I ett stort, välpolerat utställningsrum i Sydneys Museum for Contemporary Art badar besökarna i safirblått ljus. Runtomkring är väggarna dekorerade med 3000 kvadratiska och vitt lysande LED-lampor, som var och en i sin egen takt räknar ned från nio till ett.

Plötsligt, tillsynes helt slumpmässigt, slocknar alla lampor samtidigt, och besökaren slungas in i ett becksvart mörker. Allt och alla tystnar med ens, alla rörelser upphör. Efter några minuters kompakt mörker och stillhet tänds så plötsligt en av lamporna till liv igen och återupptar sin nedräkning. Direkt efter tänds ännu en lampa, och så en till, och ännu en, och till slut står vi återigen badande i safirblått och ljuset av 3000 pulserande nedräkningsdioder.

Även om installationen ger känslan av en digital soluppgång talar dess titel om det rakt motsatta – Mega Death. Var och en av de 3000 dioderna representerar ett liv som sakta räknar ned från födelse till död. Vid punkten då allt svartnar släcks också alla liv. Mega Death skapades i samband med Venedigbiennalen 1999, och verkar vara typiskt för den japanska ljuskonstnären Tatsuo Miyajimas installationer – avancerad teknik används lekfullt för att fånga in betraktaren i det ultraexistentiella.

I en annan installation, The Arrow of Time från 2016, går vi in i ett rum dämpat av draperier på alla väggar, där hundratals röda och nedräknande dioder som hängts från taket flödar rummet i ett matt, rött ljus. Känslan av att översköljas av en meteoritsvärm förstärks av installationens titel: en referens till irreversibilitetsprincipen inom fysiken, som hävdar tidens obönhörliga gång framåt – ingenting som gjorts kan någonsin bli ogjort.

Efter att ha antagits som student i oljemålning vid Tokyo University of the Arts, slets Tatsuo Miyajima mellan sin vilja att skapa någonting originellt och hela den västerländska traditionen av fulländade tekniker. Så småningom bytte han inriktning till mer performance-orienterad konst, någonting han fortfarande ägnar sig åt inemellan ljusinstallationerna. Även där är existens och förstörelse återkommande teman, som i verket Counter Voice in the Water at Fukushima från 2014, där en neutralt och propert kostymklädd Miyajima desperat doppar ansikte och huvud i det kontaminerade vattnet utanför det havererade kärnkraftverket i Fukushima.

Mycket av Tatsuo Miyajimas konst kan ses i ljuset av tre av buddhismens kärnbegrepp: allting är i stadig förändring, allting hänger samman, och världen är evig och oförgänglig. I en intervju i den australiska tidningen the Saturday Paper apropå utställningen i Sydney, förklarar Miyajima att han som barn led av en allvarlig leversjukdom som tvingade honom till återkommande långa sjukhusvistelser. Där, på sjukhusets barnavdelning, hamnade Tatsuo Miyajima mitt i konflikten mellan existens och förstörelse: från sin säng kunde han se barnen i den grannliggande skolan leka på rasterna, alltmedan sjukhuskamraterna omkring honom dog. När han i ett senare skede av livet kom i kontakt, först med buddhismen, och sedan med teknologi som ett konstnärligt medium, formades den konstnär vars installationer idag turnerar världen runt.

Miyajima ser hur element av konflikt och förstörelse verkar förtätas dag för dag i världen efter millennieskiftet. På så sätt blir också Mega Death alltmer aktuellt, inte bara som ett minnesmärke över forna tiders koncentrerade förstörelse. Men som konstnären själv uttrycker det: händelsen ligger i mellanrummet mellan ljus och mörker, i stunden innan allting startar om.