbeta sin egen historia. Centralt för patienternas upplevelser var också känslan av att kropp och själ är en odelbar helhet där de olika dimensionerna av individen, inklusive smärtan, hänger ihop och påverkar varandra synergiskt.
Djupare kontakt med sig själv kan hjälpa smärtpatienter
Det här stämmer också väl med Linn Rönnes erfarenheter som sjuksköterska. Patienternas upplevelse av existentiellt välbefinnande påverkar smärtan, och är en viktig hälsofaktor även för patientgrupper med andra problem än smärta.
– Många får en annan inställning till sin smärta, den blir lättare att hantera. Det är vanligt att smärtan minskar och en del patienter säger att smärtan helt har försvunnit och de är ofta förvånade över det. En patient sa exempelvis att ju mer kontakt jag får med själen och ju mer jag lyssnar till mig själv, desto mer försvinner smärtan. En del patienter kan dock tillfälligt få förvärrad smärta när man ”lyfter på locket”, men sedan brukar detta bli bättre, berättar Linn.
Det här handlar om patienter med exempelvis migrän, fibromyalgi, smärtor i ländrygg, nacke och axlar, smärtor i leder, med mera. Smärtor kan förstås ha rent fysiologiska orsaker. Men det är enligt Linn inte ovanligt att smärtor har kopplingar till obearbetade känslor, trauman och emotionella mönster. Därför kan det fungera läkande att öppna upp en djupare kontakt med sitt själsliv och sin livshistoria.
– Det innebär en makt att kunna läka och stärka sig själv och inte vara helt beroende av en ordination eller remiss. Att arbeta med sin egen historia och sitt inre är något som är gratis och som man kan göra själv. Vi på Vidar Rehab hjälper patienterna med olika former av stöd i den resan.
Att smärtor lindras när det själsliga välbefinnandet ökar verkar vara oberoende av om patienten är skeptisk till detta eller inte. Man behöver alltså inte i förväg vara övertygad, men en öppen inställning kan underlätta processen.
– Det handlar om vad man som patient faktiskt möter i rehabiliteringen här. Man möter främst sig själv, och det är därför det fungerar ganska universellt. Det här verkar också fungera vid många olika typer av smärtdiagnoser. Många patienter upptäcker här för första gången att de har en själslig komponent i sin smärta, vilket är något de i regel inte har reflekterat över tidigare, säger Linn Rönne.
Det här är viktigt för patienterna
Vad är det då konkret som skapar detta läkande, själsliga och existentiella välbefinnande? Vad är det egentligen som sker hos patienten? Linn Rönne pekar här bland annat på det mänskliga utbytet, den fysiska beröringen och vårdmiljön.
– Det har stor betydelse för många patienter att bli omhändertagen av någon på ett autentiskt sätt. Det rör sig om mellanmänskliga möten med respekt och acceptens utan villkor, där patienterna får känna sig trygga och får utrymme att vara arga, sårbara, glada eller vad som helst. Att bli lyssnad på och hållen i handen, omstoppad osv – det blir vad man kan kalla för ett ”kärleksfullt hölje” för patienten.
De fysiska beröringarna är ofta viktiga, menar Linn. Beröring från andra människor kan göra att man kommer i närmare kontakt med sina känslor. Patienter beskriver olika upplevelser av den fysiska beröringen, exempelvis vid de olika insmörjningar som kan ingå i rehabiliteringen. Det är också väl känt att beröring utsöndrar ”lugn-och ro-hormonet” Oxytocin, vilket främjar mycket som har med hälsa att göra, till exempel avslappning, näringsupptag med mera. Att på ett fysiskt sätt skapa djupare kontakt med sitt inre kan man också åstadkomma med rörelseterapier, exempelvis läkeeurytmi.
Något som många patienter vittnar om är betydelsen av en lugnande vårdmiljö utan en massa vardaglig stimuli som vi normalt utsätts för.
– Vi har en policy om att telefoner ska vara avstängda, och patienterna har inte tillgång till internet, tv och radio. Det kan bidra till att patientens medvetande inte blir distraherat av externa informationsflöden, och då kommer man lättare i kontakt med ett inre informationsflöde, säger Linn Rönne.
Många vittnar också om att en naturnära miljö med dess stillhet och skönhet bidrar till att man får djupare kontakt med sig själv. Detsamma gäller också upplevelserna av skönhet i inomhusmiljöns färger, arkitektur och konst.
– Det verkar överlag som patienterna behöver fylla på eller lägga till saker som de inte haft tidigare, exempelvis skönhetsupplevelser, beröring, lyssnande, att göra något kreativt med mera. Men man kan också behöva undanröja saker, bland annat yttre stimuli och distraktion, för att upptäcka och kunna ta tag i sådant i sitt inre som man inte tagit itu med tidigare, menar Linn.
Mycket att vinna på att ta tag i de själsliga behoven
Vad kan vården i stort lära av allt det här?
– Genom att adressera de existentiella frågorna mer skulle man kunna uppnå bättre resultat i den kroppsliga vården. En färsk studie av olika delar av hälsobegreppet visar att människor tycker att själslig hälsa är lika viktigt som andra hälsoområden. Men vårdgivare och beslutsfattare har ofta en annan bild av hälsa, med mer betoning på det fysiska. Om man inom vården på något sätt kan täppa till den ”sprickan” eller diskrepansen så öppnas en stor potential att förbättra folkhälsan, säger Linn Rönne.
Hon menar att man exempelvis kan arbeta mer med vårdmiljön, skapa mer utrymme för emotionella och existentiella frågor, mer samtal, arbeta mer med beröring och överhuvudtaget stimulera patienternas självläkning. Det sättet att arbeta blir även tidsekonomiskt för vården, anser Linn. Patienternas trygghet ökar och de behöver då exempelvis inte lika ofta be om läkemedel och kalla på personalen.
– Att arbeta lite mer så här i den konventionella vården, och integrera olika vårdformer som komplement till det man gör idag, tror jag skulle ge större tillfredsställelse och välbefinnande både för patienterna och personalen i vården. Här finns synergieffekter att hämta som kan bidra till mindre lidande och ökad hälsa.
Vad kan folk i allmänhet lära av de här kopplingarna ni ser mellan existentiellt välbefinnande och hälsa?
– Det som de intervjuade patienterna beskriver är att ju fler dimensioner av sig själva man möter, desto bättre förutsättningar för hälsa får man. När patienter funderar på varför man blivit sjuk visar det sig ofta att signalerna egentligen kom tidigt, men att de själva då inte har lyssnat på dessa. Genom att försöka ha kontakt med hela sig själv kan man förebygga ohälsa. Det kan ge en större arena för att praktisera egenvård, och större makt över den egna hälsan, säger Linn Rönne.
Att betrakta kropp och själ som en helhet är egentligen varken främmande eller kontroversiellt i officiella avsiktsförklaringar kring hälsa och vård. Det finns en hel del sådant stöd för det här sättet att se på människor och deras hälsa. Exempelvis kan man i en folkhälsopolitisk proposition (”En förnyad hälsopolitik”) redan för 10 år sedan läsa att ”Människan har såväl kroppsliga som själsliga och andliga behov. Denna helhetssyn på mänskliga behov utgör utgångspunkten för en förnyad folkhälsopolitik”. Existentiell hälsa är något som det på senare tid pratas alltmer om i vård-Sverige, även om praktiken kanske inte riktigt har hängt med. Internationellt har Världshälsoorganisationen WHO sedan länge efterlyst mer samarbete med den integrativa vården och även mer gemensam kunskapsbildning kring själsliga hälsodimensioner.