Under tider av kris och omvälvning öppnas också möjligheter till skärskådning och förändring. Den mjölkkris vi nu står mitt inne i, och som dagligen tvingar svenska mjölkbönder att lägga ned, innebär ett tillfälle till systemskifte mot ett mer hållbart jordbruk – i en mångfald aspekter.

Vi skriver en hel del om mjölk, kor och mjölkpriser här på Ytterjärna Forum. Anledningarna till detta är flera, men huvudsakligen rör det sig om hur Sverige gradvis och obönhörligen utarmas på småskaliga jordbruk och konsekvenserna det i sin tur för med sig.

Som vi ska se är mjölkpriset, dvs både det pris vi som konsumenter betalar för en liter mjölk i butiksdisken och det pris en mjölkbonde får betalt per liter producerad mjölk, ovillkorligen sammanknutet med hållbarhet och hur vi kan skapa en hållbar framtid, men det har även en direkt koppling till hur vår landsbygd är formad och mångfalden av liv i den svenska floran och faunan.

5 mjölkbönder lägger ner sin verksamhet – varje vecka

När Arla i juli i år för andra gången på en månad sänkte ersättningen bönderna får betalt per kilo producerad mjölk, blåste det återigen upp till storm hos svenska bönder och debatten kring vad som kom att kallas mjölkkrisen tog fart på nytt.

I en intervju berättade en småskalig mjölkproducent om att Arla betalade honom 2,58 kronor per kilo mjölk medan hans produktionskostnader uppgick till 4 kronor, vilket i praktiken innebar att han ”betalade” 1,40 kronor för varje kilo mjölk han producerade. En bonde som måste betala för att producera mjölk är inte bonde särskilt länge – meddelandet från Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) att fem mjölkbönder i veckan nu lägger ner sin verksamhet kommer därför inte heller som någon överraskning.

Orsaken till att så många svenska mjölkbönder lägger ner och därmed drastiskt omformar landskapsbilden är alltså att de i princip skuldsätter sig för varje kilo producerad mjölk, och orsaken till att de skuldsätter sig är det låga mjölkpriset. Orsaken till det låga mjölkpriset är i sin tur att i princip alla mjölkbönder i EU producerar mjölk till billigare kostnader än de svenska bönderna, och att Ryssland infört totalt handelsstopp för EU-mejerivaror. Rysslands handelsstopp på europeiska mejerivaror innebär att europeiska bönder producerar mer än de kan sälja, och därför råder det just nu stort överskott på den europeiska marknaden.

Ett stort överskott på mejerivaror, där de svenska är dyrast att producera, leder till att mjölkpriserna sänks och de svenska mejeriprodukterna konkurreras ut. Allt detta följer ganska enkla marknadsregler, till den grad att det nästan kan klassas som sunt förnuft. Följer vi den linan helt ut, kommer vi att, i enlighet med klassiska nationalekonomiska resonemang, lägga ned mjölkproduktion i Sverige för att istället importera mejeriprodukter från länder med lägre produktionskostnader. De allra flesta som deltagit i debatten kring mjölkkrisen verkar dock mycket överens om att detta är ett dåligt scenario.

Kunskap kring kretsloppsjordbruk saknas i debatten

Kring frågan om hur vi kan göra någonting för att förhindra att svenska mjölkbönder skuldsätter sig och lägger ned, skiljer sig dock förslagen väsentligt. En del menar att staten måste kliva in med subventioner, andra förespråkar lösare djurrättslagar och sänkta skatter på diesel och konstgödsel, andra menar återigen att den fria marknadens villkor innebär att Sveriges mjölkbönder är dömda i vilket fall som helst och att vi istället borde satsa på havredrycksproduktion (under emblemet ”Wow – no cow!”).

Av dessa förslag är några redan tillämpade i verklighetens mylla; ICA genomför just nu i samarbete med LRF en kampanj där de kunder som vill kan betala 1 kr extra för mjölken, och där pengarna sedan går oavkortat till bönderna. Samtidigt har flera nya småskaliga mejerier öppnats i landet som, med färre mellanhänder inblandade och högre priser, ser till att bönderna får bättre betalt.

Dock finns det under alla dessa debatter om nedläggning och räddningsförsök ett perspektiv som alldeles för sällan kommer fram – den om hur en balanserad och miljögrundad mjölkproduktion kan främja hållbarheten i alla dess aspekter: ekonomisk, ekologisk och social.

Som det är nu kan räddningsförsöken av de svenska mjölkbönderna i princip delas upp i två läger, de som argumenterar för konkurrens på lika villkor (sänk skatten på konstgödsel och traktordiesel, sänk kraven på svensk djurrättslagstiftning, pressa produktionskostnaderna) och de som vill att mjölkpriserna istället höjs just för svensk mjölk. Inget av dessa lösningsförslag tar dock ställning till det mer övergripande problemet: hur kan jordbruket bära sig självt? För som det ser ut nu verkar det dessvärre som att konkurrens inom jordbruket främjar specialisering och att specialiseringen utarmar jordbruket. Vad som saknas är en övergripande kretsloppstanke innefattande inte bara att jordbruket bär sig självt ekonomiskt och socialt, utan även att betydelsen av ekosystem, biologisk mångfald och det nationsövergripande klimatet erkänns som väsentliga delar av jordbruket.

En sådan kretsloppstanke införlivad i svenska mjölkgårdar måste med nödvändighet innebära ett systemskifte med fokus på lokal produktion och distribution, men också högre mjölkpriser. Som tidigare nämnts är just upprättandet av nya, småskaliga mejerier med bättre ersättning till mjölkproducenterna och stora matvarukedjor som ICA och LRF:s 1 krona mer för mjölken en del av den temporära lösningen för att rädda svenska mjölkbönder från konkurs och utmätning.

Dessa lösningar hjälper för att temporärt rädda delar av de utsatta bönderna, och det är lovvärt. De tar dock ingen hänsyn till det hårt specialiserade jordbrukets effekter på jordbördighet, biodiversitet och klimat – där östersjöns döda bottnar bara är en konsekvens – och ger i längden inget hållbart jordbruk. Till detta behövs ett systemskifte.

Text: Tord Ranheim
Foto: Erik Olsson