Genom fokuserande rörelser och konstnärliga kroppsuttryck, som kopplar samman själslivet, kroppen och omvärlden, blir många patienter i rehabiliteringsvård stärkta och hjälpta att komma tillbaka till sin vardag. Terapin kallas läkeeurytmi och har bland annat visat sig vara värdefull för människor i svåra livsskeden, inte minst patienter med utmattningssyndrom och patienter som genomgått tuffa cancerbehandlingar.

Rörelser som förenar tanke, känsla och vilja

I två nya kvalitativa studier har ett 30-tal patienter ur dessa två patientgrupper intervjuats. Målet var att studera hur patienterna upplever denna terapiform i relation till existentiella hälsoaspekter och även spegla vad patienterna själva tycker är viktigt. Studierna har gjorts av läkeeurytmisterna Elisabeth Broager Grön och Annica Alvenäng vid Vidarkliniken. För båda de intervjuade patientgrupperna var upplevelserna av läkeeurytmi genomgående positiva.

Läkeeurytmi är en terapiform som används främst inom den antroposofiska vården och som ges av terapeuter med flerårig utbildning. Den bygger på fokuserande rörelseövningar där både tanke, känsla och vilja tilltalas och integreras i det egna rörelseuttrycket. Patienten får möjlighet att uttrycka ett inre och ett yttre engagemang i rörelserna. Övningarna kan inrikta sig på andning, cirkulation och koordination där syftet är att bidra till balans, harmoni och helhetskänsla. En viktig poäng är att patienten själv är tydligt aktiv i terapin och på så sätt medvetet närvarande i de egna rörelserna.

Ökad helhet och integritet hos patienter med utmattning

– Genom att vara närvarande i kroppen och använda sitt kroppsspråk får patienten ett verktyg för att uttrycka det existentiella, berättar Elisabeth Broager Grön, som har intervjuat patienter med utmattningssyndrom.

Utifrån samtalen med patienterna upplever hon att de inte har ett självklart samband mellan kropp och själ. En patient i studien sa exempelvis att hon hela sitt liv har ”bott i sitt huvud” och att hon genom läkeeurytmin tydligare upplevde att hon också hade en kropp. Nu kunde hon genom kroppen börja uttrycka det som lever i det inre.

Elisabeth menar att många människor utför fysiska aktiviteter enbart för att hålla borta den ångest och oro som ofta visar sig i samband med en utmattning. Fokus ligger då på fysisk aktivitet. I en rörelseterapi som läkeeurytmi förbinds däremot det inre och yttre till en känsla av helhet. Patienten blir mer varse sig själv som individ.

– Många patienter upplever då en tydligare jagnärvaro och gräns gentemot omvärlden. Det bidrar till en integritet och en känsla av att man själv kan påverka sin livssituation i mötet med andra människor och inte bli styrd av omvärldens krav.

Med ökad integritet kan man också bättre möta omvärlden och återgå till arbetsliv och socialt liv istället för att isolera sig som många utmattade gör.

För patienter med utmattningssyndrom kan man i Elisabets studie se tre huvudaspekter i patienternas upplevelser av läkeeurytmi. Det handlar dels om rörelsernas interaktion med inre processer, dels dialogen mellan patientens inre och hennes omvärld, samt hur rörelserna stimulerar läkningsprocessen. Läkeeurytmins bidrag till läkningsprocessen tycks hänga ihop med att tanke, känsla och handling är i samklang med upplevelsen av kroppen. Vanliga resultat för patienter med utmattningssyndrom är bland annat att man får en sundare gränssättning mot omvärlden, klarare insikter om sitt tidigare förhållningssätt, ökad tillförsikt och ökad tillit kring att själv kunna påverka sin egen hälsa.

Tilltalar det friska hos patienter i cancerrehabilitering

Hur läkeeurytmi upplevs och bidrar till bättre hälsa är förstås individuellt, men skiljer sig också mellan olika patientgrupper och de olika livssituationer man ser där. Annica Alvenäng har i sin studie intervjuat patienter som är i rehabilitering efter cancerbehandlingar. Det är patienter som ofta genomgått tuffa behandlingar i sin sjukdomssituation och kan bära på svåra existentiella frågor.

– En viktig poäng med läkeeurytmi är att man kan skapa närvaro och positiva upplevelser genom att använda sitt medvetande in i rörelserna. Det tilltalar hela människan och det friska i patienten, säger Annica.

Hon berättar att läkeeurytmi ofta gör att patienterna känner sig varma och lätta i kroppen. Många beskriver en tydligare gräns i sig själva i förhållande till yttervärlden och kan känna sig mera ”jordade”, vilket dessa patienter många gånger har ett stort behov av.

– Genom att terapin bygger på egenaktivitet känner många sig starkare och är inte bara ett offer för sin situation. De känner att de kan göra något åt sin livssituation genom att bygga upp det friska i sig själva. Detta kan bidra till att många patienter kan komma igång igen.

Annica ser i sin studie tre huvuddrag i hur patienter i cancerrehabilitering upplever läkeeurytmi. Det första är att rörelserna påverkar både kroppsligt och själsligt. Många patienter har rörelseproblem och biverkningar från cancerbehandlingar. De upplever förbättringar av kroppsliga problem, vilket i sin tur påverkar också det själsliga. Det andra är att patienter upplever en ökad närvaro och rörelseglädje. Och det tredje huvuddraget i upplevelserna har att göra med mening och syfte med livet, andlig kontakt och medvetenhet.

Att bli varse sin existens genom rörelse är en grundläggande upplevelse för människan, menar Annica Alvenäng. Läkeeurytmin tycks ge möjlighet att överbrygga diskrepansen mellan kropp, själ och den existentiella dimensionen och ge ökad möjlighet att uppleva sig själv som en helhet. Det kan vara ett viktigt hälsofrämjande bidrag för patienter i cancerrehabilitering.