I höstas skickade Skolverket ut ett ändringsförslag för läroplanen för förskolan (LPFÖ) till ett antal remissinstanser. Varken Barnläkarföreningen, Barnombudsmannen eller andra organisationer, som borde betraktas som experter på barns utveckling och situation i samhället, tillhörde remissinstanserna för detta styrdokument – ett faktum som jag har svårt att förstå.

Regeringen hade givit skolverket i uppdrag att ändra läroplanen så att det skulle bli mera tydligt att IT och medier hör hemma i förskolans utbud. Följaktligen skrevs IT och mediabruk in i förslaget med tvingande ordalag. Valfriheten att avstå från IT och medier i förskolan försvinner med dessa formuleringar.

Är inte det naturligt, tänker många då? IT genomsyrar hela vårt samhälle och förskolan ska ju vara en bro mellan hemmet och samhället och då borde det väl introduceras där?

Jag är av en annan uppfattning!

Barnet mellan 0-6 år är i full färd med att utveckla sin kropp och dess funktioner. För det behövs det självklart mat (tjänlig sådan!), rörelse (självinitierad sådan!), vila (regelbunden!). Barnets själsutveckling går hand i hand med vad vi erbjuder i form av sinnesupplevelser! Alla otroligt finstämda sinnen, där lukt, syn, hörsel, balans, beröring och många fler intryck samverkar i en finstämd orkester, ”stämmer vårt instrument” (kropp och själ) på ett ännu inte fullt utforskat sätt.

Vi vet idag att barnets hjärna är som mest aktiv i det direkta, omedelbara mötet med verkligheten, med den förtrogne vuxne och när flest sinnen får vara involverade i aktiviteten eller kontemplationen. Vi vet också att denna viktiga process avtar framför skärmen!

Så här formulerar LPFÖ ett av kraven på förskolan:

Förskolan ska bidra till att barnen utvecklar förståelse för hur digitaliseringen påverkar individen och samhällets utveckling. Barnen ska ges möjlighet att utveckla sin förmåga att använda digital teknik. De ska även ges möjlighet att utveckla ett ansvarsfullt förhållningssätt till digital teknik, för att kunna se konsekvenser av sitt handlande. Förskolan ska därigenom ge barnen förutsättningar att utveckla digital kompetens.
I förskoleåldern (vi pratar 0-5 år!) är dessa krav totalt orealistiska! Jag ifrågasätter starkt på vilken kunskap om barns utveckling dessa krav grundar sig och hur man tror sig kunna uppnå detta rent pedagogiskt?
Många av de hälsoproblem som drabbar våra barn anses bottna i svårigheter att relatera till andra, i problem med inaktivitet, ökad stress, för många intryck och ständig överstimulans. Vi behöver framförallt främja barnens sociala kompetens, deras rörelseglädje och istället begränsa den överkonsumtion av medier i ungdomsåren, som vi vet leder till passivitet och ensamhet.

Fullständig tillit, hängiven kärlek och härmning tjänar ett barns grundläggande trygghetskänsla och anknytning både till sin omgivning och i förlängningen även till sig själv. Det spelar faktiskt roll hur mycket av barnets vakna (aktiva) tid som ägnas åt denna process. Sämre anknytning => sämre hjärnutveckling!

Vi vet också att skärmaktivitet reducerar utsöndringen av det hormon som vi alla behöver för att kunna somna, samtidigt som vi vet hur viktig sömnen är för att vi ska kunna etablera sunda kroppsfunktioner, reparera skador som åsamkats under dagen, harmonisera obalanser och ibland befria oss från ångest och oro som dagen har fört med sig. För barnet gäller även att sömnen främjar tillväxten.

Vi har en ökande problematik med barn som inte rör sig tillräckligt och därför utvecklar sina kroppsfunktioner och sin rörelseorganism i otillräcklig utsträckning, med sjukdomar som diabetes, artros och dessutom en hel del bokstavssyndrom som följd. Rörelseorganismen behöver utvecklas till fullo under de första barnaåren. Brister i den utvecklingen går inte att reparera eller göra om, utan enbart att utjämna med träning och terapier – ibland under resten av livet.

Vi vet samtidigt hur lång tid av den vakna tiden som går åt för att sitta framför skärmar av olika slag – till synes helt fokuserat och lugnt – men kroppsligt helt inaktivt.

Det finns också seriösa forskare som menar att dataanvändning framkallar destruktiva beroendemönster, något som inte minst många tonårsföräldrar har erfarenhet av. Så länge inte detta är helt klarlagt borde vi låta försiktighetsprincipen råda och undvika det som driver det lilla barnet in i ett beteende som inte är enbart positivt!

Sammanfattande övertygas jag inte av argumenten för IT – och medieanvändningen i förskolan.

•  Jag förespråkar i stället ett fortsatt fokus på direkta, sinnliga upplevelser av verkligheten.
• Jag vill främja barnets eget uttryckssätt i form av teckning, målning, teater med hjälp av naturens gåvor eller dockor
• Jag vill främja barnets egna samlingar av minnen som får finnas i syn, berörings, lukt – och hörselminnet – främja känslor som följer oss genom livet och som inte går att fånga i en bild på en pekplatta.
• Jag vill främja barnets mödosamma väg att delge sina upplevelser och tillägna sig ett nyanserat språk istället för att dokumentera sina upplevelser med tagna bilder och inspelningar.
• Jag vill främja barnens förmåga att se varandra i ögonen när de pratar med varandra och att öva alla dessa förmågor under alla sina vakna – aktiva stunder under dagen!

Jag vill påstå att vi inte har råd att slösa bort dyrbar tid på att befatta oss med pekplattor och skärmar, när livet vill bli levt till fullo under barnets ovärderliga första år!