Sommaren 2012 diagnosticerades författaren, yogaläraren och journalisten Karin Björkegren Jones för inflammatorisk och hormonell bröstcancer. Det var början på en serie tuffa cancerbehandlingar; tre månaders cytostatikabehandling, operation av hela höger bröst och sjutton lymfkörtlar, strålning varje dag i fem veckor och 11 stycken herceptinbehandlingar intravenöst, som skulle varit 17. Men som hon fick avsluta i förtid då hon fick hjärtsvikt och också senare drabbades hon av lymfödem.
– Det tar tid att läka efter cancerbehandlingar. Alldeles för lång tid. På Vidarkliniken läkte jag och hittade tillbaka till mig själv, skriver Karin Björkegren Jones och fortsätter:
– På Vidarkliniken kunde jag hitta tillbaka till min privata kropp som allt för länge varit i vårdens händer.

Karins berättelse:

Jag brukar säga att jag kommer ihåg varenda hand och hur den tog i mig när jag var under cancerbehandling. Så är det. Jag kommer ihåg varenda hand. Jag har så klart träffat snälla och empatiska händer i vården. Men tyvärr så kommer jag ihåg händerna som hetsigt tyckte att jag skulle sluta sjåpa mig. De stressade händerna och känslan av att inte vara en människa som skulle undersökas, utan ett papper som skulle vidare till nästa anhalt. Liksom läggas på pappershögen för att därute i väntrummet väntar tio nya patienter på att få göra sin undersökning.

Vården lider av stress och tidsbrist. Men en empatisk blick, eller en värmande klappning på armen tar inte så där väldigt mycket tid, men kan göra hela skillnaden för en cancerpatient. Jag har gjort så många undersökningar och behandlingar. Man har tagit sprutor och tester på mig. Ofta fick sprutorna tas om. Mina armar var fulla av blåmärken. Så många gånger jag sa; jag är svårstucken. Så många gånger de inte lyssnade och kanske först efter tredje gången valde den tunnaste nålen. Jag har knäppt upp skjortan och visat upp min ärrade och skeva kropp inför främlingar. Blivit fotograferad med byxorna neddragna vid fotknölarna. Att visa sin ärrade kropp och så där lite snabbt kränga av sig kläderna gör något med en. Man får på något märkligt sätt distans till sin egen kropp. Man tappar bort sig.

Långt innan jag själv accepterat mitt nya jag var jag alltså tvungen att klä av mig och visa min enbröstade kropp. Så utsatt och faktiskt har den svåraste resan varit att hitta tillbaka till min privata kropp. Kärleken till min privata kropp. Att det gick så fort att läka har jag min cancerrehabilitering på Vidarkliniken att tacka för.

På min dotters födelsedag, den fjärde februari 2013 åkte jag till Vidarkliniken för första gången för tre veckors rehabilitering. Det var ett genomskinligt spöke, en färglös manet efter ett halvårs cancerbehandlingar som checkade in. Min man Ray och min bästa kompis Cissi skjutsade mig och där i väntrummet, precis innan inskrivningen, rann tårarna. Jag höll hårt i Ray och kramade honom som ett barn. Det kändes som att jag pustade ut efter ett maratonlopp. Och på många sätt var jag en alldeles ledbruten krigarprinsessa som behövde slicka mina sår.

Nu var det min tid. Läkningens tid. Det var så det kändes. För där på Vidarkliniken läkte jag och blev den bebis jag behövde bli för att hitta tillbaka till mig själv lite. Jag blev så ompysslad, så inlindad i värme. Tre magiska veckor.

Från Karins blogg Yoga, mat och meningen med livet som du hittar här.

Februari 2013:
”I morse kom en sköterska med en kasse fina hemstickade sockor. Det visade sig att det är syster Märta som stickar yllesockor till oss sjuklingar här på Vidarkliniken. Syster Märta är en legend här i Järna. Hon har skrivit många fina böcker. Nu är hon så gammal och ser dåligt, men jag blev så där tårögt glad av tanken på att hon sitter i något litet hus här i Järna och stickar sockor till oss. Och att hon vill att sköterskan ska hälsa att de är gjorda med kärlek. Så fint. Liksom Järna i ett nötskal.”

”Så mycket som hänt med mig, i mig sedan jag fick min diagnos. Det är konstigt, eller så är det precis så det är. Innan cancern kunde jag älska massagen. Den djupgående. Inte den indiska där de hänger från ett snöre i taket och använder hälen när de masserar. Den är alldeles för hårdhänt. Men jag har alltid gillat den svenska massagen, gärna den där man knådar lite hårdare. Det gör jag inte längre. Jag har blivit känsligare. Min hud har blivit känsligare. Här på Vidarkliniken är det taktil massage som gäller. Insmörjning rytmiskt. Nästan subtilt, men så kraftfullt. Det är det lilla som gäller. Inga kraftmätningar, inga hårda nypor. Utan en känslig hand som varsamt smeker. Här blir jag helkroppsinsmörjd två gånger i veckan med olivolja som runnit genom torv med lugnande doften lavendel. Vilan efter en behandling är precis lika viktig som behandlingen. Jag får ligga kvar i sängen och sveps in i ett flanellakan. Sköterskan lägger också en värmeflaska vid fötterna. Man domnar bort, känns som om hela kroppen är inbäddad i bomull. Varm bomull.

Varje kväll får jag fot- och underbensmassage med samma olja. Det är så härligt.
Kroppen tas om hand. Allt här är som en kärleksförklaring till den kropp som svikit mig och som nu ska byggas upp. På natten sover jag med en kompress insmord av guld och något lent som ska stärka mitt hjärta. Blandningen ska stärka hjärtat och själva jaget.

Efter lunchen läggs en varm Röllekakompress mot levern och så sveps magen in i en yllesjal och man får en värmeflaska mot levern. Idag sov jag i en hel timme efter lunchen.

Det är så härligt här, så fantastiskt fint. Varmt, ulligt, snällt och alldeles vilsamt. Som om jag är tre veckor i bomull.”

På Vidarkliniken kunde jag tappa alla mina skydd. Här kunde jag äntligen vila i värme och pusta ut. Under de här tre veckorna läkte jag både fysiskt och mentalt av sköterskornas varma händer som liksom sa: ”Vad du kämpat. Jag förstår att du är trött. Kom här och vila, så ska jag smörja in dig med den snällaste oljan.” Kanske kan bara någon som gjort samma resa som jag förstå hur viktigt och ovärderlig den här tiden var för mig. Att den här möjligheten är på väg att försvinna gör mig förtvivlad. Låt det inte bli så.

Karin skrev boken Jag vill fan leva om sin kamp mot bröstcancern. Du hittar den här.