I början av maj kom forskaren, farmaceuten, den sociala entreprenören och vinnaren av 2003 års Right Livelihood Award (”alternativa nobelpriset”), Ibrahim Abouleish till Ytterjärna Kulturhus och höll där en öppen föreläsning på temat FN:s hållbara utvecklingsmål och SEKEM.

Salen var välfylld och föreläsningen öppnade med visningen av en introduktionsfilm till SEKEM, ett mångfacetterat samhällsprojekt i de nordliga delarna av Egypten, som Ibrahim Abouleish grundade 1977.

För att förstå SEKEM, dess värdegrund och betydelse i kontexten av Egyptens moderna historia, är det nödvändigt att först fördjupa sig lite i personen Ibrahim Abouleish.

Vid 18-års ålder satte Ibrahim Abouleish för första gången ögonen i en roman av Goethe. Det var allt som behövdes för att väcka en törst i honom som inte gick att tillfredsställa i Egypten. Boken, språket, tankarna och kulturen som mötte honom genom Goethe drev den unge Ibrahim Abouleish i landsflykt, i jakten på en kultur han inte kände men som han måste få lära känna.

– Det var som att jag var en mycket törstig man som fick lite att dricka och först då inser hur törstig han är.

Abouleish emigrerade alltså, och lämnade sin tämligen bekväma övre medelklasstillvaro i en välbärgad handelsfamilj i Kairo, för att bege sig till Graz i Schweiz.

Väl ankommen kom Ibrahim Abouleish att ägna sig åt farmakologi. Han var ung, viljestark och ambitiös, och tog 1969 en doktorsgrad i ämnet. Snart hade han etablerat sig som en framgångsrik forskningsledare och schweizisk medborgare, han var lyckligt gift och far till två barn.

Det tidigare hemlandet Egypten fanns kvar, men då kanske närmast som en bakgrund i en pågående biografi, ett förflutet utan någon större inverkan på nuet.

År 1975 konfronterades Ibrahim Abouleish med två händelser som kom att helt och hållet förändra hans och hans familjs liv. Under en resa där han hälsade på familj och vänner i Egypten kom Abouleish att greppa allvaret bakom de utmaningar landet stod inför, och han kände att de kanske trots allt var en del av honom. 1975 befann sig Egypten i ett slags vakuum mellan det så kallade Yom Kippur-kriget mot Israel två år tidigare, och det historiska fredsavtalet med samma land två år senare. Den store samhällsreformatorn och förespråkaren för en enhetlig socialistisk arabisk stat Gamal Abdel Nasser var död sedan fem år, och Anwar Sadat styrde ett land i djup existentiell kris.

Den andra händelse som konfronterade Ibrahim Abouleish 1975 var av mer beskedlig art, men intrycket den gjorde var inte desto mindre omvälvande. Åren som forskare och forskningsledare i Graz hade kommit att ta allt mer av hans tid i anspråk, och familjen sattes åt sidan. Till slut fick han vid något tillfälle höra från en av sina söner att pappa, han var ”den där som vi äter lunch med varje söndag”.

Två år därefter, 1977, flyttade Ibrahim Abouleish tillsammans med sin familj tillbaka till Egypten, med en radda visionära planer på hur man skulle kunna utveckla ett hållbart samhälle i bagaget.

– När jag 1975 besökte Egypten slogs jag av den stora skillnaden mellan landet jag lämnade och landet jag återvände till. Jag fick en stark förnimmelse av att Egypten var dött; inte bara var marken ofruktsam och död, men även den grundläggande sociala sammanhållningen, den samhälleliga livsviljan. Min fråga var och är egentligen fortfarande densamma: hur kan vi skapa ett hållbart samhälle? Om vi lyckas med att odla på ett sätt som skapar bördighet, kommer öknen att spira och produkterna blir fulla av liv.

Så jag köpte en bit land i Belbeis, 60 km norr om Kairo, som dittills använts enligt det moderna jordbrukets metoder, med intensiv kemikaliebesprutning från luften och överutnyttjande av vattenresurserna. Från Europa hade jag med mig ett omfattande nätverk av kunniga människor inom alla möjliga områden, och jag bjöd dit dem och satte igång med att reformera platsen.

En öken och ett jordbrukarland

Det kan tyckas paradoxalt att ett land som till 90 % består av öken också är känt som vistelseort för en av världens äldsta jordbrukande civilisationer. Allt hänger dock ihop med Nilen, i vars mycket bördiga deltan det egyptiska jordbruket föddes. Men trots att Nildeltat genom olika bevattningsprogram under senare delen av 1900-talet utvidgats kraftigt är det än idag bara 3,5 % av landets totala yta som räknas som bördig jordbruksmark. Med en så stor koncentration av bördighet till en mycket liten del av landet uppstod också oundvikligen stora klassklyftor, där ägare av bördig mark kunde räkna med god avkastning på tämligen litet arbete, medan jordbrukare i mindre bördiga områden tvangs att slita för magert utbyte.

Under Gamal Abdel Nassers tid gjordes flera omfattande landägarreformer för att åtgärda dessa klasskillnader. Ägandet av mer än 50 feddan (1 feddan = 0,42 hektar) jordbruksmark av en enskild landägare förbjöds, och bördig mark som konfiskerats delades ut till landsortsbefolkningen. Resultatet blev att jordbruket styckades upp i många mindre delar. Samtidigt genomgick Egypten en kraftig befolkningsökning och kunde i allt mindre grad försörja sig självt utan att importera livsmedel. Det är under denna tid som det kemikalieintensiva jordbruket och de stora bevattningsprojekten infördes som försök att öka andelen jordbruksmark och höja produktionen.

Ibrahim Abouleishs arbete med att skapa ett hållbart samhälle tog således sin utgångspunkt med det allra mest basala; marken vi odlar och maten vi äter. Jordbruket lades om enligt biodynamiska odlingsprinciper, där gården betraktas som en helhetlig organism och där markens humuslager byggs upp genom odling. Snart producerades förutom grönsaker även kryddor och téer, och 1991 odlades världens första biodynamiska bomull genom SEKEM. För att hålla takt med den växande efterfrågan på produkterna och underlätta för andra bönder att ställa om till hållbara odlingsformer initierades the Egyptian Biodynamic Association (EBDA) och Center of Organic Agriculture (COA) med gården i Belbeis som föregångare.

Det ekologiska jordbruket i Egyptens andel av den totala jordbruksytan är än så länge mycket blygsam. Men omställningstakten är hög, inte minst beroende på goda exportmöjligheter när efterfrågan på ekologisk mat växer internationellt, och runt 20 000 hektar ekologisk odlingsmark finns idag, med ytterligare ca 20 000 hektar under omställning. Idag är SEKEM ett nätverk av många mindre eller medelstora jordbruk som bedriver biodynamisk odling i Egypten.

Hållbar utveckling är inte bara ekologi

– Det är lätt att se hållbar utveckling enbart i termer av ekologi och jordbruk. I verkligheten är det naturligtvis mycket mer än så; SEKEMS modell för ett hållbart samhälle är i själva verket fyrdelat – Ibrahim Abouleish tecknar ett fyrklöver på tavlan, och skriver vid vart och ett av bladen ett av följande Ekonomi, Ekologi, Kultur och Politik – och det är ett balanserat samspel mellan dessa fyra område vi försöker genomföra i praktiken.

Det innebär t.ex. att allt överskott från ekonomi- och ekologisfären går till upprätthållandet av kultursfären. Mer konkret innebär det också att det på SEKEM:s gårdar även bedrivs undervisning enligt waldorfpedagogikens metoder, konstnärliga övningar och hantverk, forskning och diskussioner kring politiska teman. Det sociala entreprenörskapet odlas genom ett Social Innovation Centre och 2012 öppnade det ideellt drivna Heliopolis University i Kairo, delfinansierat av SEKEM.

– Tanken är att vi bör undervisa unga människor i livets komplexitet, men med en positiv holistisk inriktning. T.ex. hur vi kan göra jorden fruktbar, rent konkret. För oss i Egypten är den frågan påtaglig på ett sätt som är svårt att föreställa sig i Europa, därför att vi är ett land som i princip består av öken.

En av orsakerna till att det är så svårt att åstadkomma hållbar utveckling i ett hållbart samhälle idag är den hegemoni som den ekonomiska sfären har fått, säger Ibrahim Abouleish.

– Om vi tittar på samhällen idag ur ett större och mer globalt perspektiv, är det ganska tydligt hur den ekonomiska sfären har fått alldeles för mycket tyngd. Samtidigt har kraften i den politiska sfären givit vika; det har skett alldeles för lite utveckling där. I Egypten dras vi med mycket svaga politiska institutioner.

Politiken är ett reglerande instrument för ekonomisk fördelning. Om balansen i samspelet förskjuts och den politiska sfären tappar kraft till förmån för den ekonomiska sfären, kommer vi istället för ett reglerande instrument som minskar fattigdomen att få ett instrument som skapar ännu mer fattigdom. Det försöker vi ändra på b.la. genom the Social Innovation Centre, där vi i princip försöker implementera social hållbarhet i samhället.

Var ligger då hoppet för ett framtida hållbart samhälle?

– Hos individen. SEKEM är egentligen helt och hållet baserat på social aktivitet, på främjandet av en process där en person i ett kollektiv blir till en individ. En sådan process innefattar existentiella frågor som vem är jag och vad är det för mening, och den tar tid. Men det är den enda meningsfulla processen att gå för att komma till hållbarhet. Och den innefattar konst! Konst och konstnärer har en otroligt viktig roll i att förstå livet.