”Att tänka är ett sätt att tänka. Att göra är ett annat.”
För ungefär ett och ett halvt år sedan gjorde jag en intervju med Eva Malm för tidskriften Balder. Intervjun handlade bland annat om Evas nyskrivna bok ”Handen som handling” , en bok som fått sin upprinnelse i de tankar, frågor och utmaningar hon mött i sitt yrkesliv som waldorflärare och som utbildare av waldorflärare. Det hon under vårt samtal berättade om handen och handens betydelse för vårt tänkande gjorde starkt intryck på mig. Bilden av handen som medarbetare till hjärnan, som ett redskap som arbetar i två riktningar – inåt och utåt – bär jag med mig som ett nytt, både öppnande och ödmjukande perspektiv i livet.

På senare tid har jag känt mig föranledd att återvända till Evas bok. Det är som om något i vår akuta samtid ropar efter de svar som boken rymmer med sin tanke, att det i den skolade handens känsla för material och form finns en potential för en allomfattande omsorgs- och ansvarskänsla att växa fram. I nyhetsrapportering, debattartiklar, i samtal vid frukostbordet med frustrerade tonåringar om världen efter Trumps intåg, omdömeslösa diskussioner på nätet, brister i skolsystemet, är det lätt att känna en barnslig längtan efter ordning, att någon ska veta bättre och på något sätt ta ett omsorgsfullt ansvar för allt galet vi får ta del av. För hur vet man egentligen hur man ska tänka, vad som är relevant eller vad som är sant? Hur tar man ut kursen över det öppna hav som det mediala havet förvandlats till? Kompassen behöver finnas inom mig och en stor existensiell fråga tornar upp sig och blir stående i skälvande majestät – hur fostras egentligen ett gott omdöme, en ansvarskänsla att navigera efter? Kan handen – genom sin förmåga att nå ut och knyta an – vara oss en ledsagare i vår tankemässiga mognad?

Så jag sätter mig i junisommaren och läser om Evas bok. Låter texten ta mig med på en resa som tar sin början i de handavbildningar som hittats i grottor, bilder som skapats för många, många tusen år sedan. Resan går vidare till hieroglyfernas Egypten, där flinka händer genom gestaltande bildtecken fick ut de tänkta begreppen till det gemensammas sfär. Det blir uppenbart hur starkt förbundna handen och anden på den här tiden var med varandra. Det inre och det yttre var aspekter av samma värld och materien var besjälad och krävde både handen och andens vördnad. I boken tar handens färd oss vidare till Grekland och genom Evas poetiska och bildrika språk får vi uppleva hur de egyptiska bildtecknen övergår till alfabetets bokstäver som låter även mer abstrakta och filosofiska tankar tränga ut ur människans inre för att kunna skrivas ner och inte minst delas i samtal och filosofiska dialoger. Fortfarande står människan nära det gudomliga och balansen mellan kropp och själ var viktig. I boken låter Eva Aristoteles vara den som genom sitt tänkande försiktigt och trevande frigör människan från överhög (gudomlig) ledning för att överlåta den kunskapande ansträngningen till människan själv. I sitt verk ”Den nikomakiska etiken” delar han in kunskapsbegreppet i tre olika fält då han skiljer på vetande (episteme), kunnande (techne) och klokhet (fronesis), dvs det teoretiska fältet från det praktiska och det som handlar mer om socialt samspel. Det praktiska kunnandet, det som har sin boning i handen, har sin givna plats i mitten och en mer konstnärlig gestaltning av händernas centrala position i kunskapsprocessen speglas genialt i skulpturen ”Körsvennen från Delfi”. Eva skriver:

”Denna bild kan man se som en idealiserad mänsklig representant för Apollons, Dionysos och Athenas samarbete. Det stilla huvudet med stark inre aktivitet som riktar sig utåt mot ett mål. Hästarnas driftartade krafter som styrs och hålls i schack av körsvennens händer i uppmärksam avvägning. Som tänkandet i behov av de viljemässiga livskrafterna, representerade av hästarna. Som viljan i behov av tyglarna genom tänkandets klarhet och besinning. Och man kan se hur händerna spelar sin nödvändiga, kloka och styrande roll i mittfältet av den gudabenådade kroppen. Händerna, som både inser och vill. I människans mitt. För människan i gudomlig balans. Apollon, Athena, Dionysos.”

Händer som både inser och vill, skriver Eva. Händer som både känner in och kan, händer som tänker, känner och vill i utrymmet mellan det yttre och det inre, i fältet där uppmärksamheten samspelar med omdömet och skapar en stundens nödvändiga sanning.

Vi färdas vidare i händernas historia och i nära samarbete bygger hand och ande katedraler i Europa och vi förstår att ännu på 1200-talet var tro och kunskap delar av samma helhet, att bygga en katedral krävde ett besjälat kunnande, men något börjar ändå hända här. Händerna bygger vid den här tiden ett universitetet i Paris och långsamt börjar tro och vetande skiljas åt. Ett bildningsideal utanför kyrkan växte fram i Europa och som ett svar på det kom Gutenbergs boktryckarkonst. Kunskapen blir mer tillgänglig och när industrialismen får sitt genombrott och maskinen övertar en del av handens arbetsuppgifter släpper handen också sitt samarbete med anden och i det frirum som uppstår inleder handen i stället en långvarig relation med det renodlade tänkandet. Hantverket tappar sin ställning, materien bearbetas av maskinen och vägen framåt för människan går nu genom att hon skolar sitt tänkande. Vi börjar känna igen oss i det kunskapsorienterare landskap vi själva lever i. Från att ha varit fast förbundna med vårt inre i vårt sökande efter sanning och kunskap har vi på senare tid mer och mer orienterat oss mot det yttre, det mät- och vägbara, mot det vi kallar vetenskapen. Genom att lägga tyngdpunkten utanför oss själva, sätta vår tilltro till instrumenten, tycks vår kunskap oss mer objektiv. I vår datoriserade tid är det inte bara hantverket som övertagits av maskinen utan delvis också vårt tänkande, med all information tillgänglig i ”molnet”. Det historiska förlopp som tänkandet haft att hantera omfattar nu inte bara det tredimensionella rummet utan faktiskt hela oändlighetsprincipen. Vi når långt utanför vår mänskliga dimension, men vem vägleder oss i vårt ansvarstagande? Gudarna upplevs som långt borta och vi bär ansvaret bokstavligt talat i våra egna händer som vi ju alltmer slutat att skola.

Jag tänker ibland på de enkla orden ”ta hand om”. De får liksom en ny innebörd när jag läser och begrundar Evas bok. Ta Hand Om – beroende på vilket ord jag väljer att betona, får meningens egentliga innebörd en större tyngdpunkt – ta hand om, vilken varm och vacker gest. Jag ser för mitt inre hur en trygg hand läggs kring något som behöver skydd, omsorg och kärlek. Vi behöver ta hand om varandra och om vår levnads tid, lägga vår hand om det omgivande på ett välvilligt och människotillvänt sätt.

I min omläsning av Evas bok drabbas jag denna gång på ett fördjupat sätt av bokens sista del där hon initierat beskriver hur handen är och blir en central del av vårt omdömes utbildande. I kapitlet ”Daning” beskrivs hur ett barn danas och växer in i sitt jag inte minst genom beröring. Samhörighet och förbindelse skapas genom händernas och kroppens bekräftelse på en inifrån ställd men outtalad fråga om livet. Med våra händer, blickar och gester kan vi välja att gestalta ett ordlöst ja. När barnet växer till sig gör det det från huvudet och ut mot periferin. Riktningen växlar sedan håll i puberteten då den kroppsliga tillväxten plötsligt sker från periferin och inåt. I samma skede utvecklas självständigheten och förmågan att på allvar förbinda sig med jorden. Den individuella förmågan till tänkande och kreativitet har nu en möjlighet att mogna till vuxet ansvarstagande.

Det gamla begreppet för denna process var jordemognad, ett fantastiskt ord! Eva uttrycker att det både hos det lilla barnet och hos tonåringen finns ett livsavgörande behov och en kunskapstörstande drivkraft att med sina händer anknyta, inte bara i relation till andra, utan även till jordens materia och att det här finns en stor uppgift och potential inte minst för pedagogiken. Hon introducerar oss för pedagogen och filosofen Merleau-Ponty och begreppet ”den levda kroppen”, ett begrepp som tar oss in i handens egen upplevelse av sig själv genom följande bild:

”Om vi med vår vänstra hand tar tag i vår högra hand är det den vänstra handen som är det aktiva subjektet och den högra handen som är föremål för handlingen, objektet. Här finns en klyfta mellan subjektet och objektet. Men i det ögonblick då den vänstra handen fattar om den högra sker också något annat. Den högra handen varseblir, känner, den vänstra och får då rollen av subjekt. Båda händerna blir på samma gång subjekt och objekt i sinnesupplevelsen.”
Citatet ovan beskriver också det som Merleau-Ponty kallar ”subjekt-objektkretsen”. Händerna som fattar varandra är den trängsta subjekt-objektkretsen. Genom vårt agerande vidgar vi kretsen, när vi skriver lämnar till exempel vår uppmärksamhet händerna och förflyttas till pennans spets, när vi kör bil vidgas kretsen ytterligare. Våra sinnesupplevelser finns inte enbart lokaliserade till vår kropp utan vidgar sig till ett område utanför kroppens gränser.
”I den levda kroppen, i subjekt-objektkretsen, är man aktiv och skapande. Även andra människor agerar i min levda kropp. I det som uppstår förankrar man sitt liv. Detta sätt att uppleva livet som en realitet åstadkommer en ansvarskänsla, för sig själv och sina handlingar. Ansvaret vidgar sig och införlivar andra människor och världen i vid bemärkelse.”

Genom att vi lever och agerar förlägger vi vårt inre i det yttre, vi tar plats i världen. För mitt inre ser jag hur varje individ liksom omges av en trädgård. Vi väljer delvis själva hur vi vill gestalta den trädgården och hur vi vill ta hand om den och hur vi vill att andra ska ha det i vår trädgård – i vår närhet. Vilka tankar ska få växa där, vilka gester går i blomning, hur beskär jag träden, skapar ljus och luckrar jorden så att vattnet tränger ner. I mellanrummet mellan tanke och handling agerar handen. I mellanrummet mellan människor agerar jag. Våra individuella trädgårdar bildar en gemensam plats, en jord att vårda.

Ja, någonting händer då våra händer möter världen. Våra tankar finns med i händerna och händerna är med och formar det vi tänker. Processen går i två riktningar oavsett vem som beskriver den och med vilka begrepp. Materien bjuder våra händer både motstånd och möjligheter, lär oss skilja på mjukt och hårt och lär oss genom övandet och bedömningen vilken gest som bäst lämpar sig. Vi bildar genom händernas möte med materien en omdömesförmåga. Vad vill den här processen lära oss, vad har den att säga vår samtid där handens verksamhet – hantverkandet – visst finns i många yrkesgrupper och intresseområden, men ändå lever åtskilt i kunskapsprocessen så som den generellt ser ut i våra skolor och i vår allmänna uppfattning om den? Kanske kan den lära oss att vi, genom att låta handen och sinnesvarseblivningen ta plats och få betyda något i vårt kunskapande, får mer tid och utrymme till besinning – till ett före som skapar möjlighet till eftertanke. Om en mer närvarande sinnesiakttagelse blir något som vi medvetet skapar utrymme för då vi iakttar ett fenomen, om handen ibland får vägleda tanken, om vi genom att lyssna och att intuitivt våga tro på det våra sinnen talar om för oss, då finns det i uppmärksamhetens ögonblick en plats, en fantastisk möjlighet att öva och skola vår omdömesförmåga, att förstå att omdöma är något helt annat än att döma. Kanske låter det oss utveckla en mer finkänslig förmåga att navigera i den oändlighetsprincip vi just nu är satta att förstå och omfatta. Inför ett otal varianter av sanningen får vi kanske en rimlig chans att bedöma vad som i eftertanken blir mest mänskligt. Vi griper med handen, men begriper – bildar begrepp – med vår tanke. Handen som anatomi och som sinnesverksamhet och som möjlighet att genom sinneserfarenheten besinna oss, ta oss tiden att bilda oss ett rimligt och gott omdöme, ge oss möjligheten att Ta Hand Om.

Medan jag skriver min text lyssnar jag hängivet till en speciell nocturne av Chopin och känner stor och ödmjuk tacksamhet till pianisten som så flitigt övat sina händer att hon med dem får mig att stundvis lämna min kropp och mitt tänkande och flyga fritt i sommarens dofter och ljumma vindar.