En matbutik i Täby, norr om Stockholm, väckte nyligen mycket medial uppmärksamhet då man placerade vindruvorna på hyllan med städartiklar. ”Jag anser att det är väldigt mycket kemikalier på dem så då tycker jag att kemikalier ska stå bredvid andra kemikalier, på grovkemhyllan. Vi är en matbutik och vi borde ta lite större ansvar” rapporterades handlaren Joakim Skotte ha sagt då.

Just vindruvor har blivit något av ett symbollivsmedel för att peka på skillnaden mellan ekologisk och konventionell framställning, och Naturskyddsföreningen är en av dem som driver frågan hårdast. I ett debattinlägg från 2008 lade de fram fakta kring gifthalterna i vindruvor som säkerligen är en av anledningarna till att Joakim Skotte väljer att sälja dem som grovkemiska produkter snarare än som livsmedel:

• 70 % av 65 000 livsmedelsprover på vindruvor innehöll giftiga ämnen.
• 60 % av de prover som visade på en så hög gifthalt att de ansågs ha en direkt negativ verkan på hälsan kom från vindruvor.
• I vissa fall överskreds den för barn tillåtna resthalten av bekämpningsmedel med 900 %.

Anledningen till att druvorna besprutas så hårt är att vindruvsodlingen har stora problem med olika former av mögel som vid kraftiga angrepp kan förstöra hela årsskördar. Därför väljer många odlare att använda sig av s.k. förebyggande kemisk bekämpning vilket helt enkelt innebär att man sprutar redan innan man ser angrepp på grödan.

Från producenters håll framförs ofta att det inte finns något alternativ till förebyggande kemisk bekämpning om man inte vill att bladmöglet ska få härja fritt, även om den senaste tidens uppsväng vad gäller ekologiska vindruvor pekar på att motsatsen verkar möjlig.

Skördesäsongen hösten 2014 i norra Italien kom att utgöra ett utmärkt tillfälle att undersöka hur nödvändigt det egentligen är att giftbespruta vindruvorna för att hålla bladmöglet undan. Vädret var, ur skördesynpunkt, uruselt: kalla vindar, ihärdigt regn och en kraftig hagelstorm i slutet av juni, vilket allt sammantaget ger goda förhållanden för omfattande bladmögelangrepp.

På en vingård i San Michele all’Adige, i närheten av Trento, hade en forskargrupp bestående av italienska och tyska mikrobiologer sedan en tid tillbaka förberett för att studera om det fanns några skillnader i hur olika jordbruksformer klarade av angrepp av bladmögel. Ett biodynamiskt odlande utan några kemiska bekämpningsmedel jämfördes med en konventionellt odlande metod med förebyggande kemisk bekämpning och konstgödsel. Under år med normala väderleksförhållanden är det biodynamiska jordbrukets bladmögelsbekämpning med moderata mängder koppar, svavel och växtextraktsblandningar vanligtvis fullt tillräckliga för att få goda skördar, men forskarna fick nu anledning att in situ undersöka hur ett år med dålig väderlek och omfattande mögelangrepp inverkade på de olika odlingsmetoderna.

Resultatet av studien, som publicerades hösten 2015, visar att hagelstormen och det dåliga vädret banade vägen för stora parasitangrepp som kraftigt minskade skördarna i både den biodynamiska och den konventionella odlingen. I termer av kvaliteten hos druvorna, deras mikrobiotiska innehåll och resistensförmåga visade sig dock de biodynamiskt odlade druvorna klara sig lika bra som de konventionellt odlade – detta trots den omfattande besprutningen av de senare. De biodynamiska druvorna var dessutom bättre lämpade för att användas i vinproduktion då de hade ett högre tillgängligt kväveinnehåll, vilket spelar en stor roll för jäsningen och utvecklingen av aromer hos druvor.

Om vindruvor odlade utan några som helst kemiska bekämpningsmedel klarar att stå emot mögelangrepp – och det under de svåraste förhållanden – lika bra som de druvor som senare säljs i hyllan för städprodukter på grund av sitt höga giftinnehåll, och dessutom lämpar sig mycket bättre för vinproduktion för att de helt enkelt smakar mer och bättre – då återstår bara frågan varför vi fortsätter använda sådana vansinniga mängder bekämpningsmedel över huvud taget?