Sedan drygt tjugo år har trädgårdsparken i Ytterjärna väckts ut vintervilan på första advent. Det hela började som en enstaka händelse i samband med firandet av att konstnären Arne Klingborg fyllde 80 år, 1995. Plötsligt lade stjärnorna sig tillrätta i trädgårdsparken för att vara med i firandet under några timmar – som om de vilade sig från den vardagliga uppgiften att lysa upp himlavalvet. Många som deltagit i firandet hörde av sig och undrade om inte ljusinstallationen kunde upprepas följande år och så var ljusfesten manifesterad.

De följande åren utökades det hela och ljusfesten blev en del av bildkonstutbildningen vid Rudolf Steinerhögskolan. Under tre veckor hade studenterna en ljuskurs som utmynnade ut i en rad »ljusrum» i trädgården. Utgångspunkten var den levande ljuslågan i form av stearinljus och marschaller, men också eldar av olika slag. Det dröjde inte länge förrän studenterna upptäckte ljusets möjligheter och stora spännvidd. Vissa av installationerna var ytterst tillbakahållna och kunde bara ses av den uppmärksamme besökaren, medan andra var mäktigt bländande. Ryktet spred sig och varje år kom alltfler besökare för att ta del av denna ljushändelse som ägde rum under endast några timmar. Omkring tusen marschaller och mindre ljus omskapade trädgårdsparken och lyfte fram och synliggjorde helt andra kvalitéer än de vanliga.

Alla installationer som byggts under årens lopp har på olika sätt utgått från några enkla lagbundenheter. Den enklaste är den öppna ljuslågan såsom vi ser den. Men denna ljuslåga kan också avskärmas, diffuseras och den lyser igenom ett material som släpper igenom ljuset. Vanliga lampskärmar är ett exempel på detta. Den tredje möjligheten är det återkastade ljuset; här är själva ljuskällan dold, men lyser upp något annat. Genom att använda olika möjligheter var för sig eller i kombination kan man bygga med ljus.

Men kanske är det trots allt inte bara ljuset som är viktigt. Minst lika viktigt är det omgivande mörkret, som är en nödvändighet i sig och som kan synliggöras. Kanske har mörkret fått ett oförtjänt dåligt rykte, som behöver omvärderas. Allt vi kan se är ljusare än det kompakta mörkret, men också mörkare än det rena ljuset. Ljus och mörker samspelar.

För den som bor i en urban miljö finns det allt färre möjligheter att uppleva mörker. Det är därför inte överraskande att begreppet »light pollution» dök upp för något årtionde sedan. Man blev uppmärksam på det spilljus som finns i och kring tätorter och som gör det svårt att bland annat se stjärnhimlen. Detta är ett problem som fler och fler, inte minst stadsplanerare och arkitekter blivit varse. Idag försöker man därför arbeta med stadsljuset så att det gör största möjliga nytta och verkligen lyser upp där det behövs. Ofta är det inte en fråga om mängden ljus utan snarare om hur det används som en del av stadsbilden.

I början av november byggde konstnärerna Bengt Ahlin, Marius Wahl Gran och Ulf Wagner upp ett antal ljusinstallationer i Bellevueparken i Stockholm. De levande ljusen står här i en stark kontrast med – och får konkurrera med – den omgivande ljusmiljön. Den begränsningen finns inte i Ytterjärna, där mörkret förtfarande är intakt. I år arbetade konstnärerna tillsammans med trädgårdsmästaren Paula Pihlgren och skapade 23 mindre och större installationer. Som besökare och deltagare kan man upptäcka att efter en stund så uppstår även ett mörkerseende – ögonens förmåga att ställa om sig och se det minsta ljus är förvånande.

Nästa vinter kommer en ny möjlighet att delta i denna ljusupplevelse på plats i Ytterjärna. Håll utkik på Trädgårdsparkens facebooksida eller Ytterjärna-guiden.